Vad skulle jag ändra i mitt liv?

(draft 1)

I förrgår var jag på toastmasters, det är en organisation för talare.
En bra ”skola” att gå om du vill lära sig kommunicera bättre genom tal och kroppsrörelser.
Jag hade lite motstånd när jag skulle dit eftersom det var ute i Kista och att jag skulle gå på den ”vanliga” som är onsdagar.
Men jag tänkte skit sak samma, nu har jag sagt att jag ska gå dit.

Jag började hitta på roliga seminarium i mitt huvud; så som att jag skulle springa in i två ursnygga tjejer på vägen dit för att sedan gå ut och ta en öl med de efter ”toastmasters”.  Även att jag skulle få massa nya insikter och lära mig.  En annan nyckel var också att  jag kände ”motstånd” för att åka dit, då visste jag, det här tar mig närmare mitt slutmål så jag måste.

Jag kom dit försent eftersom jag är en tidsoptimist samtidigt som jag inte hade högst prio på det.
När jag klev in i byggnaden sa något inom mig att hitta på en ursäkt. Den ursäkten lämna aldrig min insida för jag insåg precis hur patetiskt det är att göra ursäkter för att jag är försenad. Just för om jag hade prioriterat det till 100% hade jag varit där i tid.
Då hade jag gjort allt i min makt för att vara där 20-30 minuter tidigare. Vilket jag inte var, jag prioriterade min träning mer än ”toastmasters” den dagen.

Direkt när jag klev in i rummet avbröts allt och alla tittade på mig. Ledaren välkomna mig och frågade om jag kunde göra en kort presentation om mig själv och vem jag var. Han frågade även om jag var bekväm med att prata på engelska vilket jag är samtidigt som svenska är mer bekvämt.
Men åter igen, jag är där för att vara obekväm och lära mig.

Jag började presentera mig sa vad jag gillade, gjorde och lite vem jag var.
När jag satt mig insåg jag precis att jag inte vill presentera mig så.
Det var inte tillräckligt bra, det var inte jag.

Det jag kom på var att jag ska börja presentera mig ur en annan vinkel.
Den riktiga vinkeln som jag tycker:

Jag är en social person samtidigt en ensamvarg.
Ibland kan min ärlighet, självsäkerhet och rakhet tolkas som arrogans när jag egentligen inte menar något illa.
Jag strävar efter att förstå mig själv så bra som möjligt och det har lett till att jag är löjligt medveten.
Min förmåga att kommunicera med människor genom mina känslor och min historia utvecklar jag dagligen genom att prata och skriva
Jag är både ”street smart och book smart” och jag vet att jag har massor att lära människor.
Hela mitt liv har jag alltid sökt efter något, jag har aldrig vetat vad det varit, men en känsla av tomhet har alltid funnits.
Jag har gjort mycket bra och galna saker;  rest, varit urfattig, fått mitt hjärta krossat, knarkat, slagits, älskat, blivit älskad, hatat, velat döda, känt totalt frihet , bott utomlands, känt total hopplöshet, blivit mobbad , mobbat, stängt affärer på tiotusentals kronor utan någon direkt kunskap, funderat på självmord ett antal gånger, sagt upp kontakten med många vänner och en väldigt nära,  uppnått flera av mina ”drömmar” och fått ett helt gäng smällar av livet som försökt lära mig vart jag ska söka.
Jag missade allt, allt som jag sökte fanns inom mig. Känslan av att jag aldrig var bra nog gjorde att jag kände att jag måste hitta något på utsidan gav mig enorm prestations ångest. Jag har jämfört mig med människor som är grym framgångsrika även med mitt framtida ja.
Det jag har lärt mig var att jag skulle djup dyka i mig själv och ta handom den lilla missförstådda pojken, bekräfta honom och se honom växa samtidigt som mina osäkerheter faller bort. Jag utmanar mig själv och går mot motstånd och rädslor eftersom jag vet vad det gör inom mig.

Senare på kvällen skulle ett fåtal personer i rummet som hade varit medlemmar en liten längre stund göra ett improviserat tal.
De fick en fråga som stöd : Vad skulle du ändrat i ditt liv?
Tre av fyra personer gick upp och berättade vad de ångrade.
Det kändes som de hade tänkt väldigt mycket på det här och att det hade jagat alla de tre större delen av livet.
Hur kan jag dra en slutsats som det? Jag kände de när de pratade, hur de la fram orden, hur de berättade, vilka känslor jag fick.
Allt talade för att de inom mig. Två av dessa människor skulle kunnat gjort något åt det ”idag” som de ångrade.
När jag satt där fick jag ytligare bekräftelse på att jag inte ångrar något i mitt liv som jag är idag.
Jag har gjort mycket stupid shit i mitt liv men jag ångrar inget eftersom alla mina val har skapat den fantastiska människan jag är idag.

Ha en fantastisk dag / Tomas

Vill du ta del av fler av mina tankar och insikter?