Natten innan vi skulle åka hade jag svårt att sova

Natten innan vi skulle åka hade jag svårt att sova

Jag låg och vred på mig hela natten och strax efter fyra tröttnade jag, gick upp och kokade jag kaffe. Sedan satte jag mig på fönsterblecket och kollade ut över stan och himlen. Solen höll precis på komma upp och himlen var helt rödfärgad. Jag brukade tänka att gudarna hade haft krig och att det var blodspill som hade färgat himlen röd. När jag satt där öppnade jag fönstret och jag kände hur den svala morgonluften strömmade in och mötte min nyvakna kropp. Resväskan låg färdigpackad i soffan och jag kände mig tom, hela situationen var absurd för mig.

Idag ska jag lämna ”mitt liv” för en tid framöver. Jag vet inte om jag kommer klara det. Har jag gjort fel val? Varför ska jag åka ifrån allt? Jag har ju precis hittat en brud jag börjat bli kär i. Jag kommer sakna alla så extremt mycket. Kommer jag klara det? Kommer jag klara av det? Min familj, mina vänner som jag umgåtts med varje dag i hela mitt liv? Hur ska allt gå?

Det är idag det händer. Det är inte ett skämt. Är du redo Tomas, att åka iväg till ett annat land och bo där i ett och ett halvt år?
Jag vet inte, men jag måste försöka.

Senare samma morgon möttes jag och Jojje upp nedanför hans lägenhet. Där skulle vi ta farväl av några nära och kära för att åka mot Arlanda.
När jag såg familj och vänner stå där ville jag börja gråta. Det enda jag tänkte på var; ‖gråt för fan inte nu Tomas, visa dig inte svag”.

Jag kände att en klump började växa i magen. Vad är det som händer? Vad är det för känsla? tänkte jag samtidigt som jag stod där och kramande om mina nära och kära. Jag intalade mig själv hela tiden att inte gråta. Klumpen i magen växte och jag kände av något i min bröstkorg, det gjorde otroligt ont. När jag skulle krama om Hjalmar ville jag bara försvinna från jorden. Hjalmar hade varit en trygghet och det var extremt tufft att lämna honom, eftersom jag innerst inne var väldigt osäker på mig själv.

Mina ”yttre tryggheter ” såsom vänner, jobb, brudar, lägenhet hade jag levt med utan att jag hade sett mina osäkerheter speciellt ofta. Nu skulle allt ändras, min yttre trygghet skulle inte följa med mig. Jag skulle bygga upp en ”inre trygghet” och hitta den inifrån. En trygghet som är äkta, tryggheten inom mig som stannar kvar och som säger; Tomas jag älskar dig för den du är.

Jag kramade även om flickan jag hade börjat bli kär i, och sa till henne;

-Jag önskar dig all lycka i framtiden. Du är en helt fantastisk människa.

När jag vände ryggen till och la in min resväska i bagageluckan på bilen kunde jag inte hålla emot längre, tårarna börja rulla ner för kinderna och min själ grät.
Då var det ”okej” eftersom ingen såg mig. Jag och Jojje satte oss i bilen och började åka mot flygplatsen. När vi satt där tittade vi på varandra och båda började storgråta. Det var krokodil tårar.

”Har jag gjort rätt val? Tomas vafan håller du på med?”

Jag vet inte, det gör ont. Det gör jävligt ont men jag behöver det här, intalade jag mig själv. Det kändes som om jag hade gjort fel val när jag satt i bilen och grät. Jag grät och grät. Klumpen i magen försvann med tårarna samtidigt som de gjorde ont i mitt hjärta. Hjärtat som jag inte känt på så många år.

På Arlanda mötte vi upp Jonte och några andra vänner som ville säga hejdå. Jag hade fortfarande en overklig känsla i kroppen. Vänner jag hade umgåtts med i stort sett varje dag i nästan tolv år kommer jag troligtvis inte se på ett och ett halvt år. Allt som var igår skulle bli helt annorlunda imorgon för mig.

Vi kramade om varandra, satt och snackade skit och hade kul. De ropade upp vårt flyg, vi började gå till gaten och två timmar senare satt vi på planet.

Jag satte mig ner och tittade ut genom fönstret. Herrejävlar, nu händer det Tomas.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.