En text till dig som blivit bedragen.

10 minuters läsning.

Världen känns kall och mörk. Allt går att koppla bort i några sekunder, sedan känner jag hur hjärtat skriker.
Såhär starka känslor har jag aldrig känt. Det är en evig tortyr som det är omöjligt att fly ifrån.
När jag går och lägger mig känner jag mig ensam, när jag vaknar upp är jag ensam.
Hela dagarna går jag omkring i en bubbla av tomhet och hopplöshet.
Det kommer inga sms, inga fina ord på små lappar, inga överraskningar och inga söta samtal.
Jag känner ingen närhet, hör inget skratt längre, ser inte ett värmande leende och kan inte ta på henne längre.
Ängelns fantastiska aura är borta och jag kan inte ringa henne.

”Du har spelat bort din dröm och din Ängel. Allt du kämpat för de senaste åren är borta. Allt är ditt fel för att du lämnade det åt slumpen.”
Meningarna har funnits med mig som ett eko i huvudet under en tid nu. Allt känns värdelöst och mitt liv har ingen mening längre.

“Jag har sett, tagit, känt, skrattat, äventyrat och haft över 500 helt fantastiska dagar med dig. Allt slutade för fort och när jag behövde dig som mest fanns du inte hos mig.”
När jag mobbades, hatade mig själv, blev slagen, slog, knarkade och flydde så gjorde det förbannat ont och jag grät mycket, men det här är en helt annan nivå.
Att se min dröm bli krossad mitt framför mina ögon och i samma stund älska någon som inte längre älskar mig var extremt tufft.
Det lättaste för mig vore att ta till knark och alkohol för att på det sättet slippa känna och stänga av hjärtat.
Det river och gråten verkar aldrig ta slut. Ändå har jag bestämt mig. Jag vill inte fly från det som gör ont längre. Jag ska hålla hjärtat öppet fast det gör så förskräckligt ont. Ord för ord, tår för tår, skriver jag i hopp om att jag en dag kommer att känna lycka igen, känna mig älskad av en annan människa, känna tillit och känna mig så speciell som Ängeln fick mig att göra.

”Du gjorde ditt val och bytte ut mig. Jag gjorde då mitt svåraste beslut någonsin, att lämna dig i Portugal”

21/3/2015

Idag skrev Ängeln till mig på Facebook och berättade att hon är gravid med sin nya pojkvän.
Hon ska få en dotter i september. Under tiden vi var tillsammans pratade vi om att skaffa barn och jag var alltid ärlig mot henne.
Jag sa att jag inte var redo och att jag tyckte att vi borde vänta tills vi varit tillsammans i minst två år.
Det var ett för stort steg för mig, att bli en far då.
Vi båda hade sagt till varandra att vi skulle bli en perfekt familj.
Det kändes verkligen konstigt när hon berättade, som att jag förlorade ett barn jag aldrig haft. Känslan var en otrolig sorg, som fick mig att vilja kräkas. Sorgen kändes ofattbar, djup och skrämmande. Jag kände mig tvungen att ringa till mamma.
Hon är klok, vis och förstående. Jag har vågat öppna mig för henne ett antal gånger och jag har oftast lyssnat på hennes ord utan att vända taggarna utåt. Jag valde mamma för att jag vet att hon lyssnar utan att döma, utan idiotiska kommentarer och utan att försöka styra mig eller samtalet.
Hon vill endast förstå mig och min verision. Nu när jag ringde upp henne började jag gråta innan hon ens svarat.

-Mamma, Ängeln är gravid och det känns som det borde vara mitt barn, fast det inte är det.
-Jag förstår dig Tomas, det är inte konstigt att du känner så.
-Jag vet att det inte borde kännas så , men det gör jävligt ont mamma.
-Det är helt naturligt Tomas. Jag vet att hon kommer bli världens bästa mor och du skulle blivit en helt fantastisk far, men nu är det inte så.
Det du får göra är att öppna ditt hjärta och visa kärlek. Önska henne lycka till från mig om du pratar med henne och hälsa att hon kommer bli en helt underbar mor.
-Okej mamma, tack.

När jag lagt på telefonen hade orden “Jag vet att hon kommer bli världens bästa mor och du skulle ha blivit en helt fantastisk far” etsat sig fast i mina tankar.
Jag var tvungen att gå ut och gå, få in frisk luft och försöka få tröst från moder natur.
Några timmar senare bestämde jag mig för att skicka ett meddelande till Ängeln på Facebook. Jag ville att hon skulle veta att jag skulle stötta henne om hon behövde. Jag hälsade från min mor med de ord hon gett mig, samtidigt som jag skrev att hon kommer bli en helt fantastisk mor enligt mig. Om det hade varit tvärt om skulle jag velat ha den supporten från henne. Det kändes viktigt för mig att visa mitt stöd.

Det var 1.5 år sedan.
Om jag sa att jag var”läkt” skulle jag ljuga.
Hela min värld rasade på fyra dagar.  Från “toppen av världen” till att slå i lägsta botten.
Det var den värsta tiden i mitt liv.  Jag hade aldrig känt en sån djup sorg.
En sorg jag skulle bli tvungen att hantera för att inte ta mitt liv.
En sorg som drev mig till vansinne.
I allt mörker fann jag ett litet hopp.
Hoppet om att en dag skulle de kännas bättre, en dag skulle jag stå på toppen igen.
Om jag gjort det en gång kan jag göra det igen.

Texten hoppas jag ska inspirera dig att fortsätta gå igenom ditt levande helvete.

Tack. / Tomas