Hur skrivande kan hjälpa dig
Omgivningen hade en alldeles för stor påverkan på mig och den identitet jag skapat fick jag bekräftelse på dagligen.
Folk såg upp till mig och det var omöjligt för mig att släppa egot. Jag visste att jag aldrig skulle vinna kampen i Köping. Jag var inte Mr. Destruktiv egentligen.
Det var en mask jag bar. Masken var en roll, rollen som blev en del av mig. Delen som jag spelade så jävla bra, samtidigt som jag visste att den skapade mest misär för mig själv och för andra.
Det som inte syntes var att jag hade en evig strid på insidan, mellan mig och min ”demon”. Han fick mig att må väldigt dåligt men en dag fick jag nog av skiten.
Jag kunde inte fortsätta skada mig själv och andra, så jag tog ett beslut om att sticka/fly/skapa ett nytt liv. Det gjorde att jag började söka jobb i hela Sverige. När jag satt där och skickade iväg ansökningar hörde jag min demon säga:
– Du är så jävla värdelös!
– Hur kan du bara vilja lämna alla vänner?
– Du kom hem för sju månader sedan och nu vill du dra igen?
– Vad ska de tycka?
– Är du inte riktigt klok? Det är något fel på dig och du kommer aldrig bli omtyckt
– Du kommer aldrig hitta lycka! Du är värdelös och en förlorare!
Det spelade ingen roll vad demonen sa. Jag hade bestämt mig! Efter en veckas jobbsökande så ringde en kille upp mig från ett gym i Göteborg.
Han lät väldigt intresserad av mig och bad mig komma dit på en intervju så snart jag kunde.
Jag tackade ja, eftersom jag visste att jag måste lämna Köping för att kunna göra en ändring. En vecka senare stod jag på perrongen och väntade på tåget som skulle ta mig till intervjun.
Jag blev livrädd när jag stod där. De osäkerheter jag hade inom mig blev nu tydliga och mötet med dem var ingen höjdare.
Under resan ner hade jag svårt att andas samtidigt som det krampade i magen. Jag ville helst hoppa av vid varje station tåget stannade, för att åka tillbaka till mitt säkra liv. Ändå satt jag kvar, mitt beslut gjorde att jag inte kunde fega ur.
Jag kom till intervjun och förstod på en gång varför han hade låtit så intresserad av mig när han ringde.
Han behövde någon som kunde fylla en lucka snabbt, han var desperat, det syntes lång väg. Hela hans attityd lyste av en så stark desperation att till och med en blind hund skulle ha sett den. Intervjun gick strålande och jag visste att jobbet redan var så gott som mitt. Helst ville jag slippa, för hela gymmet såg ut som en soptipp.
Maskinerna var från 50-talet, det var smutsigt, äckligt och hela stället stank. Utrustningen var trasig, hantlar låg över hela golvet och det var svartmögel i duscharna. Det var ett klassiskt råttbo. Efter rundvandringen på ”soptippen” så erbjöd han mig jobbet. Jag ville tacka nej, men det här var min chans att ta första steget från Köping.
Det kunde ha legat bajs på golvet, jag hade ändå tagit jobbet, så desperat var jag. Vi skrev avtalet någon timma senare och han ville att jag skulle börja så snabbt som möjligt.
Jag blåljög honom rätt i ansikte och sa att de skulle bli kul att börja jobba på gymmet.
När jag kom tillbaka till Köping gick jag in till min dåvarandra chef och sa upp mig. Jag kunde inte säga att jag ville fly från staden för att jag blivit en pundare, utan sa att jag måste följa min dröm, det kändes bättre. Chefen blev glad eftersom jag var ”ärlig” mot honom och sa att han förstod.
– Jag kommer sakna dig grabben, tack för den här tiden Tomas.
– Tack själv, sa jag och tog honom i handen. Folk frågade varför jag skulle flytta. Jag vågade inte säga att jag blivit en jävla pundare och att jag kände mig olycklig. Inte heller att jag var vilsen och bar på ett enormt självhat. Min stolthet gjorde att jag inte ville prata med någon om mitt liv eller mina problem, inte ens min familj.
Jag bestämde mig för att säga att jag alltid velat bo i Göteborg, jag sa det till alla som undrade. De ska bli skitkul, sa jag, fast jag inte ville, som jag såg det hade jag inget val. Jag slängde mig ut i osäkerheten.”
”Det är inte konstigt att jag är olycklig i mitt liv,tänkte jag. Jag hatar verkligen mig själv.”
Göteborg
En vän ordnade boendet åt mig i Göteborg. Hon var och är enormt inspirerande och jobbar idag som stuntkvinna, en jävligt häftig brud.
Lägenheten jag fick hyra var på 23 kvadrat. Hade kokvrå, ett badrum jag knappt kunde vända mig i och en gemensam dusch i källaren.
Första tiden i Göteborg gjorde jag inget annat än att jobba och låg hemma i sängen med mina tankar, demonen.
Demonen var allt mitt självhat, mina osäkerheter, min sorg och mina skuldkänslor som jag inte bearbetat. Det kändes som om att han satt på min rygg och tryckte ner mig i skiten..
Demonen viskade konstant:
– Du är värdelös.
– Du har inget att leva för.
– Hur kan du vara så självisk att du bara drar?
– Ta ditt liv så slipper alla dig.
– Ingen bryr sig om dig!!!
Han sa även åt mig att ta till knark och alkohol, men jag visste att de inte funkade och jag hade jag bestämt mig för att ändra mig.
Jag ville inte trycka i mig skit och fly från mig själv. ”Safe zone”, som knarket hade gett mig, där jag svävade runt i ett tomrum utan att tänka eller känna, var inget alternativ länge.
Jag grät väldigt mycket och kände mig ensam och misslyckad som människa. Det kändes som Demonen höll på att äta upp mig inifrån och ut.
Jag gjorde allt jag kunde för att slippa höra honom. Jag tränade, spelade dator och tittade på film. Till slut förstod jag att jag är tvungen att möta min värsta mardröm. Jag är tvungen att möta mig själv.
Jag insåg att flykten från mig själv inte funkade. Samma dag gick jag och köpte ett block och en penna för att prova något nytt.
Jag ville försöka skriva ur mig allt som fanns inom mig. När jag väl satt där med blocket och pennan kom motståndet.
Det ploppade upp 1000 ursäkter på att inte göra det eftersom det fanns viktigare saker att göra, som att titta på film, spela dataspel, sova, träna och så vidare. Precis när pennan nuddade pappret hörde jag min demon:
– Det här är bara onödigt, sluta! Det här kommer inte ge dig något.
Motståndet jag fick gav mig insikten att det är exakt det här jag behöver göra för att få tillbaka kraften.
Om jag väljer att trotsa demonen så kommer jag lyckas befria mig själv. Det fanns ingen tanke när jag skrev, jag bara skrev.
När jag var klar kände jag mig helt tom. Tankarna i huvudet var borta, inga röster och inget sus. Det var en enorm lättnad.
Jag började läsa igenom vad jag skrivit. Orden jag läste var riktade mot mig själv. Det var extremt mycket självhat blandat med skuldkänslor, ilska och sorg.
Det var en otroligt smärtsam process att läsa igenom allt.. När jag läste allt kändes det som att hela min verklighet krossades och jag började gråta mer.
Något magiskt hände när jag gick och la mig samma kväll. Jag hörde ingen röst som berättade för mig hur värdelös jag var, hur lite värd jag var, att jag inte var värd något eller att ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det var total tystnad, vilket jag inte hade varit med om på flera år.
Jag gjorde reflektionen och förstod att skrivandet hjälpte mig bli av med rösten. När jag var klar kände jag mig helt tom.
Tankarna i huvudet var borta, inga röster och inget sus. Det var en enorm lättnad.
