Ett besök i Köping

Ett besök i Köping
Ibland åker jag forfarande till Köping och hälsar på. Jag tycker det är viktigt att hålla kvar vissa relationer. Det är alltid en underlig känsla att komma ‖hem‖. Allt känns precis som när jag flydde därifrån första gången för fem år sedan.

-Jaså, är du tillbaka igen? Välkommen! Hur länge stannar du den här gången? Hörde jag en bekant röst säga.
-Nej men tjääna! Jag stannar tills imorgon, svarade jag.
-Aha okej, mannen som alltid är på resande fot. Låt mig köpa något att dricka, så kan du ta ett bord?
-Absolut.

Jag gick och satte mig och såg mig omkring. De var väldigt mycket folk jag kände igen. Vissa hade jag slagits med, någon enstaka hade jag tagit droger med, många hade jag sålt droger till, flera av tjejerna hade jag legat med, vissa killar hade hotat mig med döden medan några andra hade visat mig sina ”galna” handvapen som knivar och knogjärn.
När jag satt där slog det mig att mitt liv hade börjat i den här staden. Under mina tonår var jag förvirrad. Det fanns osynliga ―regler‖ som ―man‖ skulle följa. Reglerna som fick mig att känna mig hjärntvättat. Jag skulle gå ut skolan för att skaffa mig ett fast jobb.

Sedan skulle jag skaffa mig en lägenhet och en flickvän. Efter att vi varit tillsammans några år skulle vi skaffa barn för att kort efter det köpa hus. Det var meningen med livet enligt min omgivning, men jag gillade inte det. Reglerna gick inte ihop med resten av mig. Jag hade en hunger inombords som ville utforska och uppleva mer av livet än att följa det som andra tyckte var rätt för mig. När jag tänkte på hur ”man” skulle leva och bli som vuxen ville jag inte ha ett sådant liv.

Jag satt där och jämförde mitt liv mot vänners och vänners vänner. Mina resor och äventyr i sökande efter mig själv och min mening mot deras liv och hur de hade levt. Några av dem var lyckliga i Köping men de flesta klagade mest utan att göra något åt det.

”Jag sa alltid: Det är bara packa väskan och dra”

Ibland när jag var i Köping kom det fram vänner och vänners vänner när de var fulla och berättade att de såg upp till mig. Just för att jag vågade göra min sak. De sa att de önskade att de hade samma mod och drivkraft som jag har, att gå efter sina egna vägar.

-Har du somnat, hörde jag plötsligt Arnold säga.

Han hade varit iväg och köpt fyra sexor Mintu som han nu ställde på bordet. Arnold var en av de vänner som jag hade då jag bodde i Köping. Jag började skratta. Mest för att jag hade glömt bort att de var så vi drack förr i tiden.

-Nejdå, jag spånade bara iväg lite i tankarna, svarade jag. -Skål för gammalt och för att vi lever Tomas.

-Skål Arnold.

När jag började festa i min ungdom pratade jag med allt och alla. Det var alkoholen som fick mig att slappna av och inte bry mig. Mitt inre driv förde mig till ett annorlunda umgänge. Jag drogs till det som var nytt och spännande och som jag inte hade varit med om tidigare. Dessa människor slogs, vissa tog droger och jag visste aldrig riktigt vad som skulle hända när de fanns omkring. Detta umgänge kallade jag ―The Wild Bounce‖.

Tillsammans med ”The Wild Bounce” kände jag att jag tillhörde något. Jag kunde med lätthet identifiera mig med slagsmål, hat och ilska. Det var exakt som om jag visste vad jag fick och jag kände en otrolig kontroll. Exakt samma känsla hade jag känt när jag mobbade folk. Jag var med i något som kändes större än mig själv, plus att jag kände mig som en viktig person i gänget. Vissa av oss var som bröder för varandra, slogs tillsammans med varandra och för varandra.

”Det fanns bara en sida på vårt mynt och de var våran.”

 

Vad har jag lärt mig från den här perioden i mitt liv?


 

-Istället för att bedöva mig själv med olika stimulanser skulle jag bearbetat mig själv från insidan.

-Jag ska lyssna på de små meddelanden livet försöker ge mig och agera på dem

-Jag ska söka spänning och utmaningar i annat än droger så som resor, surfa, driva företag, föreläsa, uppfylla mina drömmar och utmana min ”tävlingssida” i karriärslivet.

 

Kommentera