Vems förväntningar?

Om du tror att du måste veta vad du ska bli när du blir stor eller att livet “borde” eller “ska” vara på ett speciellt sätt i någon specifik ålder har du fel och jag ska berätta varför.

Jag tror många lever stora delar av sina liv genom att få bekräftelse av hur de tror att andra ser dem. Vi går ut skolan som man ska, skaffar ett jobb och håller fast vid det jobbet lika krampaktigt som om vi skulle hänga från ett stup.

Fixa eget boende, skaffa en partner och efter ett tag flytta ihop, skaffa barn, köpa en bil, sedan köper man ett hus, förlovar sig efter x antal år och gifta sig efter det. Att resa och verkligen “leva” gör man när man går i pension, som man ska göra.

Om du på något sätt inte följer dessa normer som dessutom verkar vara bundna till en osynliga ålder d.v.s. när du är 30 år måste du ha flickvän, en unge eller en på väg, lägenhet eller helst ett hus, en fin bil, ett fast jobb du ska ha resten av livet och veta vad du vill blir när du blir stor. Om du inte uppfyller dessa kriterier verkar det som om att du på något sätt är “misslyckad” eller på väg åt fel håll.

“Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor och jag är 57 år” – Min kära mor

Hur kan dessa normer och osynliga regler som säger att man “borde” eller “ska” ha så stor kraft på individer i ett samhälle? Vem är “man” och vem är det som egentligen säger att du “borde” eller “ska”?

Hur kan denna “man” skapa en mall för hur vi “ska” eller “bör” leva och som fungerar för alla individer i ett samhälle? Varför följer vi mallen blint? Varför tror och förväntar vi oss att av andra att de ska veta vad de ska göra med sina liv när vi inte ens vet själva?

De flesta har inte en aning om vad de vill göra och hur de vill leva och hur de kommer att leva eller vad de kommer att bli. 

”Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att du kommer skriva och läsa så här mycket som jag gör nu skulle jag skrattat dem rakt i ansiktet.”

Jag kan garantera att du hade tänkt “det skulle jag aldrig göra” och sedan har du gjort det ändå eller också “det skulle jag aldrig kunnat gissat att jag skulle göra”. Du kanske trodde att du skulle leva på ett annat sätt, i ett palats med bengaliska tigrarna och bli matad med vindruvor hela dagarna.

Att du skulle ha kommit längre eller inte så långt i livet som du faktiskt gjort. Du hade troligtvis känt att du inte vetat vad du ville. Du kanske har tvingat ditt barn, vän, sambo eller förälder att göra saker utan att känna till vad personen egentligen ville.

Bara för att Kalle inte har en bil, ett fast jobb, fru, ett hus, en 50 tums plasma-TV och alla prenumerationer på tjänster som Netflix, Spotify och HBO som finns betyder det inte att Kalle är misslyckad. Måste vi försöka trycka Kalle in i samma hål vi själva pressades igenom?

Troligtvis har du inte en aning om vad Kalle vill och han kanske inte vet det själv heller. Du har kanske aldrig låtit honom leka med tanken eftersom varje gång han har börjat berätta om sina drömmar säger du eller tänker: ”Jaja det är bra att drömma MEN…”.

Du har redan slutat lyssna och ditt stöd suger men jag kan inte klandra dig för det. Hade du vetat bättre skulle du säkert gjort det bättre, eller? Skulle det inte vara vettigare att försöka inspirera Kalle till att göra det han vill och om han inte vet säga till honom att prova? Vad händer om inte Kalle inte provar?

Poängen är att du inte visste exakt vad som skulle hända just då, vad du skulle bli och du kommer troligtvis aldrig veta exakt. Så varför säger du åt andra hur de ska vara?

Om Kalle inte provar och lyssnar på alla runt omkring sig bygger han upp en bitterhet. Bitterheten som riktas mot honom själv och sin omgivning. Han börjar förakta sig själv och besvikelsen släpper inte förrän han gör det han vill göra på vinst eller förlust (det har ingen betydelse).

Det viktiga är att Kalle försöker och inte för någon annans skull utan för sin egen. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många individer det funnits och finns som Kalle. Dessa människor hade kunnat försöka och kanske ha lyckats skapat livet de faktiskt ville leva.

Bara för att Kalles bror och hans tjej fick barn tidigt precis som din far och mor betyder det inte att Kalle”måste” göra likadant för att bli accepterad, eller? Det är “helt sjukt” men jag tror inte vi ens tänker på att vi omedvetet stöter bort folk vi gillar för att de inte passar in i vår världsbild.

“Besvikelsen släpper inte förrän Kalle gör det han vill göra på vinst eller förlust.”

Kalle kanske skulle ha blivit en företagare, sångare, författare, artist, Youtube-stjärna om han hade försökt eller levt på en strand istället för att bli advokat som hans föräldrar ville. Tänk på hur många dunderhits, bästsäljande böcker, uppfinnare och kreativa människor som ligger nedgrävda på kyrkogården med sina drömmar…

Herregud! Vi håller tillbaka andra genom våra begränsade perspektiv och osäkerheter. Jag tror vårt egoistiska perspektiv om hur vi vill att andra ska vara och vad som är bra för dem skapar en otroligt olycka inom dem men också inom oss själva.

Om du vill någons bästa bör du lyssna utan att vara domare, jury, advokat, åklagar eller den misstänkta. Om du hade lyssnat på Kalle skulle du förstått att Kalle vill göra något annat än vad du ville han skulle göra.

Han kanske inte vet själv men något inom honom säger att han måste ut och resa. Kalle ser inte något problem och planerar för att resa och visst det kanske inte bli lika enkelt som han trodde men om han vill resa på riktigt kommer han göra allt för att kunna resa och du bör inspirera honom.

Varför begränsar vi oss själva och andra?

Jag skulle kunna skriva en lista som är lika lång som Andens önskelista i Aladdin men jag tror ingen skulle orka läsa den och jag hade nog tröttnat på att skriva den också men jag tänker inte lämna dig i mörkret famlandes efter en strömbrytare.

Anledningen till varför vi begränsar andra och oss själva är i grund och botten våra mänskliga instinkter, “biologiska kropp”, vår bristande kunskap och erfarenhet.

Vi väljer ett liv av ansvarslöshet

Det är enkelt att rycka på axlarna och säga “det är inte mitt fel” och du kanske har rätt, det kanske inte var ditt fel men ofta är det vårt eget fel. Jag skulle kunna rycka på axlarna och säga “Jag är bipolär så jag kan inte göra något, det är inte mitt fel.”

Om jag väljer att leva ut min diagnos eller så kallade “sjukdom” så är det faktiskt mitt eget fel. Om jag väljer att se orättvisan att jag fick “det” är det ändå mitt eget fel. Om jag väljer att måla ut mig själv som ett offer, att jag inte kan göra något eftersom jag är bipolär och väljer att begränsa mig själv är det mitt eget fel.

Det var mitt fel att jag knarkade och ingen annans. Mycket av det som hänt i mitt liv har varit mitt fel. Om jag väljer att ha en pissig attityd i livet är det mitt eget fel. Det spelar ingen roll vad du har gått igenom eller går igenom just nu.

Om du gör några Google-sökningar kan jag lova dig att du kommer hitta människor som gått igenom värre saker än du gjort och ändå gjort något bra med sina liv istället för att leva som jävla offer och säga “jag kan inte” eller “det är inte mitt fel”.

Den attityden är oftast en maskering av att inte vilja ta ansvar över sitt liv eftersom det är enklare och bekvämare att inte göra det och istället fortsätta klaga och vara bitter men vad är det för liv? Om det är ditt fel är det bra eftersom du då kan göra något åt det.

Du kan äta bättre, sova, spendera mindre tid på skit mer på saker som ger mening, röra på dig, umgås med nära och kära, skaffa nya vänner, hobbies, Det finns så många möjligheter om du väljer att se dem istället för att se alla begränsningar.

Jag säger inte att det är enkelt att gå ur offerrollen, tro mig. Jag “föll” i flera år och till slut bodde jag i en bil i tre månader och hade bestämt mig för att ta livet av mig. I sista sekunden valde jag att fortsätta leva och göra allt i min makt för att förändra mitt liv. Jag tog av mig offerkoftan jag haft på mig och fick tillbaka kraften

Dra slutsatser och generalisera

Vår förmåga att dra slutsatser och generalisera var väldigt bra för överlevnad men ganska värdelös när det kommer till att förstå och prata med andra.

Har du någonsin haft ett samtal med en person där du avslutar meningarna och generaliserar fram en bild av vad individen säger innan personen ens sagt vad den vill?

Antingen har du tagit över konversationen eller haft den i ditt eget huvud. Om du säger nej skulle jag bli förvånad då det är en av våra mänskliga instinkter.

Ett perspektiv

Ett perspektiv är “homerun” för oss. Det är säkert, tryggt, enkelt och effektivt. Det finns aldrig bara ett perspektiv eller en sida.

Jag ser världen på ett sätt och du på ett annat sätt, ditt barn på ett tredje och grannen på ett fjärde sätt. Samma värld och olika upplevelser (perspektiv) och istället för att försöka förstå någon annans perspektiv trycker vi vår egen värlsbild på dem då det är enklast.

Upptäcka saker som skrämmer oss

Allt som är osäkert och som vi inte upplevt innan det händer, kommande situationer, samtal eller tankar som kan göra ont fysiskt eller psykiskt undviker vi omedvetet till varje pris. Smärta är något vi är programmerade att röra oss bort ifrån mot en belöning i nuet eftersom det var så vi överlevde förut. 

Vi vill lägga skulden på något eller någon

Vi vill lägga skulden på något eller någon eftersom vi annars svävar ut i “osäkerheten” och det kunde betyda döden när vi bodde i grottor.

Vi delar upp människor i “vi” och “dem”

Att dela upp människor i “vi” och “dem” är det bästa sättet att skapa fientlighet. Diktatorer har använt vi/dem som verktyg för att få makt i oändliga tider och kommer att fortsätta göra det.

Vi vill helst vidta omedelbara åtgärder

Vi vill lösa problem nu, nu, nu och NU! och oftast när vi är som mest känslomässiga i stunden och händelsen. I de stunder när jag varit som mest känslosam har jag inte tagit de klokaste besluten.

Höna av en fjäder

Vi gör väldigt ofta en höna av en fjäder, varför? I slutändan handlar det om att överleva och känna sig trygg.

Drivkraften att tillhöra

Vi är flockdjur och vi vill känna tillhörighet. Vare sig du vill det eller inte kommer du ha ett behov av andra människor, en så kallad flock.

I en flock beter vi oss på ett märkligt, ett sätt vi inte skulle göra “normalt”. Behovet av att tillhöra medför lätt att vi ljuger för oss själv, för andra och kan till och med utföra saker som mord, rån och tortyr. De sociala medierna och våra smartphones är några av de mest underbara saker som uppfunnits enligt mig men även några av de värsta. Precis som alkohol, droger, skitmat och det mesta vi gör i överflöd blir destruktivt.

Vi tillåter oss själva att vara distraherade 24/7 vilket gör det svårt att skapa något eller något så enkelt som att behålla fokus. Dessa telefoner skapar även stress. Vi jämför oss inte med några få personer längre utan med hela världen. Du kommer alltid mäta dig kort om du mäter dig med andra eftersom du inte är dem och de inte är du.

Bilden av oss själva

Vi formar bilden av oss själva under de första månaderna av vårt liv genom att titta på vår mor och hur hon reflekterade oss. Vi lär oss om oss själva genom hennes ögon, känslor, reaktioner och kroppsspråk. Bilden av oss själva ändras när vi blir äldre genom hur vi tror andra uppfattar oss inom vår egen “flock” och även som nu i sociala medier.

Vi väljer att ta råd eftersom det är enkelt, bekvämt, säkrare och ger oss tillhörighet.

Även fast du inte vet vad personen vill eller vad som är bra för den kanske du ger råd som om att du är Yoda i Star Wars.

Felet att ge råd som Yoda ger Luke i Star Wars är att du inte är med i Star Wars och troligtvis inte vill bli en Jedi. Du är med största sannolikhet inte grön, ett äpple högt, har inte lika värdelös grammatik eller är lika vis. Trots att Yoda gör sitt bästa för att ge råd till Luke som är baserat på den ljusa sidan går det åt helvete. Luke blir Darth Vader fast han fick goda råd från Yoda som var genuint god och en Jedimästare.

Det är enkelt att lyssna på sina föräldrar eller vänner och göra val utifrån vad de säger. Det finns inget som är enklare och effektivare än att lyssna utan ifrågasätta. Att inte behöva tänka, känna ångest, frustration eller rädsla i nuet av att inte veta är viktigast.

Det är enklare och bekvämare att lyssna på någon annan som säger “välj det här” “gör så här” utan att vi egentligen vet om personen vill vårt bästa eller enbart sitt eget. En annan anledning är att vi som lyssnar och vill ha råd kan om det går åt helvete och vi blir Darth Vader och skylla ifrån oss på personen ifråga och säga “det är min fars fel att jag blev så här”.

Jakten på en snabb tillfredsställelse

Den snabba tillfredsställelsen som fick oss att överleva får dig idag att dricka öl eller vin, titta på tv, ligga kvar i soffan och äta chips istället för att skriva, träna, äta nyttigare, umgås med dina vänner och skapa något nytt. Den får dig att luta dig tillbaka i vårt bekväma babyanpassade samhälle.

Vad kan vi göra?

Kan vi inte bara sluta pressa varandra till saker vi inte vill? Sluta se utifrån vårt eget begränsade perspektiv? Sluta luta oss in i bekvämlighet, tillhörighet och säkerhet? Sluta kategorisera? Sluta leva som offer och maskera oss i ….

Sluta vara så naiv och generaliserande? Sluta agera på en snabb tillfredsställelse? Sluta att vara så arroganta och se saker ur enbart ett perspektiv?

Nej vi kommer troligtvis aldrig sluta med dessa saker. Vi kommer aldrig vilja sluta röra oss bort från fysisk och psykisk smärta. Vi kommer aldrig sluta upptäcka mer negativa händelser än positivt eftersom det ingår i vårt mänskliga beteende då det fått oss att överleva.

Ett av de viktigaste budskapen är om du inte vill försöka förstå och se världen från kalles ögon kan du inte förstå den eller honom alls.

Om du inte förstår Kalle vill du inte hans bästa utan enbart ditt eget bästa, vilket är supernarcissistiskt och då borde du ifrågasätta dig själv och dina värderingar. Du kanske tänker “jag vet vad som är bäst för personen”, låt mig då fråga dig: Varför är ditt perspektiv en måttstock av framgång för andra? Det är ungefär som att säga att du har svaren på livets frågor, vilket du inte har.

Du har uppenbarligen inte tillräckligt med medvetenhet att reda ut dig själv eftersom du då hade förstått att vad som är självklart för dig behöver inte vara självklart för någon annan.

Så snälla sluta vara så narcissistisk och tro att du förstår vad som är bäst för andra för det gör du inte. Du förstår troligtvis inte ens vad som är bäst för dig själv alla gånger då livet är inte statiskt, livet är dynamiskt och fullt av mystik.

Relationer glider isär, går sönder eller skapas genom att någon flyttar, blir sviken eller att du möter nya människor.

Du börjar med en ny hobby som presenterar dig till en helt ny värld du inte hade en aning om fanns där innan.

Du åker på en semester och där träffar du någon som blir din livspartner.

Du gifter dig, skaffar kanske barn, får ett nytt jobb, får sparken från ett jobb, börjar plugga, startar eget företag, blir osams med vänner, blir sams med vänner, är ute och festar, lever i celibat, provar droger, kanske blir beroende av droger!, börjar skriva, måla eller väljer fel “linje” i gymnasiet.

Du köper en bil som du inser är för dyr men behåller den för att du tror att det är den som dina “vänner” gillar dig för, pratar med en affärsman och förstår att företagande inte är för dig. Ibland mår du dåligt utan anledning och ibland med anledning.

Ibland mår du dåligt fast du har hundra saker att må bra över. Ibland mår du bra utan anledning. I allt som händer i livet finns det en sak som är helt säker, det är förändring och du väljer hur du ser på den förändring.

“Istället för att begränsa, minimera och generalisera varandra. Acceptera, maximera och inspirera.”