Dagen jag räddade ett liv

Dagen jag räddade ett liv
“Om du kan vara någons hjälte var en”

Jag satt på trappan till en lokal restaurang i Hikkaduwa på Sri Lanka. Restaurangen var inlindad av det tropiska paradiset. Solen gassade, det var klarblå himmel och klibbigt i luften.

Palmer med kokosnötter stod och svajade. Sanden låg som ett gult-, och mjukt täckte ned till det turkosa havet. Ett hav som i stunden såg ut mer som ett rytande helvete än ett paradis.

Ljudet av vågorna som bröt var som explosioner. Jag hade aldrig ”gått ut och badat” eller surfat då vågorna var för stora och undervattens strömmarna för starka. Det var ett fåtal lokala surfare ute vid huvudbrytet annars var vattnet helt tomt.

Jag och en lokal kille som jag lärt känna tittade på mästerverket framför våra ögon. Det var som en oljemålning med solen, stranden, vågorna och de svajande palmerna.

Jag kände sanden mellan tårna och att livet var jävligt bra och enkelt. Vännen sa plötsligt:

”Kolla, de behöver hjälp”, och pekade ut mot det rytande helvetet.

Jag såg en man och kvinna som skrek och viftade med armarna. De var ungefär 50 meter ut och de blev utdragna längre.

Kvinnan försvann under ytan flera gånger på kort tid och jag såg skräcken, paniken och att det snart var för sent.

Vännen skrek något på sinhala, sedan sprang vi ut på stranden. En annan lokal kille kom springande med en kort surfbräda.

Jag tittade på honom med brädan. Det här kommer ta död på oss alla tre, tänkte jag. 

Jag sa: ”En längre surfbräda, jag behöver en större” och visade med händerna.

Då tittade en annan lokal kille på mig och sa: ”Den här är bättre än inget.”

Jag böjde mig ned och spände fast fotremmen. Några sekunder senare var jag på väg ut i det helvete som var på väg att dränka dem.

Vågorna fortsatte slå på dem och båda försvann under ytan flera gånger. Jag kände mig lugn när jag träffade vattnet med brädan och började paddla.

Tjejen först. Vågorna slog över mig men jag duckade undan med brädan.

När jag duckade under en våg kände jag hur brädan slog i revet, revet som var stenhårt, och som man absolut inte vill bli slagen mot.

Jag fortsatte utåt och innan jag kom fram till tjejen kom en ännu större våg, den vågen tryckte jag mig under. När jag bröt ytan igen såg jag inte henne längre.

Hon är borta … Hon har drunknat. Några sekunder senare dök hon upp i vitvattnet, viftade med händerna och skrek. Hon var målad av panik, ångest och rädsla.

Jag paddlade till henne och räckte över halva brädan. Tjejen greppade tag i brädan som om att den var det enda som fanns kvar i hennes liv. Den enda livlinan hon hade, den livlinan var en shortboard som vi delade på medan havet fullständigt sket i det.

”Ta det lugnt, andas, andas”, sa jag.

Jag ville att hon skulle lugna ned sig annars skulle hon kanske dränka sig själv eller oss båda. Den värsta paniken och rädslan avtog i hennes ögon och jag kände en lättnad samtidigt som faran var långt från över.

Vågorna fortsatte slå, vattnet skvätte och jag tittade ut på mannen. Han vara lugnare så jag tog beslutet att börja paddla in med henne först.

Det var inte bara den enda anledningen, utan jag visste att brädan var för liten för att hålla tre vuxna personer över ytan. Så jag paddlade, simmade och sparkade mot stranden som om att jag var besatt.

Jag var besatt av att ta henne till säkerhet.

”Andas, Andas”, sa jag till henne flera gånger. Jag sa det för att få henne att fokusera på andningen och inte på paniken, rädslan eller ångesten.

Min rädsla var närvarande men jag kunde inte låta den bestämma. Mina ögon trodde inte att jag visade rädsla utan något annat. Hon behöll sitt lugn fast vågorna slog på oss och gjorde så att vi tumlade runt under vattnet.

Stranden Tomas, stranden. Till slut kom vi upp på stranden utan att bli slagna i revet eller drunkna. Helt otroligt. Hon tittade på mig med tårar i ögonen.

”Tack, tack, tack”, sa hon och jag vände mig om för att se mannen.

Jag såg mannen och något annat märkligt. Det var precis som om moder natur gav honom en chans att passera det värsta. Han såg och tog den för att komma upp på stranden några stunder senare.

Vi hade lurat döden och de hade blivit pånyttfödda. Jag gick tillbaka mot restaurangen och kände en tacksamhet. En tacksamhet över att alla överlevde.

Paret satt och tittade ut över havet ett bra tag efter. Det var nog deras första upplevelse med ett hav som var mer likt ett helvete än ett paradis.

Ett hav som bara fortsatte försöka dränka dem och ett som inte brydde sig. Resten av deras kväll var nog den bästa på länge.  

Drygt en timme senare satt jag och vännen fortfarande på trappan och tittade ut över havet. Det var precis som inget hänt förutom att solen hade gått ned och jag satt med en drink i handen.

Tjejen som jag räddat kom fram till mig. Jag såg och kände en tacksamhet till livet i hennes ögon. Det var vackert att se.

”Tack för att du hjälpa oss. Jag hade inte klara mig utan dig”, sa hon med en sån känslomässig och ärlig öppenhet att hennes ord penetrerar mitt hjärta med kärlek. Jag blev alldeles varm.

”Varsågod”, svarade jag och log.

”Vi skulle gärna vilja bjuda dig på något”, sa hon.

”Nej det behöver ni inte, jag är nöjd som jag är”, svarade jag och höjde glaset.

”Tack ändå!”

”Nej men vi vill, vad dricker du?”

”Okej, rött rom och cola.”

”Okej”, sa tjejen och tittade på killen.

Han gick iväg och hämtade plånboken och fem minuter senare hade jag två glas med rom och cola. Paret gick iväg och min vän började att skratta. Hans mörka ögon lyste av liv och hans ljusa skratt fyllde mig atmosfären med glädje.

”Du räddade livet på henne och får en rom och cola.”

”Vad ska man göra?” svarade jag och båda började skratta.

Himlen var becksvart och fylld av stjärnor. Några facklor tändes på stranden och elden svajade i mörkret som vägvisare. Det var en bra kväll.

”Att vara en hjälte idag handlar mer om smådåd än något annat.” 

Hur du är en hjälte

Om du kan vara någons hjälte var en

Om jag inte varit bekväm i havet och haft erfarenhet hade jag aldrig hoppat i. Då hade något annan fått försöka att rädda oss alla tre eller i värsta fall hade vi drunknat. Min erfarenhet av havet, surfingen och vågor gjorde valet för mig självklart. 

Att vara en hjälte handlar inte bara om att göra stordåd

När jag tänkt på hjältar är det personer som utför stordåd, som i sagorna, berättelserna och historien. De dödar drakar, övervinner ondska, räddar människor och världen. Vi lever inte i sagorna eller historien utan i en vardag och när jag tittar närmare på vad en hjälte är kan jag se något annat. Att vara en hjälte handlar inte bara om stordåd och att rädda folk i nöd eftersom det sker så sällan. Utan en hjälte hjälper andra.

Alla kan vara hjältar

Alla människor kan vara hjältar eftersom vi kan hjälpa andra. Jag tror även att alla människor har en eller flera egenskaper som vi skulle kunna säga är deras superkraft. 

Använd din kraft och hjälp andra

Du kanske har en unik förmåga att berätta historier och får människor att bli inspirerade? Kanske att skratta? Du kanske är extremt duktig på att hantera människor? Din förmåga kanske är att programmera, för att göra det enklare för människor att leva i det tekniska samhället vi har? Du kanske hjälper din familj ekonomiskt? Du kanske håller upp dörren till en främling? Hjälper någon att bära upp matkassar? Ger genuin uppskattning? Du kanske är helt makalöst bra på att lyssna utan att avbryta? Du som jag och alla andra har förmågor som kan och ska användas för att hjälpa andra.

”En hjälte hjälper andra.”

Smådåd förebygger stordåd

Om vi alla skulle hjälpa varandra mer med smådåd, är jag helt säker på att det inte skulle behövas lika mycket stordåd. Smådåden skulle kunna förebygga mycket av stordåden. Smådåd är som en livräddare på stranden. De sätter upp flaggor då du inte ska bada, de har en visselpipa och blåser för att du inte ska hamna i en undervattensström. Självklart är det inte bara i vattnet du kan göra smådåd utan att enbart lyssna på en människa som är ledsen. Det kan få den personen att må bättre och undvika att göra något dumt.

Alla kommer inte att förstå

Kraften av att göra smådåd är något inte alla kommer att förstå. Alla kommer inte sträva efter att göra smådåd då de tror att hjältar endast gör stordåd. 

De flesta gör inte smådåd

Människor undviker medvetet fysisk och psykisk smärta och osäkerhet. Vi älskar att inte göra ett skit, att inte spendera någon energi, vi strävar efter bekvämlighet och snabb tillfredsställelse. Sen har vi alla våra instinkter och vår tro om världen. Det gör så att vi omedvetet undviker smådåd och stordåd. 

”Om du, jag och alla människor skulle använda dessa förmågor till godhet, är jag helt säker på att världen skulle vara en bättre plats.”

Gillade du artikeln? Då kommer du att älska mina böcker

Hand finger pointing down free icon
  • Köp den kritikerrosade bokserien Max och Horan

    Max serien -Alla delar 1,2,3

    kr498.00 Lägg i varukorg
  • Du fast bättre, en motsägelsefull bok till självhjälp + Max och Horan

    kr298.00 Lägg i varukorg
  • Du fast bättre, en motsägelsefull bok till självhjälp + En man flera liv

    kr298.00 Lägg i varukorg
  • Du fast bättre, en motsägelsefull bok till självhjälp

    kr189.00 Lägg i varukorg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.