Psykisk ohälsa och ditt “mönster”

Mitt liv blev sönderslaget i tusen bitar.

Bilden av mig själv som jag haft i mitt sinne under många år, som jag uppnått och fått leva med i några timmar låg framför mig som en krossad glasskiva.

Det kändes som att jag paralyserades och stelnade inför skärvorna som låg strödda över hela marken.

Skärvor som jag ville pussla ihop till samma bild som jag hade förut, en bild som aldrig någonsin skulle bli densamma.

Att den inte skulle kunna bli densamma som förut gjorde fruktansvärt ont.

Smärtan i min bröstkorg var djup, skarp och ekade långt in i min själ.

Det var som om någon hade slitit ut mitt hjärta ur bröstet och kvar var bara ett stort infekterat sår som blödde. Ett sår som förgiftade resten av kroppen.

En stor del av mig ville övertala mig själv att jag skulle ta mig igenom detta, precis som jag tog mig igenom tiden jag blev mobbad i skolan och började att slåss och bete mig som en idiot, första tiden i Australien, min drogperiod eller när jag försökte sälja saker digitalt och misslyckades brutalt.

Så många misslyckanden och så mycket smärta för vad, för att uppleva mer?

Jag orkar inte mer… Jag klarar inte mer…

Den styrka som alltid hade funnits där fanns inte mer. Styrkan hade lämnat mig och mina ögon var tomma, de var döda.

När jag stod där med skärvorna såg jag mig själv skära av mig pulsådern.

Det var något inom mig som sa att jag skulle göra det. Rösten sa även att jag inte var älskad, att jag inte var värd kärlek.

Jag var inte värd att lyckas, ingen tyckte om mig, att jag lika gärna kunde dö och att ingen skulle sakna mig om jag dog.

Rösten sa att jag alltid skulle vara misslyckad, att det aldrig skulle bli bättre och att allt var mitt eget fel.

Under mina sista tre år i Stockholm bodde jag hos olika polare.

Jag sov i deras vardagsrum, på en madrass på golvet och hade alla mina ägodelar i en resväska och mådde skit.

Vissa nätter kommer jag ihåg att jag grät för mig själv. Jag grät i tystnad då det kändes som om jag både hade förlorat min dröm och “den rätta”.

Inte bara förlorat utan det var helt och hållet mitt eget fel att det hade blivit så.

Det skapade en smärta som nästan var outhärdlig. Smärtan rev, slet och våldtog min själ gång på gång, en smärta som hela tiden återkom och jagade mig som en jävla vålnad.

Allt gick som repris om och om igen i mitt huvud. När det var som värst var mina tankar mörka, självmordsmörka.

Jag såg för min inre syn hur jag tog livet av mig själv och kände en lättnad inför den synen.

Det kanske låter sjukt men det är sant. Om du aldrig har känt den smärtan av att du hellre vill dö än att uppleva en enda sekund till hoppas jag att du aldrig behöver göra det.

Om du är en av dem som upplevt smärtan och tog dig igenom den, bra jobbat!

***

Psykisk ohälsa och ditt “mönster”

Jag tror att psykisk ohälsa många gånger uppstår ur ett mönster. Ett mönster som upprepar sig självt kontinuerligt, ett mönster som är skapat av hur du lever.

Och hur du lever är din vardag. Din vardag består av dina tankemönst er, matvanor, “skrämvanor”, jobb, socialt umgänge, alkohol- och drogvanor, sömnrutiner och fysisk aktivitet m.m.

Din vardag består oftast av att du upprepar ett eller flera mönster, dessa mönster som kan vara roten till din psykiska ohälsa.

Varför människor upprepar dessa mönster beror på flera olika saker.

Dessa mönster beror på att vi är vanedjur, älskar säkerhet, bekvämlighet och lutar oss gärna mot dessa.

Vilket får oss att fastna i våra mönster fastän dessa mönster kanske får oss att till sist hata oss själva. 

***

Mönstret kan brytas när ditt liv faller sönder

Vad som händer när ditt liv faller sönder är att mönstret bryts. Istället för att du fortsätter att sy raksöm blir det hoppstygn, korsstygn, dubbla efterstygn, schattersöm eller till och med kedjestygn.

Det kanske känns som att det är en blandning av alla sömmar åt alla möjliga håll på en och samma gång.

Att det ibland blir oreda både fysiskt och psykiskt är ganska vanligt.

Om du hamnar där jag hamnade d.v.s. på ett väldigt mörkt ställe där du famlar runt och inte längre vet vem du är, vart du ska ta vägen eller varför du är där du är och du till och med ifrågasätter vem du varit i ditt förflutna eller enbart tänker och känner, äntligen!

Hur du än känner eller tänker har du en chans att skapa ett nytt mönster.

***

När livet faller sönder har du en chans att skapa ett nytt mönster

När livet faller sönder kan det kännas som att man sitter och spelar rysk roulette med djävulen utan en enda väg ut.

Du ifrågasätter, tvivlar och kanske sitter med pistolen mot ditt huvud med sex av sex kulor i kammaren och inte ser någon utväg.

Det finns alltid en utväg, så länge du andas. Så länge du andas kan du göra något åt din situation. I den mörkaste stunden har du alltid en chans att återskapa dig själv. 

Att skapa ett nytt mönster och ett ”nytt” jag  

“Du kan återskapa dig själv och det är aldrig försent eftersom hjärnan aldrig slutar lära sig nya saker eller utvecklas!”

Att skapa ett nytt mönster och ett ”nytt” jag

Att återskapa sig själv är ingen enkelt process även om det så är självvalt eller att ditt liv har fallit sönder utan att du kunde göra något åt det.

Återskapandet är kladdigt, stökigt och ja troligtvis smärtsamt både fysiskt och psykiskt eftersom du måste kämpa emot ditt eget mönster, din identitet, ditt förflutna, din framtid och din biologi.

Att överleva och återskapa sig själv går inte hand i hand. Överlevnad och återskapande är inte de bästa vänner eftersom återskapande leder till osäkerhet.

Osäkerheten i sin tur är ett hot mot din överlevnad. Så som jag ser det har du två val när livet faller i bitar:

*Du kan välja att hålla kvar det som hände och låta händelsen definiera resten av ditt liv. (Vilket jag gjorde i tre år och mådde skit)

*Du kan välja att fokusera på vad du vill bli, vad du vill göra och vad du ska göra och sedan göra det.   

***

När livet faller sönder inser du snart vad som är värdefullt

När livet faller sönder och du sitter där kanske du tänker att fan, jag har sytt i fel riktning, spenderat för mycket tid på att sy hoppstygn, för lite tid med kedjestygn, fokuserat allt för mycket på schattersöm och för lite tid på efterstygn.

Jag har värderat hastighet på tok för mycket och noggrannhet för lite.

Vad fan har jag sytt egentligen?

Är det ett par byxor eller en tröja?

Varför är det fyra ärmar?

Vad för tyg har jag använt och varför har jag sytt med guldtråd?

Det är en osynlig gåva som du inte kan se i stunden, att du får en möjlighet att reflektera, göra om och göra mindre fel eller mer rätt!

***

Ett nytt mönster kommer att ta form vare sig du vill det eller inte

De flesta som levt i mer än 28 år vet att livet är dynamiskt.

Du som människa förändras och ditt liv, dina värderingar och drömmar förändras. Du kommer troligtvis också att med tiden se hela ditt liv med andra ögon. 

Varför skulle du..

*… leva kvar i samma version av dig själv?

*… inte återskapa dig själv?

*… inte försöka göra en förändring till det bättre? 

En förändring som kanske i långa loppet medverkar till att om ditt liv faller sönder är du bättre beredd.

Du får kanske…

*… bättre kontakt med dina nära och kära.

*… ett nätverk av bra vänner runt dig.

*… bli bättre på att säga nej

*… bättre rutiner så att du bättre tar hand om din kropp både fysiskt och psykiskt.

*… nya rutiner som gör att du vill prova nya saker.

*… rutiner för att utforska din osäkerhet. Om ditt liv faller sönder är du lite bättre förberedd. 

***

Du behöver inte vänta på att livet ska falla sönder för att skapa ett nytt mönster eller återskapa dig själv

Om du ska återskapa dig själv tror jag att du först måste ”gå vilse”. Du måste ”gå vilse” eftersom du då tillåts att få distans, distans från ditt gamla “jag”.

Ditt gamla “jag” som annars låser fast dig i tillvaron.

Ditt gamla “jag” som kanske fick dig att leva ett liv som du inte ville, att bli en person som du inte ville bli och att bete dig på ett sätt du inte ville.

Det enklaste sättet att “gå vilse” är att prova något nytt. Du kliver ut i en osäkerhet, från din bekvämlighetszon och din säkerhet.

Ut ifrån ditt gamla “jag” som kedjat fast dig. Du måste våga ta ett steg ut ur din psykiska och kanske fysisk ohälsa och våga vara en amatör igen och våga misslyckas. 

***

Du måste våga skapa ett nytt mönster

Du måste vara modig nog för att våga bli sårad, för att bli älskad.

Du måste vara modig nog för att våga prova, för att bli bättre.

Du måste vara modig nog att försöka göra något nytt för att göra en förändring.

Du måste våga vara ärlig för att få veta sanningen.

Du måste våga fråga för att få.

Du måste våga berätta för att få veta.

Du måste våga prova för att få veta. 

Du måste våga förlora för att kunna vinna.

Du måste våga, så våga!

“Våga prova dina vingar igen även om du tror de är gjorda av glas.”

***