Puuuuh, jag lever, helt otroligt

Puuuuh, jag lever, helt otroligt

 

images

Personerna jag jobbade med var underbara människor. Vi var ett väldigt ungt gäng som styrde campet. Jag började jobba som hjälpinstruktör sedan blev jag huvudcoach för hela campet. Jag älskade att lära folk saker som de skulle ha anvädning för och jag tyckte det var kul att jag fick vara en ledare som gjorde saker på mitt eget sätt.
Jag blandade humor och roliga händelser tillsammans med surfteori. Det blev underhållande för mig och för de som lyssnade. Mycket goda skratt och glada ansikten. Det fanns en liten svart tavla jag som jag använde kritor på och förklarade hur strömmar fungerade och hur vågor och ‖sett‖ bildas. Jag använde tavlan för att jag vet att folk lär sig på olika sätt.

Grupperna varierade i storlek. Oftast var det omkring 20-30 personer som satt och lyssnade på mig som tända ljus. Jag trivdes i rollen som ledare/coach och hade lätt att få med mig folk. Ibland lurade jag kidsen som var där. Jag kunde till exempel säga att späckhuggare skulle komma upp på land för att det är parningssäsong och de behöver hitta mat. Det var ett bra ställe för mig att träna upp min sarkasm och hålla masken utan att skratta.

Många av gästerna som kom upp och bodde på campet åkte skateboard.
Ibland kunde havet vara platt flera dagar i rad. Dessa dagar bestämde vi oss för att hitta på andra galna äventyr. Som att surfa ned för fjällen på surfbrädor utan fenor, långboard turer på kringelikrok vägarna, försöka fånga vilda djur, fester, slackline, skateboard i ramp, raodtrips o.s.v.

En dag bestämde vi surfinstruktörer tillsammans med några gäster att vi skulle packa bussen med brädor för att utmana backarna. Det var fyra killar som tog sina vanliga skateboards. Jag och en annan kille hade longboards. Skillnaden på vanlig skateboard och longboard är som natt och dag. En longboard är till för att åka långt med så det är bra ‖rull‖ i den, en skateboard är mera till för att göra tricks med. Jag hade ingen erfarenhet att åka ‖downhill‖ med longboard. Det jag visste var att jag inte kunde ”powerslida” med min longboard d.v.s. bromsa upp farten i backen. Om jag nu skulle åka i dessa backar och behövde bromsa, så hade jag två val:

  1. Jag kör ut i kanten om det går och hoppas att jag inte slår ihjäl mig…
  1. Jag står kvar och hoppas på det bästa…

När vi kom till den första backen stod vi på toppen.
Utsikten över fjällen var otroligt vacker. Jag såg till fjärranland samtidigt som min kropp började fyllas av skräck.

Det är på riktigt det här Tomas. Du kan inte powerslida och nu ska du slänga dig ut i en backe, ned för ett fjäll. Du är fan inte klok!

Jag har ju sett brantare backe, tänkte jag, samtidigt som jag visste att de fanns en ”ferista” i vägen längre ner. En ”ferista‖”är stora rör som ligger med fem centimeters mellanrum nedgrävda i marken, de blockerar och håller boskapen från vägarna. Med andra ord om jag skulle komma dit med full fart skulle jag troligtvis slå ihjäl mig.

-Är ni redo, hörde jag mig själv säga när vi stod där på toppen av första backen.

Vafan säger du Tomas?!??!?!Vadå redo? Jag är inte redo. Jag är livrädd. Snälla, låt mig överleva detta vansinne.

Jag puttade på med foten för att sedan vända mig om och le till de andra.
I början av backen hade jag full kontroll. Jag ‖crusa‖ och kunde ta ut svängarna bra. Det kändes helt fantastiskt. Ju längre ner jag kom i backen desto snabbare började det rulla och jag kunde inte ta ut svängarna längre. Den fantastiskt känslan började förvandlas till skräck och tillslut gick det så fort att jag inte vågade svänga.
Jag hade ingen kontroll, men var så närvarande att jag kände mig i kontroll. När jag flög fram genom luften som en misil insåg jag att backen inte slutar. Den här backen fortsätter till en annan backe där ‖feristan‖ finns och där kommer det ta tvärnit.

Jag hade ett val kvar då, som jag kom ihåg sedan tidigare. Jag började försiktigt svänga ut i kanten av vägen, livrädd att jag skulle trilla av brädan.
Helt medveten om att det skulle ta tvärnit när jag svängde ut i kanten, men jag hade inget val. Det som skulle hända var att jag skulle behöva försöka ”springa ifatt” farten.
Brädan fastnade i gruset och jag flög framåt. Jag försöka springa ifatt farten preics som jag tänkt. Rätt ut på fjället i ‖full sula‖ tills jag fastnade med fötterna i träskmarken jag sprang i och ”faceplantade” rätt i leran.

‖Puuuuh, jag lever, helt otroligt‖.

Tack för att jag fick överleva denna vansinnesfärd, sa jag och tittade upp mot himmlen.
Jag hämtade min bräda och mötte upp grabbarna som kom en stund efter mig.
Det såg ut som de hade haft ett mer harmonsikt åk än mig. De ville att jag skulle prova en annan backe innan vi åkte vidare. Självklart sa jag, fast jag inte ville.
Jag hade redan förbrukat ett liv tänkte jag, samtidigt så intalade jag mig själv att det absolut inte kan vara värre.

När vi stod på toppen av den andra backen, visste jag att det här är fan galenskap. Innan jag börade tänka för mycket slängde jag mig ut.
Det började exakt likadant som den tidigare backen. Jag kunde ”crusa”och njuta. Skillnaden var att i den här backen ökade farten sjukt mycket snabbare. Efter någon minut vågade jag inte svänga längre, jag kunde inte svänga.

Förra backen var illa, men det här är katastrof.

Som en skott flög jag ner för backen och var säker på att jag åkte mot min egen död.
En barnfamilj stannade med sina cycklar och kollade på mig när jag ‖swishade‖ förbi.
Jag har inte en aning om hur fort det gick, men det gick galet fort och jag var livrädd. Adrenaliet fyllde min kropp för att hålla mig närvarande.

Jag stod på longboarden och det var andra backen jag kört ”downhill” i under hela mitt liv. Jag var klädd i ett par shorts, vans skor, ett linne, en kavaj och ett par solglasögon. Om jag trillar nu så är risken stor att jag dör tänkte jag för en sekund, tanken fick mig att fokusera mera. Det gick inte att svänga ut på sidorna den här gången,det gick för fort plus att de var ett djupt dike med ett stängsel på andra sidan.
Brädan började ”vobbla”mer och mer. Jag stod och höll i mig, fast besluten på att jag måste stå kvar tills jag kommer på en bättre lösning.

Backen planar ut längre fram. Om du lyckas stå kvar så kommer du klara dig. Sant! Tack! Ett lugn fyllde min kropp, samtidigt som jag visste att om jag släpper fokusen kommer jag göra bort mig. Stå kvar, sväng inte, lägg inte balansen fel. Det minste lilla felet du gör kan ha förödande konsekvenser. Fortsätt som du gör Tomas. Det kommer att gå bra. Du är fan helt galen men du klarar dig.

Tillslut såg jag att backen började plana ut och farten minskade. Jag kunde abolsut inte ta ut något i förskott. Fokusera tills allt är klart, sa jag till mig själv. När jag väl stannade med longboarden höll jag på dö av lycka. Jag levde och var oskadd, tack!Mina ben skakade så mycket så jag knappt kunde stå, mitt hjärta höll på explodera ur kroppen, samtidigt som jag försökte förstå att jag hade klarat av två vansinnesfärder utan en skråma.

De andra killarna kom ner för backen en bra stund senare. De hade ‖powerslidat‖ och bromsat sin fart.

-Vad tog er så lång tid, frågade jag, medan jag stod där och precis hade haft en nära döden upplevelese.

-Vafan är du inte klok ? Har du kört mycket longboard innan? Frågade en och de andra stod och lyssnade spänt.

-Nej, det var mina första två stora backar, sa jag.

-Då är du helt galen.

-Ja, det måste vara något sånt.

Där och då lovade jag mig själv att jag aldrig mer tänker göra något liknadne utan skydd. Nästa gång blir det skinställ och hjälm.
Jag firade min seger och log hela vägen hem. Hela kvällen gick jag omkring som en Gud. Nu hade jag skrivit historia i deras hjärna och hjärta. De kunde inte förstå att jag kunde vara så jälva säker fast jag aldrig hade gjort något liknande innan.

‖Den galna svensken som for ner för fjället som en misil utan någon erfarnehet‖

Det blev ett hett samtalsämne de kommande dagarna för våra besökare.

Vinst igen, tänkte jag. Jag utmanade mig själv och lyckades. Vad kan jag inte göra?

Gillade du storyn? då kommer du älska min bok.

enmanfleraliv

Ladda ner en del av den genom att klicka här

Kommentera