Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När allt inte räcker – om framgång, tomhet och det vi egentligen söker

När framgång inte ger det den lovade

Du tror att mer pengar, mer status och mer prestation ska fylla något inom dig.
Men när du väl når dit händer något oväntat. Du borde vara lycklig. Men du är tom.

Framgången blev inte lösningen. Den blev avslöjandet. Och idag är framgång det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.

Istället för att säga upp sig från sitt fasta jobb, åka till Bali, gå runt i yogabyxor, meditera och leva ut sina hedoniska drifter för att “hitta sig själv” – och kalla det självinsikt – flyr människor in i arbete och kallar det ansvar.

Men resultatet är detsamma. De tappar sig själva. Förlorar relationer. Äktenskap. Och ibland… sina liv.

När tomheten blir tydlig

Det är därför så många kraschar efter sina största segrar.

Elitidrottare som faller in i depression efter medaljen.

Entreprenörer som mår som sämst efter exit.

Artister som tappar riktning efter genombrottet.

De vann. Men förlorade sig själva.

Vi har lärt oss att framgång ska rädda oss. Som om tomheten vore ett hål som kan tätas med siffror, pokaler, applåder och prestation.

Men hålet försvinner inte. Det blir bara tydligare.

Du når ditt mål.

Boken är klar.

Företaget är sålt.

Kroppen är perfekt.

Och ändå känns något fel. Det är inte misslyckande. Det är framgångsparadoxen.

Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Vägen till “drömkroppen”.

Jag var i mitt livs bästa form. 72–73 kilo. 6% kroppsfett och såg ut som en vandrande tvättbräda.

Spegeln visade framgång. Allt på utsidan stämde.

Jag trodde att jag äntligen skulle känna mening. Stolthet.

Helhet. Istället kom något annat.

En tomhet i bröstet. En känsla av att något var fel – trots att allt var rätt.

Jag tänkte, jag borde vara glad? Varför är jag inte det?

Och insidan? Ett hål i bröstet. Tomhet. Rastlöshet. Ingen lättnad. Ingen frid. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framgången tog något ifrån mig istället för att ge.

Samma sak hände efter att jag skrivit och publicerat boken: En man, flera liv.

Insidan var tom. Ingen frid. Ingen lättnad. Ingen känsla av att ha kommit fram.

Det var som om framsteget tog något ifrån mig istället för att ge.

Och jag insåg något obehagligt:Jag hade jagat framgång för att slippa känna det jag nu tvingades möta.

Och det här är inte ett sammanträffande. Det är ett mönster som återkommer, oavsett bransch, bakgrund eller nivå av framgång.

Du jagar framgång för att slippa känna tomhet.

Men när du väl når dit, inser du något värre:

Framgången var aldrig lösningen.

Den var flykten från det du inte ville känna.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxen

Problemet är inte framgång.

Problemet är att vi laddar framgång med löften den aldrig kan hålla.

Det är en paradox som utmanar hela vår idé om vad framgång är. Men också vår föreställning om vad vi egentligen strävar efter – och vad vi faktiskt behöver.

Framgångsparadoxen är inget ovanligt.

Många har talat öppet om den.

Den upprepas hos idrottare, entreprenörer, artister och högpresterande människor över hela världen.

Det är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

En psykologisk struktur byggd på människans sätt att skapa mening, identitet och värde genom prestation.

“Framgång är det mest socialt accepterade sättet att fly från sig själv.”

Framgångsparadoxens psykologiskt mönster

Tomheten, vilsenheten och kraschen som många upplever är inte personliga misslyckanden.

De är resultatet av ett återkommande psykologiskt mönster. Ett mönster som uppstår när mål blir identitet, när prestation blir värde, och när framgång blir svaret på frågor den aldrig kan besvara.

Om vi sammanfattar flera psykologiska teorier framträder en struktur som många högpresterande människor fastnar i. En psykologisk loop som börjar med brist – och ofta slutar i tomhet.

1) Brist → Ambition

Allt börjar med en känsla av brist.

Det kan vara:

-känslan av att inte räcka
-behovet av bekräftelse
-rädslan att vara betydelselös
-längtan efter mening, trygghet eller värde

Bristen skapar en inre spänning. Och spänningen blir ambition.

Vi börjar jaga mål – inte bara för att lyckas, utan för att fylla något som saknas inom oss. Framgång blir ett svar på en inre brist.

2) Jakten → Identitet

Med tiden slutar målet vara något vi gör. Det blir något vi är.

Vi börjar definiera oss själva genom prestation:

“Jag är entreprenör.”
“Jag är vinnare.”
“Jag är den som lyckas.”
“Jag är min framgång.”

Jakten på mål blir vår identitet.

Livet förenklas till en riktning: framåt. Allt annat – relationer, känslor, tvivel – hamnar i bakgrunden.

Vi blir inte bara människor som strävar.Vi blir människor som bara existerar genom vår prestation.

3) Kulmen → Kollaps

Till slut når vi målet. Det vi drömde om händer.Men istället för den lycka vi förväntade oss, händer något oväntat:

-dopaminet faller
-riktningen försvinner
-identiteten krackelerar
-tomheten blir synlig

För när målet är nått finns inget kvar som definierar oss. Det som skulle fylla tomheten avslöjar den istället. Framgången blir inte slutet på resan – den blir början på krisen.

10 Psykologiska mekanismerna bakom framgångsparadoxen

1.Role exit theory

När en viktig livsroll tar slut – som idrottare, artist eller entreprenör – kan en identitetskris uppstå. Det som tidigare gav struktur och mening försvinner, och personen vet inte längre vem den är utan rollen.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Role_exit

2.Identity collapse

När hela identiteten är knuten till prestation kan den rasa när prestationen upphör. Utan resultaten finns inget stabilt “jag” kvar att luta sig mot.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_(social_science)

3.Hedonic adaptation

Människor vänjer sig snabbt vid framgång, status och pengar. Det som först känns stort blir snabbt normalt, vilket gör att lyckan avtar trots att omständigheterna förbättrats.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill

4.Dopamine crash

Efter långvarig ambition och hög anspänning kan hjärnans belöningssystem tillfälligt falla tillbaka. Resultatet blir tomhet, trötthet och brist på motivation när målet är nått.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Dopamine

5.Achievement addiction

Ett beroende av prestation där nya mål hela tiden behövs för att känna värde. När ett mål nås uppstår snabbt behovet av nästa, utan att tillfredsställelse infinner sig.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Workaholism

6.Impostor syndrome

Känslan av att inte förtjäna sin framgång och rädslan att bli “avslöjad”. Vanligt hos högpresterande personer, trots tydliga yttre bevis på kompetens.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

7.Existential vacuum

En upplevelse av tomhet när yttre mål inte längre ger mening. Begreppet beskriver frånvaron av riktning, syfte och inre sammanhang.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Existential_vacuum

8.Post-achievement depression

Nedstämdhet som kan uppstå efter att ett stort mål har uppnåtts. Kontrasten mellan förväntad lycka och faktisk upplevelse skapar tomhet.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Depression_(mood)

9.Self-discrepancy theory

Teorin beskriver klyftan mellan den person vi tror att vi ska bli genom framgång och den vi upplever oss vara när målet är nått. Ju större klyfta, desto större psykiskt lidande.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-discrepancy_theory

10.Drive reduction theory

En teori som beskriver hur människor drivs av inre brist eller obalans, vilket skapar motivation att agera och sträva efter mål. När ett behov uppstår – psykologiskt eller fysiologiskt – skapas en drivkraft (“drive”) som individen försöker minska genom handling, prestation eller framgång.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Drive_reduction_theory

När framgång blir mätbar – men livet blir tomt

Framgångsparadoxen lovar något som går att mäta. Det inre livet gör det inte.

Objektiv framgång – och fattigdom – är mätbar.

Den är konkret, synlig och ibland brutalt avklädd.

Den går att räkna. Visa upp. Jämföra.

Den går att vinna och förlora, inför andras blickar.

Men den säger ingenting om människans inre liv.

Och det är just där, i det inre, som paradoxen uppstår.

Fattigdom betyder inte automatiskt tomhet.

Framgång betyder inte automatiskt helhet.

Det är därför någon kan ha allt och ändå känna tomhet.

En annan har väldigt lite men kan känna sig hel.

Framgång förändrar omständigheter. Mening förändrar hur livet faktiskt upplevs, inifrån. Och de två förväxlas ofta, med ett högt pris.

Så problemet är inte att lyckas. Problemet är att framgång görs till svaret på frågor som framgång i sig aldrig kan besvara.

Frågor som blir synliga först när vi skrapar bort pengar, status och prestation…

Och det som finns kvar där under är obekvämt tydligt: Framgång förändrar liv. Men den löser inte existentiella problem. Den avslöjar dem.

Först när vi slutar använda framgång som flykt och slutar förväxla den med mening, kan den bli något annat än ett tomt löfte.

Framgång, tomhet eller mening?

Mer framgång – eller mening?

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är, som Einstein uttryckte det, galenskap.

Du har provat framgång. Ytan. Prestationen. Pengarna. Strävan.

Du har försökt besvara existentiella frågor med saker. Och det har lett dig hit. När tomheten kommer finns det tre vägar.

Tre vägar när tomheten kommer

1.Den första vägen: mer framgång

Du gör mer av det du redan gjort. Du upprepar samma strategi –och hoppas på ett annat resultat.

Nya mål.
Större projekt.
Mer pengar.
Högre status.
Det lindrar.
Men bara tillfälligt.

2.Den andra vägen: mening

Den här vägen börjar inte med mer ambition. Den börjar med något helt annat:

Närvaro.
Nya värderingar.
Djupare relationer.
Mening bortom prestation.

Det betyder inte att du måste säga upp dig och åka till Bali för att “hitta dig själv”. Inte att gå runt i yogabyxor och citera Eckhart Tolle. Det betyder att du måste våga gå djupare i dig själv.

3.Den tredje vägen: balans

Det finns en tredje väg som nästan ingen pratar om.

Inte att välja bort framgång. Inte att fly in i spiritualitet.
Utan att integrera det yttre med det inre.

Att låta framgång bli ett uttryck för mening – inte en ersättning för den.

Att bygga, skapa och prestera, utan att förlora sig själv i processen.

Det är den svåraste vägen. Inte minst eftersom hjärnan älskar svart-vitt tänkande.
Men det är också den mest hållbara.

För där blir framgång inte en flykt. Den blir ett resultat av ett liv som faktiskt känns sant.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

‘Jag är…’ – de farligaste orden du säger varje dag.

Varje gång du säger “jag…” bygger du antingen frihet – eller ett fängelse.

“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är deprimerad.”
“Jag är överkänslig.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”

Och därför… (fyll i själv).

Ditt “därför” blir en ursäkt. En förklaring. En bortförklaring. Ett fängsel – för vem du är och hur du beter dig.

Här är problemet med etiketterna som din hjärna använder för att överleva:

  • De kan bli roller som styr ditt liv.
  • De kan hålla dig fast i en offeridentitet.
  • Tillfälliga känslor blir “sån är jag alltid.”
  • De kan skapa prestationskrav – eller begränsa dina drömmar.
  • De kan få dig att leva efter förväntade beteenden i stället för frihet.

“Hjärnan skapar etiketter som ger trygghet. Tryggheten blir kedjor. Kedjor som formar ett liv du inte valt – och en person du inte längre vill vara.”

Varför hjärnan älskar etiketter – och hatar förändring

Din hjärna bryr sig inte om lycka, utveckling eller drömmar.

Om du lever som en råtta spelar ingen roll. Hjärnans jobb är bara ett: Hålla dig vid liv.

Hur? Genom att skapa mönster och förutsägbarhet.

Mönster och förutsägbarhet blir etiketter.

Etiketter som gör världen mer förutsägbar och tryggare. 

Och när hjärnan kan snabbt filtrera fara från trygghet med hjälp av dessa etiketter, ökar chansen att den överlever.

Men överlevnad har ett pris: Dessa etiketter skapar mönster.

Mönster blir tankebanor.

Tankar blir beteenden.

Beteenden blir vanor.

Vanor bygger identitet. Identitet blir… ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra. Ett liv som du kanske inte ens vill leva.

Etiketter är som kartor: de visar oss vårt inre landskap – men när vi glömmer att de bara är kartor, blir de våra burar.

“Etiketter kan bli självuppfyllande profetior: när en person ges en etikett, ökar sannolikheten att både personen själv och omgivningen börjar tolka beteenden i linje med den etiketten. På så sätt förstärks och cementeras identiteten.” – Link & Phelan, 2001 – Labeling Theory

Mitt liv i buren: När destruktiva etiketter styrde allt

Jag satt fast i ett liv jag inte längre ville leva.

Ett liv jag egentligen aldrig hade velat leva.

Det var som att jag bara hade glidit in i det igen.

Och det värsta av allt? Jag hade redan lyckats ta mig bort en gång. Men nu… nu var jag tillbaka.

Inte bara tillbaka. Jag hade fallit djupare.

Varje dag bedövade jag mig själv och min meningslösa existens med Tradolan. Det blev min trygghet. Min verklighet.

Jag levde ett liv byggt av etiketter: “supa”, “slagsmål”, “fylla”, “kaos”, “droger”, “tuff”, “hård.”

De var som skyltar fastspikade på mig.

Och trots att jag mådde skit höll min hjärna fast vid dem – för de var allt jag kände till.

När jag försökte förändra mig gick det inte. Omgivningen. Identiteten.

Det var som ett kraftfält som drog mig tillbaka. Jag kunde inte bryta det… tills något i mig vaknade.

Jag insåg: Jag måste härifrån. Annars överlever jag inte.

Det var inte en logisk insikt. Det var en känsla i kroppen.

En känsla som inte viskade – utan skrek. En röst så tydlig att jag inte kunde blunda för den.

Och jag visste att det fanns något annat.

För jag hade levt något annat. Innan detta hade jag pluggat i Australien i två år.

Nu satt jag pundad i en lägenhet i Köping.

Levde ett liv jag inte brydde mig om. Ett liv där det inte spelade någon roll om jag levde eller dog.

Så jag började söka jobb. Över hela Sverige. Men det var inte enkelt. Inte bekvämt. Tvärtom. Hjärnan stretade emot.

Den ville hålla kvar mig i det som var “jag.”

När jag fick en intervju i Göteborg ville jag tacka nej. På vägen dit ville jag hoppa av tåget vid varje station.

Allt inom mig skrek att jag skulle vända hem.

Ångesten var som en mask som kröp längs ryggraden och tuggade på mina inre organ.

Pulsen dånade.

Hjärtat slog som om jag redan var i ett slagsmål.

Svetten rann längs ryggen. Fingrarna var kalla. Men jag satt kvar. Och när jag kom fram?

Gymmet såg ut som ett råttbo. Litet. Låg på ett kalt torg. Höga betonghus runt. En ruta var ihoptejpad. Maskinerna var gamla. Golvet smutsigt.

Allt i kroppen skrek: “Ta inte det här jobbet!”

Men jag tog det ändå. För jag visste att om jag ville ha något annat, måste jag göra något annat. Och jag var inte stark nog att göra det hemma.

Ett beslut som då kändes som döden blev min överlevnad. Och i dag – är det mitt liv.

Hjärnans största trick: Få dig att tro att etiketten ÄR du

Då skriker amygdalan – en del av hjärnan:

“FARA! TILLBAKA TILL DET VI KÄNNER IGEN!”

Det är därför du hör rösten som säger:

“Jag är bara sån här.”
“Sån är jag, punkt.”

Och din hjärna har lurat dig så bra att du inte ens ifrågasätter det. Om någon annan skulle göra det?

Du triggas direkt. Vilket, om du tänker efter, är jävligt intressant.

Varför blir du så känslomässig när någon ifrågasätter din etikett? Eller etiketter överlag?

Svaret: Hjärnan har gjort den specifika etiketten till en del av dig.

En etikett som blivit ett mönster. Som format tankebanor.

Tankar som blivit beteenden. Beteenden som blivit vanor.

Vanor som byggt identitet. Identitet som blivit ditt liv.

Ett liv som bekräftas av både dig själv och andra.

Problemet är att en etikett är just det – en etikett. Inte hela du.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Bryta etikettfängelset

Om jag inte hade gått emot min egen identitet och slagit sönder alla etiketter som var fastspikade på mig, hade jag sannolikt suttit inne. Eller varit död.

Varför kan jag säga det så säkert? För några av mina närmaste vänner, och många bekanta, tog just den vägen.

Och jag hade många ursäkter att gömma mig bakom. Ursäkter kopplade till min identitet och dess etiketter:

“Ingen förstår mig.”
“Jag kan inte.”
“Jag är inte smart nog.”
“Jag är bara en pundare.”
“Jag är en knarkare.”
“Jag gillar att slåss.”

Men här är sanningen: Om inget förändras, förändras inget.

Och för att skapa förändring måste du välja något annat. Inte alltid ett yttre val – utan ett inre. Ett skifte som kan börja med något så enkelt som att sluta säga:

“Jag är överkänslig.”
“Jag är trött.”
“Jag mår inte bra.”
“Jag är introvert.”
“Jag är bara en pappa/mamma.”
“Jag har svårt socialt.”
“Jag är högpresterare.”
“Jag är perfektionist.”
“Jag har ADHD.”
“Jag lider av psykisk ohälsa.”
“Jag är deprimerad.”

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

6 forskningsbaserade steg för att bryta etiketter som håller dig fången

1.Våga ifrågasätta “Jag är…”

Forskning inom labeling theory visar att etiketter ofta blir självuppfyllande profetior – de påverkar både hur vi ser oss själva och hur andra behandlar oss (Link & Phelan, 2001).

Praktiskt steg: Under en vecka – skriv ner varje gång du säger “Jag är…”. Summera i slutet av veckan. Bara att observera skapar distans och insikt.

2.Observera etiketten.

Självmedvetenhet förändrar hjärnans beteendemönster. Att skriva ner sina tankar skapar metakognition – förmågan att tänka om sitt eget tänkande – vilket minskar autopilotbeteenden (Jankowski & Holas, 2014).

Praktiskt steg: Ha ett anteckningsblock eller mobilapp redo och registrera etiketter. Börja se mönstren istället för att styras av dem.

3.Byt språk – byt perspektiv.

Språk formar tankar. Forskning inom lingvistisk relativitet (Boroditsky, 2011) visar att ordval påverkar hur vi uppfattar oss själva.

Praktiskt steg: Byt “Jag är stressad” mot “Just nu känner jag mig stressad”. Påminn hjärnan om att känslor är tillfälliga, inte din identitet.

4.Skapa psykologisk flexibilitet.

Personlighet är mer dynamisk än vi tror (Roberts et al., 2006). ACT-terapi (Kashdan & Rottenberg, 2010) visar att flexibilitet ger högre livskvalitet.

Praktiskt steg: Utmana en etikett. Kallar du dig “introvert”? Starta ett samtal i fikarummet. Små motbevis öppnar nya dörrar.

5.Bygg nya vanor – skriv om din identitet.

Neuroplasticitet bekräftar att hjärnan omformas av beteende (Draganski et al., 2004). Handling formar identitet.

Praktiskt steg: Vill du bli “en tränande person”? Börja med 2 minuters stretch på morgonen. Små steg förändrar vem du är.

6.Byt miljö – bryt autopilot.

Miljöbyten kan störa invanda beteendemönster och öka kognitiv flexibilitet (Lally et al., 2010).

Praktiskt steg: Byt miljö för en vardaglig rutin. Ta en ny väg till jobbet, sätt dig på en annan plats hemma, eller jobba från ett café en dag i veckan. Nya miljöer tvingar hjärnan att tänka nytt, vilket gör det lättare att släppa gamla etiketter.

“Studier visar att ungdomar som själva identifierade sig med etiketter som ‘deprimerad’ eller ‘ångestfylld’ ofta fick försämrad självkänsla över tid. När de slutade använda etiketten, ökade självkänslan – vilket visar att etiketter kan låsa fast en negativ självbild.” – Harari et al., 2023 – The Power of Self-Labels

Du lever inte ett dåligt liv – du lever ett halvt.

Försöker du gå ner i vikt? Starta ett företag? Börja måla eller hitta ”den rätta”?

Vad du än vill förändra i ditt liv gör din egen hjärna det svårare än det behöver vara.

Din hjärna får dig att tro …
– att du inte kan
– att det bara är andra, de lyckligt lottade,
– att det inte är någon idé att ens prova
– att det måste vara svårt, jobbigt och dränerande
– att andra har ”lyckats” genom en svår väg, och att det därför måste vara svårt även för dig

Men det här är inte sanningen.
Det är symtom.

Den verkliga orsaken är att din hjärna vill överleva.

Och för att göra det har den lärt sig ett effektivt mönster: att hålla dig kvar i det som är bekant.

Genom hur du har levt hittills har hjärnan lärt sig vad som fungerar för överlevnad.

När den upplever att överlevnad är säkrad, slår den på autopiloten – ett läge som kan beskrivas som “halvdär”.

Att överleva och att vara “halvdär” är inte samma sak som att må bra.

Inte samma sak som att vara hälsosam, tillfredsställd, leva i fungerande relationer, känna mening, tillhörighet eller lycka – eller faktiskt göra det du innerst inne vill.

“Halvdär” handlar inte om liv.
Det handlar om att ta sig igenom dagarna.

Och samtidigt undrar du varför …
… du inte har karriären du vill
… friheten och pengarna du drömmer om
… relationen du längtar efter
… kroppen du ser på Instagram

Du tror att det handlar om disciplin, motivation eller viljestyrka. Men i själva verket handlar det om något helt annat.

Hjärnan uppnår överlevnad och kopplar in autopiloten – ett tillstånd av “halvdär”.

Du är inte där, helt. Kroppen är där. Uppmärksamheten någon annanstans.

Du är “halvdär”. Kroppen där. Uppmärksamheten någon annanstans.
En del av dig är i verkligheten. Den andra i fantasin. En del av dig tar ansvar för stunden.

Den andra försvinner in i ansvarslösheten av att bara fly – in i telefonen, in i framtiden, eller bakåt i tiden.

Ibland i några sekunder.
Ibland i minuter.

En del av dig vill utveckla din potential.
Den andra vill kasta bort den.

Att vara “halvdär” leder till en halv version av dig själv. Och en halv version gör halvförsök. Och halvförsök skapar ett halvt liv.

– nya vanor misslyckas
– relationer blir ytliga och tomma
– omedvetet lär du dig att ge upp snabbare – och oftare
– ensamheten ökar, medan känslan av tillhörighet minskar
– drömmar får aldrig en verklig chans, utan förblir fantasier
– nästan omärkligt slänger du bort din potential, istället för att låta den blomma ut
– istället för att utveckla kompetens – eller ens upptäcka vad du faktiskt skulle kunna bli bra på – scrollas den bort

Du sitter fast i en halv version av dig själv – en version du bara halvt vill vara.

Ett halvt liv som du bara halvt vill leva. Eller värre: inte alls.

Och så fort du försöker koppla bort autopiloten “halvdär” upplever hjärnan det som ett hot. 

För hjärnan vet inte om den kommer att överleva eller inte – situationen är ny, okänd, osäker.

Och osäkerhet, förr i tiden, när vi levde på savannen, kunde betyda livsfara.
Därför vill hjärnan stanna kvar i “halvdär”.

Därför skapar din, min och andras hjärnor hinder när vi försöker koppla bort det. 

Hjärnan gör det svårare, mer komplicerat och mer utmanande än vad det egentligen behöver vara.

Inte för att den är elak. Utan av en enkel anledning: hjärnan strävar efter att överleva. Och allt som är nytt upplevs som ett hot mot den överlevnaden.

Därför hör du …

”Jag gör det i morgon.”
”Jag kan inte gå till gymmet själv.”
”Jag kan inte göra övningarna rätt.”
”Hur ska jag äta rätt? Jag måste hitta den perfekta dieten.”
”PT? Det är ju svindyrt. Det får vänta tills jag får löneökning.”

Eller så fastnar du på YouTube. Du ser hur andra tränar.

Eller hör människor prata om företagande. Om målande.

Eller så förlorar du dig själv i att leta efter den perfekta färgen. Den perfekta penseln. Den perfekta duken.

Eller så köper du kurser. Coaching. Skapar content. Och intalar dig själv att du gör framsteg. Fast egentligen är det bara illusionen av rörelse.

Eller illusionen om den ”perfekta partnern”. Att tro att det finns något perfekt är perfekt för hjärnan. För då slipper den koppla bort “halvdär”.

Dagar går. Veckor går. Månader går.

Och du har fortfarande inte börjat. Men det känns som att du har gjort något.

Det tydligaste sättet att se hur det här fungerar är när du får en ny idé. En tanke som dyker upp: ”Nu vill jag prova X.” Eller: ”Jag borde göra Y.”

För mig hände det den här veckan. Jag fick en idé om att prova improvisationsteater.

Sedan kollade jag upp några olika möjligheter. Två dagar senare mötte jag en person som var med i en lokal improvisationsgrupp.

De träffades varje onsdag.

Hon sa: ”Kom på onsdag.”

Och jag svarade: ”Okej.” Sedan … började hjärnan.

”Men Tomas … det är på engelska.”
”Du kan gå nästa gång i stället.”
”Improvisation är inte din grej.”
”Du behöver inte vara så ’på’.”
”Börja efter nyår i stället.”
”Slappna av.”

Det här händer varje gång jag provar något nytt.

Oavsett vad det är. Det är samma mönster.

Det är bara orden som byts ut. Olika anledningar. Ursäkter. Bortförklaringar. Minnesfragment som plockas fram vid exakt rätt tillfälle.

”Du kan inte dansa. Varför ska du göra det? Det är idiotiskt. Boka nästa kurs i stället.”

”Du kan inte skriva. Varför ska du skriva en bok? Ingen kommer vilja läsa den.”

”Lägg bara ner surfingen. Du kommer aldrig bli bra. Det är ingen idé. Du såg ju själv – svängen du gjorde var kass.”

”Sluta försöka med ditt företagande. Du är bara förvirrad. Nöj dig.”

”Hon har en pojkvän. Du ser – vad var det jag sa. Det är ingen idé att fråga. Hon förstår dig inte. Försök inte. Hon är som alla andra.”

”Slappna av. Gå ut och ha kul. Drick några öl, ta lite kokain och lev livet.”

Och hjärnan kommer att använda allt den har tillgång till för att hålla kvar mig i “halvdär”.

Det vill säga: den använder mina styrkor, mina svagheter, mina minnen, mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mitt förflutna och min framtid. Allt. kombinationer. För att hålla mig kvar i “halvdär”.

Hur hjärnan håller fast dig i halvdär

1. “Dopamindelaren”

”Imorgon ska jag fråga ut X.”
”Nästa år ska jag börja träna.”
”När jag fyller 50 ska jag flytta utomlands.”
”I framtiden ska jag flytta till en annan stad.”
”När jag lagt undan tillräckligt ska jag starta mitt företag.”
”När jag hittat rätt färg, penslar och canvas ska jag börja måla.”

Du har säkert hört någon säga något liknande. Du har säkert sagt det själv.

Det här är ett hjärntrick som får dig att drömma iväg och stanna kvar i överlevnad, utan att agera. Ett sätt att känna rörelse utan att ta ett enda steg.

Det känns bra i stunden. Men ingenting händer.

När du säger till någon annan: ”Efter nyår ska jag ta tag i träningen” frigörs dopamin i hjärnan.

Exakt samma signalsubstans som frigörs när du faktiskt gör något.

Hjärnan lurar dig att tro att du redan är på väg – trots att du sitter helt still.
Som entreprenör är det här livsfarligt. För du kan leva i åratal på känslan av att vara ”nästan där”.

2. “Övergöraren”

Ett annat vanligt hjärntrick är att du övergör. Nyår. Från att inte träna alls till att springa varje dag. Leva på broccoli och kyckling i en vecka.

Eller två.
Eller tre.
Sen slutar du.
Varför?

Kroppen går sönder.
Du blir sjuk.
Du orkar inte.

Hjärnan fick dig att gå all in – just för att du ska krascha snabbt.

Den vet att snabba löften ger snabba belöningar, men också snabba sammanbrott.
För hjärnan vet att det funkar.

Efter tre till fyra veckor är du tillbaka i halvädr. En loop. En bekant loop.
Och sen kommer rösten:

”Vad var det jag sa.”
”Du skulle aldrig försökt.”
”Det var inte meningen.”
Det här är inte disciplinbrist. Det är dålig strategi.

3. Teoretikern – eller den självbedragande fantasiteoretikern

”Om jag gör Y, kommer jag få X.”

Det är en teori. Eller värre: en fantasiteori. 

Teorier och fantasiteorier är inte samma sak som praktik. 

De kostar ingenting. De riskerar ingenting. Och därför är det så enkelt att spela matchen från läktaren.

Problemet med att spela match från läktaren, när det kommer till ditt liv, är just det:
du tar inte fullt ansvar. För om du tog fullt ansvar skulle du behöva fråga dig själv:

Varför ska du vänta i ett, tre, tio, tjugo eller fyrtio år på att göra X?
Vågar du verkligen vänta så länge?
Vad händer om du inte lever så länge?
Vad händer om sjukdom eller dålig hälsa gör att du inte kan göra X?

Och vad händer om du väl når dit och inser:

”Jag vill inte ens göra X.”

Kanske upptäcker du att du ogillar det. 

Kanske till och med hatar det. 

Eller så älskar du det och tänker: Varför i helvete började jag inte tidigare? 

Så istället för att vänta –
är det inte bättre att prova så snart som möjligt? Testa i liten skala. I verkligheten. Med riktiga konsekvenser.

4.Planeraren

Du fastnar i detaljer. Det komiska är att många av dessa detaljer inte är förankrade i något verkligt – utan enbart i din fantasi.

En fantasi som får dig att fortsätta planera. Titta på YouTube-videor. Skriva ner saker. 

Hålla dig ”upptagen”. Men det som egentligen sker är att hjärnan ger dig en liten känsla av framsteg, samtidigt som den håller dig kvar i överlevnad. Du rör dig horisontellt istället för framåt.

5.Perfektionisten

Du vill att allt ska vara perfekt. Du vågar inte visa konsten.
Texten. Starta företaget. Visa produkten.

Eller vad det nu än må vara.
Sanningen är att det aldrig kommer bli perfekt. Och marknaden bryr sig inte om din perfektion – bara om ditt värde. 

6.Fejkade framgången

Din hjärna får dig att ”jobba” med oviktiga saker.  Bygga en hemsida. Starta en podd.

Börja vlogga. Skriva. Allt – utom det som faktiskt är viktigt. Att skapa ett erbjudande. Att testa erbjudandet.

Att prata med människor. Att försöka sälja. Det är här de flesta entreprenörsdrömmar dör – snyggt paketerade, men utan kontakt med verkligheten.

7. Offret

Att tycka synd om sig själv, är hjärnans sätt att hålla kvar kontroll.
Kontroll över något som hänt i det förflutna. Och ja – det kan vara synd om dig.

Och det behöver inte vara ditt fel. Samtidigt har vi hört om minst en person som gått igenom mer och ändå… lyckats vända det och skapa vad de ville.
Skillnaden är inte vad som hände dem – utan vad de gör efteråt.

8. Krigaren

Hjärnan krånglar till saker mer än nödvändigt. Den gör dem mer komplicerade.
Svårare. Jobbigare. Mer stressande än de behöver vara.

Som om saker måste vara svåra för att räknas.
Som om det ska ta lång tid.
Som om det ska kännas som att trampa genom helvetet.
Som om det är så livet är.

Det är som en krigare som slår sig blodig – inte för att det behövs, utan för att det är det man “gör”.

Och för att det är så man alltid har gjort. 

Men affärer, skapande och förändring kräver inte lidande. De kräver klarhet, konsekventa handlingar och villighet att se verkligheten som den är.

9. Drömmaren

Du fantiserar. Du drömmer. Du flyger iväg. Ofta. Länge. Detaljerat. Du ser livet framför dig. Hur det ska bli. Hur du ska känna. Friheten. Pengarna.

Tiden. Du ser dig själv där framme.

När allt ”har löst sig”. Och i fantasin är allt redan klart. Problemet är bara ett: du gör ingenting.

För varje gång du flyger iväg i drömmen slipper du känna motståndet i verkligheten. För i fantasi kostar inget. Den kräver inget.

Den riskerar inget. Du kan vara vem som helst i huvudet. Utan att behöva bli det i verkligheten. Drömmen blir en plats att fly till. Inte en riktning att gå i.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Jag lät hjärnan köra sitt överlevnadsprogram – och gick till improvisationsklassen ändå.

Utan att överplanera.
Utan att överanalysera.
Utan att berätta för någon.
Utan att titta på YouTube-videor om hur det skulle kunna vara.
Och ja – det var skrämmande.

Men det var också jävligt kul. Och oväntat givande.

Att bryta “halvdär” och bli en person du vill vara – och skapa ett liv du faktiskt vill leva – handlar inte om perfekta planer.

Det handlar inte om att veta allt.
Det handlar inte om att förstå allt i teori.
Det handlar inte om att övergöra tills du går sönder.
Det handlar inte om att berätta för alla vad du ska göra.
Det handlar inte om att fastna i planering, fejkade framsteg eller vänta på att något ska bli perfekt.

Att skapa något nytt handlar inte om motivation.

Det handlar om förståelse. Att förstå hjärnan. Att förstå det liv du hittills har överlevt. De mönster som hållit dig vid liv, men också hållit dig kvar. Och sen ta ansvar. Inte för vad som hände – utan för vad du gör nu.Att välja något nytt. Trots motståndet. Trots rädslan.För att på sikt inte bara förändra vad du gör – utan vem du är.Ett identitetsskifte.

Och det är därför de flesta människor misslyckas. Hjärnan ser till att du ger upp innan identitetsskiftet hinner ske. Vid ett identitetsskifte blir det som tidigare kändes ”svårt” och ”onaturligt” plötsligt naturligt. Du gör det bara.

Tänk dig själv:
En person som är ”gymtorsk” har inte problem med att äta nyttigt eller gå till gymmet. Tvärtom. Den personen har problem med att låta bli.

En person som skriver har inte problem med att skriva. Den personen har problem med att inte skriva.

En person som driver företag löser problem, pratar med kunder och levererar.
Den personen har svårare att inte göra det.

Ordet identitet betyder ”din upprepade tillvaro”. Det du upprepar – dina val – skapar dina vanor. Dina vanor formar dig. Du formar ditt liv. Ditt liv blir din framtid.

Till slut finns det inget mer att förstå.

Till slut finns det inget mer att förstå. Inte på den här nivån.

Du vet redan tillräckligt. Du har hört argumenten. Sett mönstren. Känt igen dig.
Dopamindelaren. Övergöraren. Teoretikern. Prokrastineraren. Offret. Krigaren. Drömmaren. Alla bor i samma hjärna.

Och alla har haft en funktion. De har hållit dig säker. Hjälpt dig överleva. Skyddat dig från osäkerhet, skam och smärta.

Men de kan inte ta dig vidare. För till slut handlar det inte om kunskap. Inte om fler teorier. Inte om bättre modeller.

Det handlar om ett val. Att kliva ur läktaren. Att lämna fantasin. Att släppa illusionen av rörelse. Och göra något där något faktiskt står på spel.

Först då testas teorin. Först då avslöjas vad som håller. Och vad som bara lät bra.
Det är där lärandet börjar.

Att skapa något nytt handlar inte om att bli någon annan över en natt. Det handlar om att förstå hjärnan och det liv du hittills har överlevt.

Och sen ta ansvar för nästa steg. Inte för att det är tryggt. Inte för att du är redo. Utan för att du är villig.

Betyder det här att du aldrig kommer sväva iväg? Självklart inte.
Betyder det att det är fel att sväva iväg? Självklart inte.

Vad det betyder är att du behöver börja ta ansvar.

För att inte längre bara vara “halvdär”. För att sluta göra halvförsök.

Och för att sluta leva ett halvt liv behöver du lära dig om ditt stadie, “halvdär”… och sedan hur du bryter det.

Bryt halvdär

1. Börja lägga märke till när du är “halvdär”

Vad triggar det?
Vad händer i kroppen?
Vad händer i tankarna?
Vad gör du – och vad gör du inte?

Fråga dig själv: Kan du koppla bort några av de triggers som skapar ditt interna tillstånd av “halvdär”?

Det kanske räcker med en. Till exempel: Lämna telefonen på köksbordet.

2. Ta ett steg i en ny riktning inom 24 timmar.

Att agera på något nytt gör dig oftast mer närvarande i stunden, eftersom hjärnan då måste vara varsam. Du går från “halvdär” till “heldär”.

Så åk förbi Stadium Outlet – eller beställ ett par billiga joggingskor.

Börja gå 10 000 steg om dagen. Sluta handla hem skräpmat och snabba kalorier. Köp bättre mat i stället.

Gå till Dollarstore – eller in på Amazon. Köp färg, penslar och en vit canvas. Planera att under din semester i år provbo i en annan stad i en månad.

Och börja spara pengar för det – nu.

Mikrotester tvingar hjärnan att lämna “halvdär” eftersom något nytt skapar osäkerhet, och hjärnan vill överleva, så den kopplar ur halvdär.

Det är så du rör dig mot “heldär”.

3. Fortsätt göra mikrotester

Att fortsätta agera, göra så kallade “mikrotester” ger dig en tydlig bild av vad du faktiskt vill – inte vad du tror att du vill.

Inte vad andra säger att du vill. Inte vad dina vänner vill. Föräldrar. Granne eller sambo. Utan vad du vill.

Och även om det känns ”fel”, eller om du har ”fel”, så vet du. Då kan du kryssa av det. Gå vidare.

När jag gick in i improvisationssalen hade jag ingen ny plan.

Men när jag gick därifrån var jag inte längre samma person.

Inte för att allt förändrades. Utan för att jag dök upp.

Det verkar som att vi inte kan hitta det du letar efter. Prova att göra en sökning.

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden är din största tillgång – om du lär dig använda dem rätt

Misslyckanden gör ont. De bränner som eld och lämnar ärr vi helst gömmer.

De känns som bevis på att du inte duger. Att du borde ha gjort bättre. Varit bättre.

Men sanningen? Misslyckanden är inte slutet. De är kartan som pekar framåt.

När du lär dig se dem för vad de egentligen är – din största tillgång – förändras allt.

Ändå är det så lätt att fastna i rösterna:

“Jag vågar inte…”

“Jag kan inte…”

“Jag borde inte…”

“Jag kommer aldrig…”

Eller:

“Varför kunde jag inte göra bättre?!”

“Jag borde gjort bättre!”

“Varför är jag så JÄVLA KASS!?”

Misslyckanden har flera röster.

De begränsar oss inte bara från att försöka – de kan också krossa oss när vi faktiskt vågar, men inte ”lyckas”

Och bara för att du misslyckas betyder det inte att du inte försökte nog, att du inte var nog – eller att du aldrig kommer lyckas.

Misslyckanden gör ont.

De skaver. De blottar våra svagheter. De kan fylla oss med skuld som får oss att gömma oss.

Skam som sliter isär oss. Rädsla som fryser oss. Ångest som bränner.

Sorg som blöder. Tryck över bröstet. Pulsen skenar. Röd färg i ansiktet.

Svettiga händer.  Ytlig andning. 

De kan få oss att känna oss… kass. Ovärdiga. Misslyckade som människor.

Och då… låter vi bli.

Vi skiter i att söka det där jobbet.

Vi går inte fram till den där personen.

Vi skickar inte meddelandet.

Vi skriver inte boken.

Vi börjar inte måla.

Vi startar inte företaget.

Vi ringer inte det där samtalet.

Allt för att vi är rädda att misslyckas.

Och även om vi försöker och faktiskt gör framsteg… kan synen på misslyckanden ändå fortsätta äta oss inifrån. Vi kan ge upp trots framgångar, av rädsla för nästa fall.

“Om både den som ‘lyckas’ och den som ‘misslyckas’ kan känna sig misslyckade – handlar det då ens om resultatet?”

Då handlar det inte om själva misslyckandet.

Det handlar om hur vi ser på det.

Det är inte misslyckandet utan hur vi ser på det.

Misslyckanden har flera röster.

Ingen skulle någonsin ha lärt sig gå. Ingen skulle ha lärt sig prata:

Första gången vi föll skulle vi ha blivit kvar på golvet. Första gången vi inte fick ut ett ord… skulle vi ha tystnat för alltid.

En värld där alla kröp. En värld av tystnad. En mänsklighet som slingrade sig fram som ormar.

Märkligt, eller hur?

Det är inte misslyckandet som är problemet.

Problemet är hur vi väljer att se på det.

Vi har gjort misslyckanden till något “dåligt”.

Något farligt.

Något vi måste undvika.

Men sanningen är enkel: Om du inte får ramla kan du aldrig lära dig gå. Om du inte får säga fel kan du aldrig lära dig prata.

Tänk dig själv… om vi hade haft samma attityd till misslyckanden som vuxna, när vi var små barn.

Jag vet inte hur mycket jag misslyckats med i mitt liv..

Jag kanske borde skämmas.

Känna den där skammen som bränner.

Skulden. Ångesten.

Över allt jag försökt.

Över allt jag “misslyckats” med.

Över alla idéer jag kastat mig in i.

Över alla resor jag gjort för att leta efter något… mer.

Och visst – ibland har jag känt det. Den där tyngden.

Innan jag sålde en enda bok online… misslyckades jag i nästan ett helt år.

Varje dag försökte jag: annonser, säljsidor, videos, content.

Jag tog nästan 10 000 kronor av mina sparpengar och eldade upp dem i annonser.
Och ändå… ingenting.

Två år tidigare hade jag köpt in mig i ett “magiskt pengasystem” som skulle göra mig miljonär på en månad. 15 000 kronor. Av mina egna pengar. 15 000 kronor som då var mer än hälften av mitt spar.

Sex månader satt jag, varje dag, flera timmar, studerade, testade, skickade mejl, la pengar på annonser och använde deras system..

Sex månader av misslyckanden.

Tills jag gav upp. Som då var ett gigantiskt misslyckande.

Och jag vet inte hur många tjejer jag gått fram till. Bjudit ut. Och fått “Nej, tack” eller

“Tyvärr, jag har pojkvän.” Både nykter och full.

Och alla hemsidor som jag köpt och dödat.

Mejl som jag skickat. Annonser som jag misslyckats med.

Produkter jag tagit fram och misslyckats med.

Alla texter som blivit skräp.

Alla jobbansökningar utan ens ett svar.

Alla skador från träning.

Kunder jag tappat.

Alla naiva idéer jag trodde på och försökte… som brann upp i misslyckanden.

Många av mina största misslyckanden har blivit trappsteg.

De har lett mig vidare. Och utan dem… hade jag aldrig kommit vidare.

“Misslyckanden” är inte problemet – vårt perspektiv är.

Om en person som “lyckas” ändå kan känna sig misslyckad, och en annan som “misslyckas” känner sig lika värdelös… då har det ingenting med själva misslyckandet att göra.

Det handlar om hur vi väljer att se på det.

Vi lever i en kultur som lärt oss att misslyckanden är farliga.

Men sanningen är att de ofta är vår bästa lärare. Och vad som är “farligt” är vår tolkning, inte själva händelserna. Det är hur vi ser på misslyckandet som skapar ångest, skam, skuld, sorg, och känslan av otillräcklighet.

Några saker som påverkar vårt perspektiv på misslyckanden

Perfektionism
Perfektionism får många att hellre låta bli än att riskera ett misslyckande. Forskning visar att maladaptiv perfektionism är starkt kopplat till prokrastinering och undvikandebeteenden – rädslan för att göra fel blir större än viljan att agera.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4562912/

Illusionen av kontroll
Vi tror ofta att framgång är linjär och helt under vår kontroll – även när slumpen har en avgörande roll. Studier visar att människor överskattar sin påverkan på slumpmässiga resultat, vilket ger en falsk känsla av förutsägbarhet.

Källa:https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4013923/

Social jämförelse
Sociala medier skapar känslan av att “alla andra lyckas”. Studier visar att negativ social jämförelse är starkt kopplad till depression, avundsjuka och låg självkänsla.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9955439/*

Tur och tajming
Framgång handlar ofta mer om rätt plats, rätt tid än vi vill erkänna.
Agentbaserade modeller och idrottsstudier visar att även hög talang inte alltid räcker – slumpen är större än de flesta tror.

Källa: https://arxiv.org/abs/1802.07068?

Flockmentalitet och social rädsla
Vi människor är flockdjur. Vår hjärna är byggd för att passa in.
Forskning visar att vi anpassar oss efter gruppen och undviker att sticka ut, även om det håller oss tillbaka.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Self-serving_bias

Prestationskultur och skolsystemets betoning på resultat programmerar tidigt vår självkänsla att kopplas till prestation.

Pedagogisk forskning visar att betygssystem och ranking formar självbild och riskerar att skapa ett värde = prestation-tänk, vilket kan hänga kvar i vuxen ålder.

Källa: https://www.researchgate.net/publication/341819195

Förväntningarnas tryck – när verkligheten inte når förväntningarna
Studier visar att misslyckad prestation i förhållande till högt ställda förväntningar skapar stark psykisk press och kan påverka både motivation och självförtroende negativt.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8725858

Identifiering genom misslyckanden

Forskning visar att unga vuxna i identitetssökande processer är särskilt utsatta för att deras beteenden och misslyckanden påverkar hur de ser på sig själva:

“Failure to consolidate a sense of identity leaves individuals vulnerable to psychological and behavioral problems and the development of a ‘negative identity’.”
– Ritchie et al. (PMC)

Detta innebär att när vi misslyckas — särskilt i kritiska faser av identitetsutveckling — kan dessa misslyckanden sudda ut vårt självförtroende och få oss att internalisera en negativ identitet.

Källa: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7869142/

Misslyckandena är inte slutet, de är början.

Misslyckandena är inte slutet, de är början. Genom att vi trillade. Slog oss. Snubblade. Tappade balansen. Lärde vi oss att gå. Genom att vi snubblade på orden, kämpade med ljuden och härmade rösterna runt oss, lärde vi oss att prata. Och sen… resten är historia. Skolan. Vännerna. Jobben. Hobbys. Intressena. Livet. Allt du någonsin försökt med har du mer eller mindre misslyckats med i början. Allt nytt du vill prova kommer du troligen också att “misslyckas” med. Och vet du vad? Det är precis så det ska vara. Om du kan ta till dig ett barns attityd till misslyckanden, kan du inte ens misslyckas. Du fortsätter bara. Försöker igen. Eftersom det enda misslyckandet, som finns, är att se misslyckanden som misslyckanden.

Hur du fortsätter att misslyckas framåt

Acceptera smärtan Misslyckanden gör ont. Sluta låtsas som att det inte gör det. Ta smällen. Låt den kännas. Men när du har tagit den – gå vidare. Separera handling från identitet Du är inte ditt misstag. Det du gjorde fel säger inget om vem du är – bara vad som hände. Se det utifrån. Ta lärdom. Sök lärdomen Varje misstag har något att lära dig. Hitta det. Anteckna det. Gå vidare. Omformulera språket inom dig Sluta säga “Jag är kass”. Säg istället: “Det där funkade inte.” Små ordval förändrar hur du agerar nästa gång. Bygg mod med små steg Vill du våga mer? Gör mer. Mod kommer inte av att vänta. Det kommer av att agera. Börja smått och ta större risker med tiden.

Du äger inte ditt liv. Ditt liv äger DIG.

Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.

Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.

För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?

Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.

Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.

Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).

Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.

Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.

Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”

”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.

Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …

Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.

Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.

Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.

Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.

För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.

Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.

Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.

Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.

Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.

Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”

Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.

Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.

Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.

Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.

”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.

”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.

Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.

Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.

Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”

Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.

Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.

Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.

Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.

Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.

Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.

Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Tänk om jakten på nya kunder är det som STOPPAR din tillväxt, när 10 telefonsamtal till dina bästa kunder kan ge dig både erbjudandet OCH copyn?
​​
”Men hur ska vi få in nya kunder?”

Vd:n för ett filmbolag som omsatte runt 15 miljoner satt mitt emot mig. Bredvid honom satt hans produktionschef.

– Jag vill gå från att bara göra film och bild till att bli ett mediebolag, sa han.

Han lutade sig fram.

– Vi gör redan allt material, så varför skulle vi inte publicera och analysera det också?

Jag nickade. Kaffekoppen värmde mot handen. Ett dovt klick hördes när jag ställde ned den på bordet. Vi hade suttit i en timme. Jag hade frågat. Han hade berättat om sin vision, sina idéer och hur han tänkte.

– Men hur ska vi få in nya kunder? frågade han rakt ut.

Frågan blev liggande på bordet. Jag tittade på den. Sedan på produktionschefen och vd:n.

– Nya kunder? frågade jag

– Ja?

– Börja med den lägst hängande frukten, sa jag.

– Vad menar du?

– Ni har hållit på i över 20 år och har troligtvis över 100 potentiella kunder att prata med om det här. Ta upp telefonen, ring era 10–20 bästa kunder och fråga om de skulle vara öppna för ett samtal om ”digital marknadsföring”. Forma sedan erbjudandet tillsammans med dem. För då vet vi att erbjudandet fungerar. Och utifrån alla samtal vet vi även hur det ska marknadsföras. Vi får copyn rakt av. Och när vi vet att erbjudandet fungerar och att copyn är rätt, då kan vi öppna det mot en ”kall marknad”. Allt annat vore galenskap.

– Smart, svarade han.

Jag nickade.

Det är lätt att tro att tillväxt betyder nya kunder, nya kanaler och nya verktyg.

Ibland är svaret mer uppenbart än så. För vd:n var det att de redan hade skapat material i över 20 år, så varför inte erbjuda mer av kedjan?

Och för mig var det uppenbart att det han sökte fanns betydligt närmare än han trodde.

Så innan du jagar nya kunder, fråga dig själv samma sak som vd:n gjorde.

Finns det ett uppenbart steg i kedjan, före eller efter det du gör, som du skulle kunna erbjuda dina kunder?

Och när ringde du senast dina tio bästa kunder och frågade vad de behöver?
​

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Det är inte slumpen. Det är ett mönster.

Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.

Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.

Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.

Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.

Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när  Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…

Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.

Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.

Och viktigare: mycket av det du tror är slumpen är inte slumpen. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.

Människan är ett vanedjur.

Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.

Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.

De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.

Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.

Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.

”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.

Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.

Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.

Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde

Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.

Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation

Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.

Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.

När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.

Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.

Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.

Samma mönster, olika delar av livet

Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.

Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.

När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.

Mönstret under mönstret

Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…

Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.

Mönstren kan synas vid en krasch

Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.

Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.

Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.

Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.

Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.

Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.

Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.

Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.

I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.

Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.

När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…

Till exempel:

När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.

När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.

När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.

Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.

Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.

För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.

Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.

Avslöja dina mönster genom att skriva

Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.

Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.

Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.

Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Från brus till verkliga kunder

Likes är inte pengar. Kommentarer är inte kundnöjdhet. Följare är inte ett kundanskaffningssystem.

Jag tittade på en guide: hur jag skulle göra en bra thumbnail. Vad jag skulle tänka på… en av alla hundratals YouTube-videos som jag tittat på genom åren.

Detta är en av alla saker som jag ”lärt mig” och implementerat. Faktum är att jag har ”lärt mig” och provat så mycket, att jag snurrat bort mig själv.

Inte bara i vad jag gör eller vad jag vill, utan även vad som funkat… Samtidigt som jag hört inom mig, ”posta mer”, ”gör en video”, ”ett nytt podcast-avsnitt”, ”ett nytt inlägg” och se, där ”AI-agenter”, ”TikTok”, ”sälj din kunskap”…

Tillsammans med femtioåttatusen till företagsmodeller och strategier som fyller internet och alla är experter… visar expertresultat… Vilket är en del av problemet.

Problemet som jag ser idag, är att många småföretagare som vill ha lokala kunder, försöker marknadsföra sig som antingen influencers eller miljardbolag.

Nike gör reklamfilmer som kostar gud vet hur mycket. En person som gör en aktivitet. Och sedan ”Just Do It”…

Men det var inte hur Nike började. Philip ”Phil” Knight grundade Nike i mitten av 1960-talet. Han började sälja skor från sitt eget garage. Inget team, ingen studio, inget varumärkesmanifest på väggen, ingen personal branding, inget content, ingen ”Just do it”, inga sociala medier. Internet fanns inte ens då. Det var en man som troligtvis sålde ett par skor, till en person i taget. Ur bagageluckan på sin bil, på löparklubbsmöten och friidrottstävlingar, med skorna staplade i lådor bredvid honom. Ingen filmade honom.

Och en annan sak, om produkten hade varit skit hade Nike aldrig blivit Nike.

Samma som Apple. Ett garage. Steve Jobs och Steve Wozniak byggde de första omkretskorten för hand på ett köksbord i Jobs föräldrars garage i Los Altos, och sålde sin första omgång datorer till en lokal butik innan någon hade hört ordet ”brand” i samma mening som Apple.

Patagonia? Yvon Chouinard smidde sina första klätterkilar för hand i en plåtskjul, sålde dem ur bilen till andra klättrare han kände, och byggde ett företag på att produkten faktiskt höll, år efter år, innan han någonsin skrev ett ord om varumärke.

Det finns hur många exempel som helst på företag, som idag används som någon form av ”standard” för lyckad branding, som inte alls började så.

De började med en produkt som funkade och utvecklades. Sedan kom en person som var villig att sälja den själv, ansikte mot ansikte, om och om igen. Sedan har vi alla influencers och gurus inom marknadsföring.

Marknadsföringsbranschen löser inte ditt problem. Den säljer dig ett nytt: En kurs, programvara, föreläsning, workshop eller ett konsultuppdrag. Eventuellt äger de aktier i företagen de pratar om att man ska synas på. Kanske allt.

Om du som litet företag spelar något av dessa spel, kommer du att förlora. Eftersom du varken är ett miljardföretag, en influencer eller en guru.

Det mesta inom ”digital marknadsföring” är helt onödigt för mindre lokalt bolag. Det dränerar bolagets pengar, tid och energi, och förvirrar både ägaren och de anställda. Om målet är att öka intäkter (få in fler kunder) genom din marknadsföring, så behöver du inte krångla till det.

Du kan öka intäkter på 3 sätt.

1.Fler kunder

2.Få dina nuvarande kunder att köpa mer.

3.Få dina nuvarande kunder att köpa oftare.

Och hur du gör detta… det finns många sätt.

Och detta är vad du ska fundera på. Vad du ska lösa. Vad du ska använda din hjärnkapacitet till.

Hint.. fråga dig själv, vad har funkat hittills?

Inte hur du ska gå viralt på Tiktok. Hur du skapar en thumbnail på YouTube, ”personal branding” för LinkedIn eller försöka förstå ett sjukt komplicerat AI-system, som någon vibe-codat ihop, som kommer göra din hemsida trög och göra dina lokala kunder förbannade. Då de vill prata med en människa, inte en robot…

Du kan sluta med 80% av allt du gör, ändå ha snarlika resultat i företaget.

Känner du att tiden inte räcker till? Att din lista av ”att göra” är längre än Andens i Aladdin? Och stressen hänger över dig, som ett mörkt moln.

Du känner den i axlarna innan du ens vaknat helt.

Den ligger där, tung, redan innan foten har rört golvet.

Och oavsett hur mycket du gör, är det alltid något…

Alltid något…Eller?

Det verkar vara naturligt för en del människor. Att ”göra”… oavsett om det är produktivt…

Eller ger ett önskat resultat.

Vilket är komiskt. Eftersom när man frågar. Vet dem inte.

Hur vet jag? Eftersom jag är detsamma.

Så länge jag var ”upptagen” var det bra. Jag kunde känna den där lätta stoltheten i bröstet när någon frågade ”hur mår du” och jag svarade ”det finns att göra”. Det var ett svar som lät bra. Ett svar som kändes som bevis på något.

Idag är ”hustle”, ”80-120 timmars veckor”, ”jobba hårt” och ”gör mer” hedersmedaljer. Och jag tänker inte djupdyka i varför…

Vad jag tänkte belysa är att ”upptagen”, ”hustle”, ”få saker gjort” och ”jobba hårt” inte är samma som att vara produktiv och få rätt saker gjort.

Det är skilda saker.

För fråga dig själv, om du springer åt fel håll.

Vad spelar det för roll hur länge du springer? Hur ”hårt du tar i”? Hur långt du kommer?

Men … det ”känns” bra eftersom du är på ”väg”… Kroppen svettas, hjärtat pumpar, du är andfådd. Allt i dig säger att det här måste betyda något.

Och det betyder något?…

Resultatet av att springa åt fel håll, är till och med så tragiskt att det ger motsatt effekt. Så innan du springer, gå. Innan du går, tänk.

Jag har lagt över tusen timmar på att fundera, skapa och analysera content.

Bara mitt eget content… Content som jag skapat eftersom det är vad man skulle göra… gör mer… posta mer… skapa mer…

Jag har bland annat lyssnat och följt Gary V… Det spelade till och med upp videos med honom på skolan, jag gick när jag pluggade till ”online merchandiser”.
Och jag har själv sagt, posta mer, gör mer, osv…

Tills jag ”stannade” och ifrågasatte, vad i helvete håller jag på med?
Datorn öppen, ett halvfärdigt inlägg på skärmen, fingrarna på tangentbordet som plötsligt bara… stannade.

Något i bröstet drog ihop sig, en tyngd som inte var stress, utan mer som ett illamående. En känsla av att ha sprungit länge, åt fel håll.

Då började jag fråga mig själv och analysera.

Och nu vet jag, inte tror, inte hoppas, inte önskar.

Utan jag vet att 98% + av alla intäkter i mitt företag har kommit från antingen kontakter eller annonser som jag skapat.

Inte för att jag tänkt på content, tittat på videos om hur jag skulle skapa content, postat organiskt content… Trots att jag postat tusentals…

Det finns flera anledningar till varför, men huvudpoängen är att…

Jag kände mig sjukt upptagen… så jävla stressad. Och hela tiden tänkte jag… ”mer”, fast jag redan hade beviset. Att mitt ”content” inte var vad som gav.

Tills jag stannade. Och vågade fråga… vad i helvete håller jag på med? Vad ger det här mig? Varför gör jag det här? Egentligen?

Så jag slutade att ”posta” för att posta. Slutade att tänka på content. Slutade att titta på YouTube-videos om content. Slutade att spela in podcast för att bara spela in.

Vad hände? De första dagarna kändes det nästan konstigt, som att glömma något jag borde göra. En slags reflex som ville fylla tomrummet igen. Men den försvann.

Och kvar blev bara tystnaden, och axlarna som faktiskt kunde sjunka ner. Och inget i företaget ändrades. Förutom att jag fick mer tid över och slapp content.

Tanken … det kan inte stämma… var närvarande i mitt huvud.

Så hur mycket har du stressat i onödan? Hur mycket hade du kunnat ta bort från din ”att göra-lista”…

Enligt min tolkning av Pareto Principen, kan du sluta med 80% av det ”upptagna” du gör, ändå… skulle du ha ett snarlikt resultat i livet.

80/20-regeln, eller så kallad Paretoprincipen, utvecklades 1896 av den italienske ekonomen Vilfredo Pareto. Han la märke till att 80 % av marken i Italien ägdes av bara 20 % av befolkningen. Han såg samma mönster i sin egen trädgård: 20 % av växterna gav 80 % av frukten.

Idag? Är 80/20 välkänt och applicerat på det mesta. 80% av intäkterna i ett bolag kommer från 20% av kunderna. 80% av målen i fotboll görs av 20% av spelarna. Är den exakt? Jag tvivlar.

Men grunden är att 20% av det du gör, står för 80% av resultaten du får.

Principen hjälper dig att veta vad du ska fokusera på. 80/20 betyder inte att du kan anstränga dig 20%… utan hitta dina 20% och fokusera på dem, 100%.

Är det inte befriande? Det är även skrämmande. Det gör något i magen.

En liten kall klump, för tanken rör vid, om det är sant. Hur mycket tid, energi och pengar har du då kastat bort hittills?

Tänk dig själv om du gör det…

Att vara produktiv och göra rätt saker… du gör saker som med största sannolikhet ger dig ett resultat du vill ha.

Att vara upptagen är enkelt. Att vara produktiv är svårt.

Känn efter. Vilka 20% är det, i just ditt liv?

Du vet förmodligen redan, någonstans i kroppen, innan huvudet hinner argumentera emot.

Samma kropp som bar det mörka molnet. Samma axlar som var tunga innan foten ens rörde golvet.

De kan sjunka ner. De kan faktiskt sjunka ner, redan idag.

Du är inte där du vill vara. Du har inte det du vill ha. Du lever inte livet du vill leva. Inte för att du är okapabel. Utan för att din hjärna lurar dig att ”lära dig mer”…

Teoretisk kunskap utan handling är värdelös om du faktiskt vill skapa en förändring.

Jag tittade på en till video om hur jag skulle skapa en digital verksamhet.

Videorna skapade massor av idéer i mitt huvud. Idéer jag såg ta form.

Och nu visste jag – teoretiskt – hur jag skulle skapa en hemsida.

Jag skulle använda WordPress. Välja tema. Fixa vissa plugins.

Dagen efter, tittade jag på några andra guider om hur man skapar en YouTube-kanal. Hur man skulle skapa videos. Thumbnails. Och jag såg mig själv, resa runt världen, göra detta.

Det kändes som om jag var på väg mot min dröm. Eftersom jag lärde mig. Och kunskap, som så många jag hört sagt, var nyckeln till ett bättre liv. Och till viss del är det sant. Men till en annan del är det totalt skitsnack.

Teori utan praktik är inte lärdom. Inte förändring. Det är självbedrägeri.

Det känns som om att du gör framsteg, men du gör inget.

Du gömmer dig bakom ”lärande”. Och kallar det utveckling.

Att lära dig teori är ett av hjärnans sätt att hålla dig kvar i bekvämlighet. Lättja. Enkelhet. Snabb tillfredsställelse. Samtidigt som den ger dig en liten ”boost” av att det känns som om att du gör framsteg.

Varför?

Eftersom hjärnan inte vill förändra något, då förändring skapar osäkerhet.

Osäkerhet hotar hjärnas överlevnad. Och hjärnans främsta uppgift är att överleva.

Teori är en efterkonstruktion av praktiken.

Två personer kan se något hända, men ha helt olika upplevelser. Vilket betyder att bara för att någon har skrivit ned det, betyder det inte att det hänt exakt så.

I teori har du inget att förlora.

Det är väldigt enkelt att läsa om en person eller ett företag och tänka: ”Så där skulle jag aldrig göra.” Men sanningen är att du inte har en aning om vad den personen faktiskt går igenom. Du ser inte pressen. Osäkerheten. Rädslan. Ansvarsbördan. Om du lever i teori har du inget att ”förlora”. Inga konsekvenser. Ingen risk. Ingen exponering. Det är enkelt att avfärda praktisk betydelse när du själv inte riskerar någonting. Det här är ett genuint problem i världen. Att människor som fattar stora beslut sällan behöver bära konsekvenser.

Teori tar inte med personligheten hos individen.

Om en atlet, företagare eller vetenskapsman arbetade maniskt, tänkte på något dygnet runt, offrade relationer, hälsa och trygghet – så finns inte den besattheten med i teorin. Du kan få teorier, metoder och förklaringar. Inte psyket som bar den.

Teori tar inte med tur

Oavsett vad du gör finns slumpen alltid med. Tur. Och otur. Och ingen teori kan kontrollera det. Att saker ibland bara händer får inte plats i teorin. För då går det inte att förklara. Inte att sälja. Inte att paketera.

Teori tar inte med kognitiv bias
Människan tolkar orsaker och resultat utifrån oss själva. Och när hjärnan ”minns”, är sannolikheten stor att den använder något som heter kognitiv bias. Det gör så att vi minns oss själva som smartare. Mer rationella. Mer konsekventa än vi faktiskt var. Och teorin skrivs därefter.

Teori är alltid baserad på något som fungerat
Bara för att något fungerade en dag, en vecka, en månad, ett år eller för tio år, betyder det inte att det fungerar idag. Inte för att teorin var fel då – utan för att världen nu är annorlunda. Och den förändras snabbare än någonsin. Teknik. Uppmärksamhet. Beteenden. Marknader.

Teori kalkylerar inte med massbeteende.
Teori räknar inte med att tusentals människor gör samma sak samtidigt. ”Dropshipping är ett skitenkelt sätt att tjäna pengar online”, enligt vissa gurus. Och absolut – vissa kan få det att fungera. Men när tröskeln att starta en e-handel sjunker kraftigt tack vare teknik, kan extremt många göra samma sak. Det betyder att marknaden förändras. Inte för att du gör fel. Utan för att spelplanen inte längre är densamma.

Teori är alltid baserad på det nuvarande mänskliga beteendet
Vem hade kunnat säga för femton år sedan att de flesta människor idag skulle gå runt och stirra ner i en skärm? Tekniken har format ett helt nytt beteende hos oss. Inte bara att vi tittar på en skärm – utan hur tekniken smyger sig in i vardagen och förändrar hur vi lever. Netflix. BankID. Matkassar. Hur vi konsumerar. Hur vi betalar. Hur vi fattar beslut. Det här är beteenden som knappt existerade. Som inte gick att förutse fullt ut. Och ändå är det nu dessa beteenden som teorier bygger på.

”I teorin finns det ingen skillnad mellan teori och praktik; i praktiken gör det det.”
– Nassim Taleb.

Handling har alltid kommit före teori.

Först när du har fått ett resultat – oavsett om det är rätt eller fel – kan du börja forma en teori. Inte som en fantasimodell. Utan en sammanfattning av vad som faktiskt hände i verkligheten.

Teori utan verklighet blir enkelt fantasi.

Det som är svårt är att veta var, hur och när informationen ska användas. Och framför allt: varför något fungerar eller inte.

Det är förståelse som bara kan födas ur handling. Handlingar som leder till visdom och kompetens.

Som barn lär vi oss att gå genom att trilla, slå oss och fortsätta att prova.

Som barn lär vi oss att räkna genom att räkna.

Som vuxna har vi mer förståelse för vad vi faktiskt behöver, och inte.

Inte genom att vi bara tänkt, utan upplevt.  Och om du tittar dig runt kan du se två tydliga mönster.

Teoretikern

Du har troligtvis träffat en person som kan mycket. Som vet mycket. Som kan prata ”fint”. Orden sitter. Referenserna sitter. Men när du tittar på personen känns något fel. Personens ögon. Personens ord och personens närvaro känns ihålig. Det är mer som en aforism-robot än en människa. Anledningen är enkel: orden saknar erfarenheten. Det finns ingen friktion bakom dem. Inget pris som betalats. Denna person kallar jag teoretikern.

Praktikern

Tyngden kommer inte från memorerad kunskap. Inte från böcker. Inte från snygga formuleringar. Den kommer från erfarenhet. Från att ha försökt. Misslyckats. Gjort fel. Justera. Försökt igen.  Och skillnaden känns direkt. I rummet. I tystnaden mellan orden. Personens ord. Ögon. Hela närvaro. Känns mer.

Någonstans längs vägen blev vi rädda för att fortsätta prova. Vi blev rädda för praktik och fastnade i teorier. 

Vi ”lär oss” teorier och intalar oss själva att vi gör framsteg… när vi i själva verket är livrädda och prokrastinerar.

Vilket inte är konstigt. För praktik kan göra ont. Ibland jävligt ont. Så istället för att hjärnan ska uppleva smärta — genom att misslyckas, förlora något, utsätta sig för risk, håller den dig kvar.

Kvar i det som varit. Eftersom den vet att den överlever där. Och att du inte behöver skämma ut dig, känna dig misslyckad eller utmana dig själv.

Vilket betyder att du kan titta på guider, köpa kurser och coaching utan att  applicera något i verkligheten.

Det är nästan osynligt självbedrägeri eftersom de ”känns” som man kommer framåt och utvekclas. 

Men om du aldrig applicerar och provar…. 

Om du aldrig bygger en produkt. Aldrig provar att sälja. Skapa en säljsida. Skapa annonser.

Hur ska du då någonsin kunna få visdomen om vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det?

Hur ska du någonsin kunna uppnå? 

Det är omöjligt.  Vad som sker är att du blir en överutbildad akademiker.

Med huvudet fullt av memorerad kunskap, utan någon aning om var den ska användas.