Bipolär typ 2, min förbannelse och gåva
”Enligt alla tester med hundratals frågor, våra samtal, din historia och vad du beskriver är du med största sannolikhet bipolär typ 2. För att göra ditt liv enklare skulle jag rekommendera att du börjar äta Litium. Det kommer stabilisera ditt humör, skära av dina toppar men framför allt ta bort de värsta av dalarna. Du börja äta x antal tabletter i y dagar, öka till z, fortsätter med å, sedan ä och justerar dosen allt eftersom, sedan äter du dem livet ut.” Sa han
Jag stirrade in i hans ögon, han verkade inte vilja sluta babbla, han fortsatte precis som om att han inte ville bli avbruten, som om att han läste något han var tvungen att avsluta. Till vilken nytta frågade jag mig själv? jag hade slutat lyssna för länge sedan, var han så naiv tänkte jag, nej det kan han inte vara eller? kan det vara så att han inte förstod att jag redan var förlorad på ”det skär av dina toppar”. När han sa det såg jag mig själv gå runt som en zombie utan känslor och frågor började ploppa upp inom mig som maskrosor på en gräsmatta.
* Ska mitt bästa jag försvinna för evigt?
* Hur ska jag någonsin kunna leva med ”normala” känslor om jag vet att jag mått bättre?
* Ska jag ignorera den faktorn?
* Hur lycklig kommer jag vara då?
* Att börja äta piller igen, det är inget jag vill!
Tankarna snurrade i huvudet samtidigt som han fortsatte spy ut orden om hur bra och effektivt det var. Till slut tröttnade jag och kände mig tvungen att avbryta hans faktauppläsning så jag sa:
”Jag vill inte äta piller utan behöver bara någon att prata med när jag mår som sämst.”
”Det är inte så enkelt, Tomas. Medicinen kommer hjälpa dig hantera dig själv bättre.” svarade han
Ursäkten att ”jag inte vill äta piller” var inte sann. Jag ville inte ta bort mina perioder när jag mådde som bäst. Känslan var och är som att du är en superman som skulle kunna bestiga Mount Everest utan syrgas för att åka skidor nedför det brantaste isväggen. Inget är omöjligt och idéerna som jag kläcker kan inte misslyckas. Det här var något jag var så känslomässigt bunden till att jag ljög för honom men även mig själv.
”Okej”, svarade jag och tittade på honom och tänkte: Dra åt helvete, du ska inte få ta ifrån mig min superkraft.
”Det kommer inte göra någon skillnad om du pratar med någon. Det är inte där felet är, det är i hjärnan och de signaler som finns där, och hormonerna att göra. En sak till Tomas, svängningarna kommer inte bli bättre snarare tvärtom, de blir värre med tiden.”
Han räckte fram receptet och nickade. Mitt ansikte sa det jag tänkt tidigare.
“Ta receptet Tomas.” sa han känslokallt
Jag visste redan att jag inte skulle använda medicinen, men jag tog receptet och gick därifrån.
På väg ut kände en del av mig lättnad och tacksamhet utav att jag fått diagnosen, eftersom den gav mig svar på frågor jag inte ens visste jag haft.
Andra känslor som bubblade upp var att det kändes orättvist, att jag har något jag ska leva med livet ut, som ett straff, varför ska jag behöva lida extra? En tredje känsla var att: Bra då lever jag vidare med mer kunskap om mig själv.
Innan det här trodde jag att känslan utav att vara en superman var normal. Det kanske inte var så normalt att sova väldigt lite i perioder, skapa mängder av saker, vara översocial och tycka allt och alla var jätteintressanta, kåt som ett djur, villigare att ta risker, svårt att fokusera, samtidigt som mängder energi pulserar genom kroppen som tusen skenade hingstar medan hjärnan snurrar i fem miljoner varv i sekunden.
För att inom en snar framtid uppleva de värsta känslorna någonsin. Allt fint och positivt försvinner och ersätts med en ond demon som endast vill en sak, att förgöra mig.
Det som en gång var vackert så som hopp, mening, kärlek, omtänksamhet och glädje dör, och blir ersatt med meningslöshet, hopplöshet, hat, förakt mot mig själv och världen. Det känns som om att hjärtat vittrar sönder och själen lämnar kroppen vid varje andetag.
Smärtan inom mig har gjort att jag funderat på att ta mitt liv och sett mig själv göra det många gånger (hoppa framför ett tåg, buss, från en silo, gå genom isen) och en gång var det väldigt nära att jag avslutade livet. Det är en förbannelse och en gåva och som du förstår nu vill jag inte vara utan den samtidigt som den sliter sönder mig i stycken.
Jag fick min diagnos bipolär typ 2 för två år sedan, och jag tänkte belysa vad det är, hur jag lever med det utan medicin och vad som är viktigt för mig. Observera att det här är endast hur jag gör, och jag fortsätter slipa på det dagligen.
Kommer det funka för någon annan? Jag vet inte. En sak som är oerhört viktigt att veta är att om du eller någon i din närhet har fått diagnosen bipolär är: Du/personen är inte trasig, din/personens hjärna funkar enbart annorlunda.
Vad är Bipolär typ 2?
För att ha definierat bipolär typ 2 måste vi undersöka bipolärsjukdom. Alla har humör- och energinivåsvändningar i livet. Den stora skillnaden är att om du är bipolär växlar ditt humör mellan depression, mani, mixat eller hypomani blandat med ”normala” perioder. Vilka stämningslägen du har, beror på vilken typ av bipolär sjukdom du har. Jag kommer fokusera på bipolär typ 2 eftersom det är den jag lever med. Bipolär typ 2 växlar mellan ”normala perioder” hypomani, depression, mixat tillstånd och perioderna växlar snabbare än till exempel vid bipolär typ 1.
Mani och bipoläritet
(Manea) är ett namn på en gudinna som härskade över själarna och kaoset i romersk och även i etruskiska mytologi. I grekiska mytologin är hon även gudinna av galenskap och vansinne. Mani betyder: Raseri, galenskap, vansinne.
När du är manisk har du förhöjd sinnesstämning under en period, behöver mindre sömn och har lätt att förlora verklighetsuppfattningen (det kan även leda till psykoser.) Om du förlorar omdömet kan det påverka dina relationer, ekonomi och jobb. Ett extremt sug efter nöje och lust kan leda till impulsiva utsvävningar, ekonomiskt och sexuellt, det ökar risken för obehagliga konsekvenser. Känslorna som sköljer genom kroppen kan vara euforiska känslor eller irritation. När manin blir värre kan irritationen resultera i extrem ångesten, våld och fysisk utmattning, vilket kan bli livshotade hos äldre människor. Nya studier visar att om du är i en fullskalig mani går tydligen den frontala delen av hjärnan (bland annat våra kognitiva förmågor som att planera, organisera och tidsuppfattning) ”offline”. Vilket ger en förklaring till individens beteende som är helt absurt för en ”vanlig” människa då deras frontala del av hjärnan är ”online” och har alltid varit.
Hypomani och bipolaritet
På grekiska betyder: Det mindre än. Hypomani är en del av bipolär typ 2. Skillnaden på hypomani och mani är inte symtomerna i sig utan svårighetsgraden och hur mycket personen ifråga blir påverkad. Svårighetsgraderna kan svänga under dagen och även dag till dag. Under hypomani är inte risken lika stor att du får samma svåra konsekvenser som vid full mani.
Depression och bipolaritet
Din glädje, livslust och all mening försvinner. Det finns inget värde i något, inte ens i saker du älskade att göra igår. Det känns som om kroppen väger bly och lusten att göra saker minskar eller försvinner helt. Känslor som är närvarande kontinuerligt är ångest, skuldkänslor, orkeslöshet, tomhet, hopplöshet, förtvivlan, irritation eller ilska. Det är vanligt att du sover för mycket eller för lite och din aptit ändras. Tankar om döden och självmord är något som kan smyga sig på.
Mixat tillstånd
Du genomgår mani och depression nästintill varje dag. Flera av de maniska och depressiva symptomen kan infinna sig samtidigt (sömnproblem, extrem ångest, förändringar i aptiten och självmordstankar.). Du kan alltså känna dig extremt ledsen, hopplös samtidigt som du har tusen hingstar som rusar genom kroppen.
Tiden mellan de olika faserna
Faserna mellan hypomani, depression och mixat tillstånd kan pendla varje dag, till dagar, veckor och månader. Mellan perioderna finns ibland inga symptomer. Om du är Bipolärtyp 2 växlar faserna snabbare än tex bipolär 1.
Komorbiditet
Det är väldigt vanligt att det finns flera sjukdomar eller diagnoser förutom den primära för en person som är bipolär typ 2. Det kan vara till exempel: Ångest, ätstörning, personlighetsstörning eller substansbrukssyndrom.
Vad händer I hjärnan under bipolaritet?
Exakt vad som försiggår i hjärnan vid bipolaritet är ganska oklart. Det enda som är säkert är att det har med kemisk obalans att göra och medicin är till för att stabilisera detta. Medicinen riktar även in sig på signalsubstanser, som är budbärare till hjärnans nervceller (Serotonin, Glutaminsyra, Noradrenalin och GABA).
Dessa ämnen har en inverkan på kroppen och hjärnan när det kommer till logiskt tänkande, sömn, sexlust, lärande, självkontroll, minne, hunger, depression, energinivåer, glädje, självförtroende och mycket, mycket mer. Forskare har även hittat att människor med bipolaritet inte har samma aktivitet i den frontala delen av hjärnan (bland annat våra kognitiva förmågor som att planera, organisera och tidsuppfattning) som en ”vanlig” person har.
Bipolaritet och självmord
Det här är något som inte kan ignoreras. Jag hittade många olika siffor men den som var mest korrekt tyckte jag själv var en studie som gjordes i Danmark. Den studien följde 2,5 miljoner människor under 20–40 år. Under den här perioden tog 8% män och 5% kvinnorna livet av sig som var bipolära. Den siffran är högre om du jämför med den vanliga befolkningen som är 0,7% och 0,3%.
Hur hanterar jag mitt bipolära “jag”?
Jag säger absolut inte att mitt sätt är det rätta, eller att det här är enda sättet. Det här funkar relativt bra för mig samtidigt som jag försöker utveckla det. Som du nu kanske förstår ser jag inte min diagnos bipolär typ 2 som något negativt snarare tvärtom, som en superkraft!
Träning och bipoläritet
Träning är en hörnsten för att stabilisera mig själv under hypomani, depression eller mixat tillstånd. Under perioder när hypomani och eller mixat tillstånd är närvarande kan jag använda min extra energi, frustration, ångest eller irritation i gymmet för att sedan bli lite lugnare (tröttare) efteråt. Det frigör mycket av energin som annars kokat i kroppen och det gör det även lite lättare att sova.
Under depression är det lika viktigt, om inte viktigare. Jag tvingar mig själv att röra på mig även fast det ibland känns som en månraketslandning att ta mig upp ur sängen. Jag vet att jag mår bättre efter jag tränat, därför tränar jag.
Sömn
Beroende på vilket tillstånd jag är i försöker jag alltid hålla samma rutin med sömn. Jobbet påverkar och styr det här, men jag försöker anpassa tiden varje dag. Något jag inte gör ofta är att snooza, även hur trött jag än kliver jag upp (nio fall av tio) för att hålla rutinerna. Däremot är det inte främmande för mig att ta en powernap under dagen. När jag jobbade vanliga tider tog jag nästan alltid en på lunchen (så det går även om man jobbar ”vanliga” tider.)
Kost
Jag är ganska medveten om min kost och vill ge min kropp bra energin och återhämtning. Maten jag äter är väldigt snarlikt varje dag: Kyckling, köttfärs, havregryn, frysta bär, frukter, ingefära, proteinpulver, jordnötssmör, honung, pasta och ris är min grund. Omega 3 har visats sig lindra symptomen för depression så det är ett bra tillskott, och att eventuellt äta fisk några gånger i veckan.
Rutin
Jag har alltid kämpat och velat åt frihet som ett mål. Det jag inte förstått är att ha disciplin ger frihet i sinnet. Det är otroligt viktigt med mina rutiner så som skriva, röra på mig, jobba på mina sidobusiness och träffa vänner. Utan rutin i mitt liv blir jag exponerad till för mycket frihet och det har visat sig vara sämre.
Även om jag mår skit och är en total martyr skulle det varit värre om jag inte hade gjort mina rutiner. Då ger jag mig själv en möjlighet att plåstra om mig själv istället för att piska mig själv om hur värdelös och sämst jag är. Idag försöker jag göra det viktigaste innan jobbet (skriva, träna, sidobusiness). Det här ger mig kontroll på dagarna och jag känner, men även ser att det går åt rätt håll. Något som är otroligt viktigt för mig, eftersom det är något jag använder och parerar med när jag mår skit och vill skjuta mig själv.
Jobb
Jag har alltid haft ett jobb, ibland två samtidigt. Det längsta jag stannat på ett ställe och jobbat på är ett och halvt år (som är min nuvarande arbetsplats) eftersom den tillåter mig mycket fritid.
Innan dess har jag haft över tolv jobb i olika industrier, sedan jag slutade skolan för tio år sedan (snickare, anläggare, surfinginstruktör, personlig assistent, inom hemtjänsten, säljare, personlig tränare, gymansvarig med mera).
Jobbet hjälper mig med en struktur, en stabil inkomst medan jag bygger på min dröm utan att uppleva för mycket stress om pengar, eftersom jag har varit totalt barskrapad. Jag åt havregryn och vatten i sju dagar, låg efter med räkningar och mådde riktigt dåligt, det vill jag aldrig uppleva igen.
Skapande
Jag vet inte om det har med min bipolaritet att göra, om det är någon annan sjukdom som spökar eller om jag är sådan som person. Hur som helst så känner jag ett måste. Jag kan inte, inte skapaå, det går inte. Men om jag mot all förmodan inte skapar, börjar jag må väldigt dåligt.
Stress
Om du sätter nog press och stress på en kedja kommer den till slut brista någonstans. När jag bodde i en bil mådde jag väldigt dåligt. Det var en otroligt jobbig period både fysiskt och psykiskt.
Jag var ljusår ifrån min dröm, sov lite, hade inte speciellt bra med pengar, jobbade med tungt arbete, kosten var och mycket andra faktorer spökade i mitt huvud, med andra ord var jag stressad och mådde skit vilket ledde till att jag nästan tog livet av mig.
Så att minska stress i alla kategorier i livet är viktigt för mig för att sedan pressa mig själv i andra.
Att ha ett hem minskar stressen enormt, kunna sova bra, äta hälsosamt, träna och umgås med vänner. Alla dessa moment minskar stressen för mig, min sidobusiness ökar stressen och pressen jag har på mig själv. Jag försöker hitta balansen.
Lärande
Det här får mig att förstå mig själv och min omgivning bättre. Jag är besatt utav att lära mig och utforska saker. Ibland pendlar det i perioder tillsammans med manin och ett exempel kan vara att jag ser mig själv vara nästa världsproducent fast jag inte ens spenderat 300 timmar att producera musik.
Det här trycker mig framåt och får mig att prestera helt galet mycket under vissa perioder, men kan också lätt bli överväldigande, då jag jämföra mig själv med toppen utav industrier (digital försäljning) tex. Det absolut bästa är att jämföra mig själv med igår, en vecka, månad, och år sedan. Då får jag ett mer ödmjukt resultat.
Vila
Förut kunde jag inte titta på en film utan att må dåligt, de kändes som om att jag slösade med tiden och att jag borde göra något annat. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med mina annonser, försökt fått något att funka med min digitala verksamhet och somnat framför datorn av totalt utmattning. Innerst inne vet jag att jag borde gått och lagt mig för att sova eller kopplat av, ibland lyckas jag, andra gånger inte. Det här är något jag fortfarande jobbar på.
Missbruk
Det är väldigt lätt att jag förlorar mig totalt i saker och blir helt besatt. Jag har varit missbrukare stora delar utav mitt liv; datorspel, surfa, träning, droger, sex, personlig utveckling. Mina missbruk får jag välja med omsorg. Senaste åren är just: Uppfylla min dröm som är mitt missbruk. Jag tror inte en missbrukspersonlighet ändras utan du får förstå ditt ”problem” och använda det till något positivt.
Fest och droger
Fest och droger är alltid en toppenidé … eller inte.
Jag har alltid gillat att festa, det är kul. Nu för tiden försöker jag hålla mig mer passiv, eftersom jag vet att efterslängen oftast blir skit. Mina egna reflektioner har hjälp mig blivit bättre på att reglera mängden alkoholen jag dricker så jag kan stoppa mig själv (nio fall av tio).
Jag får inte höra att jag är tråkig, att jag inte dricker lika mycket som förut, att jag borde dricka mer, lika ofta nu för tiden, vilket är skönt. Om du får höra det måste du förstå en sak, det handlar inte om dem, det handlar om mig. Droger har jag väldigt svårt med och blir oftast sugen på när jag dricker vilket försvårar läget enormt. ”Hemligheten” är att inte utsätta mig för någon situation där det är tillgängligt.
Mål
Det här är viktigast för mig i mitt liv och det var det som fick mig att inte ta mitt liv. Jag måste bevisa för mig själv att jag kan uppnå mitt mål och det ger mig hopp, glädje och positiva känslor att röra mig emot det. Det är även bevisat att röra sig emot ett mål ger positiva känslor i kroppen. Därför är mål livsviktigt för mig. Börja smått och sikta högt!
Vänner och relationer
Det är väldigt få av mina nära som vet att jag har en diagnos. Under depressioner har jag hamnat i tankar och känslor av att inget har ett värde, inte ens mina nära. Logiskt vet jag att det inte är sant, men känslorna tar över totalt och näst intill styr mig.
Det här kan jag se bli väldigt farligt om du agerar på dessa tankar och känslor. Det skulle kunna resultera i att du beter dig på ett sätt som inte är ”normalt”. Du tappar kontakten eller säger upp kontakten med dina vänner samtidigt som du har rösten i huvudet som säger: Du är inte värd att leva och ingen bryr sig om dig.
Medicin och bipoläritet
Kan bara säga bu och bä eftersom jag inte använder det och har inga planer på att börja.
Summering utav bipolär typ 2
En av de svåraste sakerna att hantera för mig som är bipolär typ 2 är att inte bedöma min dagliga prestation efter hypomani. Det har varit normalt för mig att känna skuld och ångest över mina prestationer eftersom jag inte orkat göra lika mycket som när jag är i hypomanisk. Jag har varit väldigt bra på att piska mig själv och känt enorm ångest när jag egentligen skulle behöva använt omtanke, kärlek och förståelse (kanske tagit en dag ”av” att bara sova, äta något gott och ta hand om mig själv). Det här är en daglig process utav att lyssna på kroppen och knoppen samtidigt som jag vet om vår biologi och hur lata/bekväma vi är/blir.
Tänk dig själv, att alla dina tusen hingstar som varit i kroppen har rymt och du blir energilös, som om att någon har dragit ur sladden ur dig. Det är en väldigt märklig känsla att vara helt slut fast jag sovit och ätit bra. Det är dessa dagar och stunder som jag enbart vill ligga kvar i sängen och sova, men det går inte, jag kan inte bara ge upp. När det är som värst räddar jag upp situationen med kaffe (när jag inte vet om jag sover eller är vaken.) Känslan att somna stående infinner sig kontinuerligt under dagen/dagarna.
Det positiva är att jag oftast somnar väldigt fort när jag lägger mig på kvällen.
Vi har alltid ett val, medvetet eller omedvetet. Valet är hur du ser på dig själv och ditt liv och vad du tar för beslut. Gör bipolaritet det svårare med det valet? Jag vet inte. När jag fick beskedet: Du är bipolär, sa jag att en känsla utav orättvisa var närvarande och tankar som:
* Varför är jag var tvungen att leva med det här resten av livet!?
* Det är inte rättvist!
* Det är synd om mig!
*Jag vill inte vara bipolär typ 2
Känslorna och tankarna kändes som ett straff och att jag var ett offer. Det här har jag inte ens tänkt på sedan dess. Jag ser alltså inte diagnosen som om att det är något fel eftersom det skulle finnas en risk att kunna skapa onödiga hjärnspöken. Diagnosen bipolär typ 2 är inget jag vill leva ur och börja använda som ursäkt. Den har hjälpt mig att förstå mig själv bättre, enbart det. Att jag är bipolär typ 2 ser jag mer som en superkraft.
Källor
https://www.webmd.com/bipolar-disorder/guide/bipolar-2-disorder#1
https://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/hypomani/
https://en.wikipedia.org/wiki/Mania
https://www.everydayhealth.com/bipolar-disorder/bipolar-and-suicide-risk.aspx
https://sv.wikipedia.org/wiki/Prefrontala_cortex
http://www.bipolarlifeline.com/bipolar-and-your-prefrontal-lobes/
https://medibas.se/handboken/kliniska-kapitel/neurologi/patientinformation/neurokirurgi/hjarnfunktioner-och-skador/
https://jamanetwork.com/journals/jamapsychiatry/fullarticle/1107316
Jag äter Litium, det absolut bästa valet jag gjort. Jag slipper manin och jag slipper djupa dalar. Fast å andra sidan har jag inte provat först med att ta hand om min hälsa och kropp…
Hej Malin, tack för svar och att du delar med dig.
Jag har hört olika om Litium, många har det gjort bättre, vissa sämre men det är skönt att det hjälp dig 🙂
Levande känslomänniska är du 😀 lite mer en lagom än andra 😀va stolt o glöm inte balansen 😍
Tack Maria för dina ord och att du tar dig tiden att skriva en kommentar. Hoppas du får ett underbart avsluta på kvällen.
Intressant att du tar upp alla olika stadie. Känns ju igen till punkt o pricka. Var ju inte länge sen vi prata om detta på Messenger. Ha det bäst idag
Kram Annika
Hej. Fick Albin tag på dig.
Hälsn Lotta i Övik
Hej Annika, kul att du uppskattar den och tack för kommentar 🙂
Hej Lotta! inte hört något än.
Medvetenhet, reflektion och självinsikt mellan stadierna gör livet så mycket lättare.. för vem vill vara utan hypo om du väl varit där🙈😍. Tyvärr får man inte allt gratis här i livet så man kan vraka och välja🙄😉. Kram på dig och God Jul🤶🎅❣️
Känner igen mig så bra i det du skriver, har också bipoläritet typ 2, äter inte Litium men andra mediciner och det fungerar för mig 🙂 Ha det gott Tomas 😊
Hej Tomas! Tack för intressant läsning – det kändes precis som om det handlade om mig själv. Jag går igenom en utredning nu och börjar bli relativt övertygad om att jag är bipolär och har väl trott det under några års tid. Vad jag också vet är att jag aldrig mer vill äta mediciner. Jag försöker leva ett balanserat liv precis som du. Är väldigt nära att hoppa av utredningen, för jag vet ju vad svaret kommer bli och vad doktorn kommer att säga… Funderar på terapi istället och prata med någon. Något jag gjort alldeles för lite de senaste 15 åren. Ha det fint! 🙂
Hej Martin! kul att du gillade läsningen. Medicin eller inte, allt har för och nackdelar tror jag. Man får hitta sitt sätt som funkar. Hoppas du fick det svar du sökte på utredningen och lycka till:)
Det var nästan som att läsa om mig själv. Jag ska påbörja en utredning om bipolär typ 2 snart, jag har en läkare som stöttar mig enormt. Det känns lite sorgligt på ett sätt, jag kan liksom inte identifiera mig som sjuk. Jag är ju bara annorlunda, det känns orättvist att jag ska behöva få en stämpel som sjuk för det. Svårt med acceptansen där.
Jag känner verkligen igen det du skriver om att känna som om man har en superkraft. När jag är i mina magiska perioder så känns det som om jag är universums gudinna nummer ett 😛 Samtidigt tar det av krafterna eftersom hjärnan snurrar konstant, så mycket att jag nästan kan känna ångest i de magiska perioderna också. Som om magin tar för mycket energi och skapar oordning och kaos som leder till ångest och rastlöshet. Det kan vända flera gånger på en dag. Jag åt antidepressiva under 8 månader förra året, det hjälpte en period, men sen började det bli sämre igen. Som om jag bara blev helt tom. Så jag slutade med dem och hittade tillbaka till min normala berg-och-dalbana. Men det påverkar min vardag för mycket, jag har svårt att fokusera på dagarna och svängningarna är uttröttande. Så jag får väl skriva den där redogörelsen antar jag 😀
Hej Tomas!
Har läst det du har skrivit flera gånger. Jag har inte fått någon diagnos ännu men misstänker att de försöker få mig till Bipolär 2 med tanke på medicinerna, Lamotigin och Mirtazapin. Jag befinner mig i det högst urtråkiga stadiet när sladden är urdragen och allt i livet saknar betydelse. Sladden rycktes ur i mitten av januari efter sju månaders fantastiskt ja faktiskt lite surrealistiskt välmående!! Själv tyckte jag det var fantastiskt att ha landat så fint vid 61 års ålder med ett bättre självförtroende än någonsin. Jag trivdes verkligen med mitt nya jag. Min familj muttrade dock och min dotter började prata om Bipolär när sladden åkte ur i januari. Jag började läsa och kunde känna igen en hel del och blev riktigt chockad. Såpass illa till mods framåt våren att jag bestämde mig för att det fick vara nog så jag tömde förrådet med sömntabletter för att kila vidare. Jag hade ingen som helst lust att utsätta mig för en massa bök med mediciner som inte ger någon garanti, men som garanterat ger en massa problem i form av biverkningar. Jag har levt ett bra liv och bekymrena med depressioner och uppåtperioder har kommit på senare år. Mitt försök att smita från jorden misslyckades och jag vaknade upp på psyket efter två dygns medvetslöshet. Det var ingen rolig upplevelse kan jag säga! De satte mig på de mediciner som jag skrev men ännu har jag inte känt något mer än en massa biverkningar. Jag nyser som en tok av Lamotiginet och får utslag av Mirtazapinet. Plus en massa andra tråkiga biverkningar. De provade också att ge mig Ketamindropp och ECT. Jag säger bara aldrig mer någon ström i min hjärna!!
Jag ska nu tillbaka till psykdoktorn på fredag och jag kommer nog känna precis som dig. Jag har inte skrattat hjärtligt många gånger de senaste månaderna, men när jag läste det du skrev, det du tänkte när du stirrade in i hans ögon har fått mig att ligga dubbelvikt av skratt!! Det är ju precis så jag känner! Jag vill inte käka en massa piller och jag vill INTE bli av med mina superkrafter!!! Frågan är bara hur man får in sladden igen så att hjärnan kickar igång?
Jag ser ett mönster i min lilla berg och dalbana de senaste åren att när jag har ätit Cymbalta några veckor så har maskineriet kickat igång. Vad jag då inte hade en aning om var att man kan få den effekten av vissa antidepressiva om man bär på Bipolära anlag. Min förra läkare har aldrig heller reagerat. Vi har t.o.m pratat om det men han har vidhållet att jag inte är Bipolär. När hjärnan sedan kickat igång så har jag skippat Cymbaltan och på så vis sluppit dess tråkiga biverkningar som illamående, huvudvärk, kroniskt hungrig m.m. och mått finfint i 5-7 månader!! Det har fungerat som startgas liksom! Sen har sladden åkt ur och då är det inget party! Svart liksom och kroppen blir blytung.
Nu sitter jag med fötterna i klibbet kan man säga! Jag kan av förklarliga skäl inte ha kvar min gamla doktor efter självmordsförsöket utan får nu gå till en främmande psykdoktor och det bekymrar mig mer än lite.
Tänkte höra om du har några knep för att komma ur depressionerna?
Annars är min plan att försöka få byta Mirtazapin mot Cymbalta och sedan skippa nyspulvret i smyg! Lamotigin ska ju vara stämningsstabiliserande sägs det men jag märker inte mer än att jag snorar och nyser och det kan man vara utan. Och jag vill absolut inte bli av med topparna. Så länge det håller sig på hypomani light ser jag inga som helst bekymmer utan bara fördelar. Det är skillnad om man blir riktigt manisk eller/och psykotisk. Såg en del skrämmande exempel på psyk. Då har man inget val utan att ta medicin.
Hoppas att du mår bra idag!
Jag längtar tills det vänder.
Riktigt fint skrivet och förklarat av vad som händer i de olika stadierna det ger mig större förståelse för den familj som jag är uppvuxen i. En familj med bipolärsjukdom och självmord. Nu senast träffade jag en man som jag kunde känna mig väldigt ” hemma” med kanske för att jag kände igen supermankrafterna och energin men det tog ett hastigt slut när han blev allt mera stressad och då manisk. Han flydde iväg in i en ny relation som jag upptäckte av en slump och sedan har jag inte sett eller pratat med honom?!
Hur fungerar du i en kärleksrelation?
Är det vanligt att bara lämna för att kasta sig in i ett nytt rus och inte ha empati och förståelse för vad man orsakat? Är det möjligt ha en nära kärleksrelation med en person som har bipolaritet?
Hej Susanne! Kul att du uppskattar mina ord.
Det här är en väldigt bra fråga, en som jag inte ens tänkt på själv. Jag skulle kunna besvara det i ett inlägg?
På tisdag är det dax att få komma på psykiatrin för att påbörja utredning om ev. Bipolaritet. Jag känner verkligen igen mig med beskrivningen av typ2.
Hur går utredning till? Hur lång tid/många besök kan det ta?
Det skulle va skönt men en diagnos och förklaring till varför man känner och gör som man gör.
Hej Daniel! Tack för att du delar med dig.
Jag gick först till läkare, fick remiss till psykolog sedan var jag där och pratade fem, sex eller sju gånger. Jag fick även besvara mängder frågor i olika enkäter. Hela processen tog någon månad.
Tack för en fin sida ! Jag är själv läkare och ti jobbat inom psykiatrin och har bipolär typ 2. Alla ska göra det som passar en bäst men för mig är det ändå viktigt att understryka ,att på populationsnivå så räddar litium och ECT så otroligt många liv.Det är bevisat så många gånger och i så stora studier. Precis som jag så har de flesta med en svår bipolaritet inget ” val ” att inte ta litium eller annat stämningsstabiliserande. Det är som insulin för en diabetiker. Tack vare litium kan jag och många läkarkollegor klara utmanade jobb inom alla specialiteter. Jag skulle utan att blunda genomgå ECT igen vid behov. Det räddade mitt och jag ser det rädda om ca 40/ mån på vårt sjukhus.
Tack för att du skriver om denna sjukdom !!!
Hej Michelle! Kul att du uppskattar texten och berättar det. Jag kan förstå att medicin räddar liv och jag säger inte att mitt sätt är det enda ”rätta”. Skulle du eller någon av dina kollegor vara intresserade att vara med i min Podd och prata om bipoläritet?
Jag har haft min diagnos sen 2008, jag blev otroligt lättad när jag fick min diagnos och trodde att allt skulle bli mycket bättre och lättare. Men om jag nu ser tillbaka på hur mitt liv har varit med alla mediciner som jag haft, så skulle jag vilja vrida tillbaks tiden och skippa allt vad mediciner och framförallt vilka läkare jag haft, .
Min bipolära sjukdom pendlar snabbt och det går inte att få stabilt mående med den stelbenta psykvård vi har i dag,.jag har samtalskontakt 1gång i veckan det är det som har hållit mig vid liv, även om jag nu varit nära döden x antal gånger. Jag har bestämt mig nu för att ta mig fram utan mediciner och framförallt utan läkarkontakter, snabbpendlare som jag passar inte in i den mall som psykvården har,
Tack för en givande sida och läsning
Jag har har haft diagnosen bipolär 2 och sedan bipolär uns efter det. Har ätit valporat, litium, lamictal, quetiapin, abilify. I morgon ska jag till psykiatern och hoppas att jag ska få sluta med lamictal som är den medicin jag har nu. Jag har konstant huvudvärk och min tinnitus har blivit värre. Jag har klarat mig bra utan mediciner i flera år. Det är bara vid extrema händelser som tex att få barn, flytta till annan ort till ett hus med stort renoveringsbehov som verkligen får mig ur balans. Jag tycker att det är jobbigt att det känns som om att jag inte får välja själv att vara utan medicin. Inte ens testa.
Fick byta från litium som jag tagit i ca 4 år till lamictal för 2 månader sedan. Litium gav mig biverkningar som ökad vikt, vätska i kroppen, avstängdhet och likgiltighet, osläckbar paniktörst och störd nattsömn pga SÅ törstig och även kissnödig om nätterna. För min del är medicinernas biverkningar värre än de bipolöra symptomen. Ändras det får jag väl börja med medicin igen – om jag får sluta vill säga.
Hur har det gått för dig utan medicin Tomas?
Min partner har bipolär 2 och Jag upplever att stödet för mig som anhörig är obefintligt. Ingen gång har jag erbjudits stöd eller blivit inbjuden att delta, detta trots att min partner har ett helt team runt sig. När jag tar upp det med min partner får jag till svar att ”det är ju inte du som är sjuk”.
Jag vill min partner allt gott och försöker finnas där i allt men får ändå ofta höra att jag inte ställer upp, och att det jag gör inte är ”rätt”. Detta äter upp mig, och det känns som att jag dör inombords.
Tack för dina rader. 🌺
Hej Hans!
Tack för att du delar med dig. Jag är inte någon relations coach. I en hälsosam relation i min värld ska man må bra tillsammans och lyfta varandra. Inte bli nedtryckt, skuldbelagd och bortglömd. Det är inte kärlek..
Hej Kajsa!
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Och att du känner dig fångad, att du inte har något val, kan inte vara kul. Speciellt om det är som du säger att biverkningarna är värre än bipolära symptomen. Jag kan inte säga vad du ska göra eller inte göra då jag varken är en doktor eller psykolog. Jag fortsätter framåt utan medicin genom solsken, regn och åska.
Snart sextio år har jag tagit min bipolära sjukdom typ 2 till ett nytt läge genom att jag nu tar mediciner som jag vägrat ta tidigare. Fick diagnosen år 2001 efter nästan ett halvårs sjukhusvistelse på grund av ett mögelhusköp där jag köpt ett obeboeligt hus som gjorde att jag och min fru höll på att gå under ekonomiskt och socialt. Inne på psyket fick jag dubbla ECT-behandlingar med 12 behandlingar under en månad i två månader, samt en rejäl medicinering. Allt utan att det hjälpte mig bli fri från en helvetesdepression jag hade, eftersom jag var fångad av tankar på mögelhuset som tagit alla mina och min frus pengar. Framtiden såg obefintlig ut. Blev ändå utskriven till sist, förmodligen eftersom jag sågs som obehandlingsbar.
När jag kom ut från psyket fick jag klara mig själv, eftervård fanns inte på den tiden. Jobb etc blev svårt, men mögelhuset var det största problemet. Vid kontakt med en läkare 2002 fick jag förklarat att jag kan pröva att gå av medicinerna, vilka ändå inte gav önskad effekt. Sagt och gjort, 2002 tog jag bort alla mediciner. Lyckades år 2005 både bli av med mögelhuset för att sen fixa fast jobb, tills jag 2014 sa upp mig från jobbet jag haft sen 2006 för att satsa på att skapa den konst jag försakat att jobba med tidigare i mitt liv.
Konst har varit något som jag burit med mig genom livet utan att satsa på tidigare. Tänkte bli bildlärare, men av olika anledningar blev det inte så. Förmodligen på grund av min bipolaritet (gjorde mina utbildningsval till universitet under en depressiv period där jag tänkte säkerhet och pengar, hade då inte en susning om bipolär sjukdom eftersom detta ) satsade jag istället på en juristutbildning, vilken jag blev klar innan vi köpte mögelhuset. När det var fixat och klart hamnade jag framför en dator på ett statligt verk där jag höll på att gå under, tills jag befriade mig själv 2014.
Att sluta på ett jobb som jag inte passade var rätt. Det blev ändå fel, eftersom pengar behövs, likaså rutiner och sysselsättning. Har förstått idag att jag inte var speciellt balanserad när jag sa upp mig. Ville exempelvis inte ha något jobb direkt, och inte heller hjälp från Trygghetsrådet som i efterhand hade varit rätt bra att ha – tror att en hypomani var det som drev mig här. Hur som helst blev jag bra under några år. Men 2019 fick jag ett stort skov av det bipolära, sjukskriven från min firma som jag inte längre kunde jobba i. Nu började jag också äta mediciner, även om det inte var i doser som läkaren föreskrivit. Idag utbildar jag mig och har börjat med Lamotrigin sen två veckor. Har börjat ta en tablett och är nu uppe i två. Läkaren vill jag ska upp i fyra, något jag ska överväga. Lamotrigin ska motverka depression, vilket varit mitt och alla andra med bipolär typ 2. Hittills har jag inte känt något mer än en liten förbättring, men det tar tid enligt läkaren då Lamotrigin inte är en akut medicin. Hade helst velat slippa medicinerna, men måste vara stabil om jag ska klara mig i livet nu. Tycker att ditt liv utan medicin påminner om mitt. Hoppas att det håller.
.
Hej, vet inte om den här tråden fortfarande lever. Jag har väldigt svårt att acceptera min diagnos, som är densamma som din. Medicinerar, men tänker mer och mer på att jag vill sluta, och hitta ett sätt att parera på egen hand. Det har inte gått bra tidigare, men jag har andra verktyg nu, tänker jag.
Jag älskade att vara självlysande, och jag saknar det. Känner mig lite vilsen, vet inte om jag vill sitta på en sten om 20 år med vetskapen om att jag medicinerat bort delar av mig själv en stor del av mitt vuxna liv.
Hej Sanna. Den lever 🙂
Jag har vid vissa tillfällen svårt jag med, så du är inte ensam. Jag kan varken säga “prova” eller “prova inte” då jag inte är någon psykolog eller läkare. Vad jag kan säga är att jag gör mitt absolut bästa för att försöka följa det jag skriver i inlägget. Har även lagt till andningsövningar men ibland är det ändå otroligt svårt. En ide kan vara att försök hitta en psykolog/läkare som är expert inom bipolaritet och prata med honom/henne?
Hej Tomasz. Stort tack för att du delar med dig av ditt liv. Modigt. Jag hoppas andra läser, känner igen sig, får en förståelse att det inte är ensamma och att inte ge upp även om det är svårt, jobbigt, tufft och jävligt.
Jag hoppas det jag med Tomasz. Hur känns det idag med Lamotrigin?
Hej!
Är 70 o har förnekat mitt tillstånd
Det jag läser in av din skrift känner jag igen…men…
Mvh
Anneli
Hej igen Tomas,
Hoppas allt är bra med dig.
Missade att svara, men gör det nu. Tiden har gått och jag hoppade av Lamotroginet. Men har satt in det igen. Får vänta och se vad som händer. Har snålat ihop till pensionen, men nu verkar det som inte den blir av om jag inte får kontroll på det bipolära.
– Tomasz
Tack för att du delar med dig av ditt liv. Jag önskar dig all lycka och håller tummarna för din plan.