Rädslan får oss att överleva och håller fast oss där. Det är skillnad på att överleva och leva.
”Jag ångrar”…, sa hon och avbröt sig själv. Jag hörde hur hennes röst fylldes av smärta.
En smärta som skar djupt, våldsamt och hänsynslöst inom henne, som om hennes hjärta blev slitet i tusen bitar.
Smärtan förstärktes av hennes tystnad. Tystnaden som ekade inom henne och genom mig. Hennes gamla, rynkiga händer kramade hårdare om kaffekoppen som att det vore henne hjärta, ett hjärta som hon försökte skydda och hålla ihop.
Ett hjärta som hon kanske inte skulle ha skyddat och försökt hålla ihop? Hon måste veta något, inte vet jag, tänkte jag. Och en stor del av mig ville inte fråga samtidigt som jag hörde mig själv säga:
”Vad ångrar du?”
”Jag ångrar…”, sa hon och brast i gråt.
Smärtan hon kände och som hon hade försökt att gömma blev till en explosion.
Några andra gamlingar tittade åt vårt håll. De tittade på mig som att jag var djävulen och var där bara för att samla ihop deras själar.
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag satt tyst och tittade på henne. Under den korta stunden som passerade kände jag mig dum för att jag frågade.
En annan del av mig sa att det inte fanns något jag kunde säga. Vad skulle jag säga? Hur kunde jag göra situationen bättre? Det hade varit bättre om jag inte hade frågat …
”Det är okej, det är okej”, sa hon.
Efter några sekunder hade hon samlat sig. Det var som om hon satte tillbaka hjärtat i en bur likt en fågel.
En fågel som en gång flugit i sin ungdom för att sedan bli instängd i en bur. Vad som gjorde ont var att hon insett att hon varit fågeln i buren allt för sent i sitt liv.
Hon torkade tårarna som rann nerför kinden med sin vita stickade bomullströja som var dekorerad med en häst, så gulligt, ekade det inom mig.
”Jag vill fortfarande åka till USA och jobba med hästar, men nu går det inte”, sa hon och tittade ut genom fönstret.
Hon såg inte det grå, tragiska och kalla höstvädret.
Hon såg endast vad hennes liv skulle kunnat varit, om hon gjort det. Hon såg sig själv leva på en gård och vara lycklig.
Inte lycklig på samma sätt som hon låtsats större delen av sitt liv, utan lycklig på riktigt.
Inte för att hon hade massor av saker, utan för att hon ett enkelt liv, som hon levde på sina egna villkor.
Jag satt tyst och lyssnade på vad hon sa, men också vad hon inte sa.
Den långa tystnaden och hennes blick berättade ”hur hennes liv skulle kunnat varit om hon hade vågat mer”.
Hennes kropp berättade att det var för sent. Hon kunde inte ens resa sig upp ur rullstolen eller klä på sig själv.
Hur skulle hon någonsin kunna sitta på en hästrygg?
Hur skulle hon kunna mocka? Ta ut hästarna på bete? Hon hade knappt kraft nog att lyfta kaffemuggen.
Tänk att inte ens ha möjligheten att försöka … Tänk att inse att man haft möjligheten hela sitt liv men aldrig tagit tag i drömmen, och när man inser det är det för sent.
Hon tittade ner på sina händer som hon knöt som om hon höll i ett par tyglar, ett par tyglar som hon knappt skulle orka lyfta idag och än mindre hålla sig fast i.
Hon visste att det nu var fysiskt omöjligt och att hon hade missat chansen.
Hon var som ett element av känslor, känslor som strömmade ur henne men inte av värme utan av sorg och ångest.
”Varför gjorde du inte det?” frågade jag.
”Varför?” frågade hon, som att det var självklart.
Sedan kom hon på sig själv med att det inte var självklart alls.
”De flesta tycker att jag skulle ha skaffat mig ett ”riktigt jobb” och varit mer ”seriös”.
I efterhand kan jag inte ens förstå varför jag lyssnade på dem”, sa hon och tog en klunk kaffe.
”Eller jo, jag antar att jag var osäker och rädd.”
”De kanske höll kvar dig eftersom de också var osäkra och rädda? Om du var kvar levde ingen ett ”större” liv än någon annan och ingen missade något, var det inte så?” frågade jag.
”Det är fullt möjligt.”
”Men det var inte bara min dröm om att jobba med hästar i USA som jag övergav. Du förstår, jag älskade att måla, jag målade varje dag.
Målandet fick mig att känna lycka, eller mer en känsla av att livet hade en mening.
Mitt målande var något jag tillät min man övertala mig att lämna.
Han tyckte jag skulle studera istället för att ”fjanta runt” med måleri, det kan man ändå inte tjäna pengar på,” brukade han säga.
”Du lyssnade på honom?” frågade jag chockerat.
”Ja Tomas, jag lyssnade på honom. Det handlade aldrig om pengar utan min själ, Tomas. Min själ mådde bra av att måla.
Jag gav upp min dröm om hästar, målandet och likaså min själ.”
”Jag har aldrig berättat det här för någon. Största delen av mitt liv gick ut på att försöka forma mig till en person som andra tyckte jag skulle vara, inte den jag själv ville vara.
Detta ledde till en större osäkerhet och en bitterhet mot livet, människor och mig själv.
Det gjorde att jag hyste mer agg, var mer långsint, irriterad, självisk, orättvis, snackade skit, såg enbart det negativa och alla problem.
Jag var en sämre medmänniska än vad jag borde ha varit.
En stor del av det trodde jag var omedvetet.
Jag kände att omgivningen tvingade in mig i en ”mall” där jag inte ville vara och att de tog mina drömmar ifrån mig när allt egentligen handlade om mig, Tomas.
I efterhand förstår jag att jag skulle jag ha vågat älska och vågat förlora mer. Tomas.
”Mellan stimulans och agerande finns det ett tomrum. Ett tomrum där vi har möjligheten att välja hur vi ska agera. I vårt agerande ligger utvecklingen och friheten.”
– Viktor Frankl
Rädsla är en paradox
Jag har jobbat på ”vanliga jobb” hela mitt liv. Samtidigt som jag har haft en dröm om att vara min ”egen” de sista fem åren.
Rädslan för att misslyckas att inte vara min ”egen” får mig att jobba mot det.
Samtidigt som rädslan för att misslyckas får mig att fortsätta göra något jag inte vill att ”jobba åt någon annan.”
Jag kan försöka förklara bort denna rädsla med alla möjliga argument, men i slutändan handlar det om att jag är rädd för att ”koppla bort” min säkerhet.
En säkerhet jag haft väldigt länge.
En säkerhet jag varit beroende av till hundra procent.
En säkerhet som jag inte är beroende av längre till hundra procent.
Men en säkerhet jag kommer använda ett ”tag till”, och ett ”tag till” är ungefär som att säga, jag börjar ”träna imorgon.”
Min största rädsla är att ”koppla bort” och misslyckas för att bli tvungen att börja jobba igen, åt någon annan.
”En av de bästa känslorna är när du övervinner din rädsla. Den värsta? När du ger upp den.”
Förstår du paradoxen?
Rädsla får dig att frysa som ett rådjur i strålkastarna på en bil. Rädsla får dig att bli paranoid, kasta bort dina drömmar, inte gå fram till personen, inte prova den nya aktiviteten, hobbyn, starta bolaget, hoppa fallskärm, resa till den där platsen.
Rädslan tvingar in dig i säkerhet. Säkerhet får dig att överleva tills du dör, men att överleva tills du dör och att leva är två skilda saker.
Att leva handlar om att våga göra vad du tror dig vilja. Det är att göra saker som din rädsla säger nej till.
Stunden du ska ta ”klivet” kommer du känna rädsla.
Rädslan håller kvar dig i ditt gamla (säkerhet) som du kanske vantrivs i genom att måla upp illusioner av vad som ”kommer” att hända när du misslyckas.
***
Rädslan för att misslyckas
Det finns två typer av misslyckanden. Att agera och inte agera.
Att agera: Du misslyckas när du försöker. Låt oss säga att du startar ett bolag och det går åt helvete.
Lärdom: Du får veta om du verkligen vill, du får lära dig nya saker, du växer som människa, du utmanar din rädsla, du kommer inse att du inte dör, du kommer troligtvis börja våga prova andra saker.
Att inte agera: Du försöker inte.
Lärdom: Inget. Du står kvar exakt där du var innan. Du kanske till och med avskyr dig själv lite mer för att du inte försöker. Du får inget svar på om du är företagare eller inte.
Du växer inget. Det är inte bara när det kommer till företag, även när det kommer till ”gå fram till personen” eller ”ta den jobbiga konversationen med din partner eller chef” och mycket annat. Sanningen är att de som tänker tillbaka på sina ”måsten” med ångest, är väldigt sällan de som agerade och misslyckades.
Det är istället de som inte gjorde något. ”Sanningen är att de som tänker tillbaka på sina ”måsten” med ångest är väldigt sällan dem som agerade och misslyckades. Det är istället de som inte gjorde något.”
***
Vad hjälper rädslan oss med?
Rädslan berättar vad du ska göra i livet
• Om du är livrädd för höjder, kan du hoppa fallskärm eller ta fallskärmscertifikat.
• Om du är livrädd att prata om ditt liv och dela dina tankar, börja skriv och dela det på blogg.
• Om du vill jobba som sjuksköterska, börja plugga fast du inte är ”pluggtypen.”
• Om du har en bra idé, prova att starta ditt eget bolag.
Du kan göra vad du vill. Börja lyssna på rädslan och låt de svar som kommer genom att agera mot dem. Rädslan visar vägen, och kan bli din ledstjärna i livet.
***
Rädslan gömmer svaren/skatten du söker
Du, jag och de flesta andra människor är experter på att undvika vad vi borde göra, när vi vet att den grottan vi fruktar bär på svaret eller skatten vi söker.
Grottan som är en metafor för vad du är rädd för. Rädslan ger dig svaret, eller ursäkta utmanade av rädslan ger dig svaret.
***
Rädslan kan få dig att leva ett liv du vill
Om du ser dig själv leva på ett annat sätt, än vad du gör idag kan rädslan vara en drivkraft.
En drivkraft som är näst intill oändlig, och hur du kan tänka om det är:
• Du har ett liv och du kommer att dö, varför skulle du inte försöka?
• Vill du vakna upp en dag om 30 år och tänka ”tänk om”?
***
Även om du utmanar rädslan och ”förlorar” vinner du
Har du övervunnit rädslan och ”misslyckats?” Troligtvis.
• Det kan vara att du bjudit ut en person som nekat.
• Du provade åka skridskor och trillade.
• Du skulle prova ett nytt spel och dog.
• Du skapade en ny Tinderprofil som ingen skriver till.
• Resan blev inte som du tänkt.
Du och jag vet att även om du inte ”lyckades” med vad du trodde, kan du känna en stolthet över dig själv.
Stoltheten kommer ifrån att du vågade att prova!
Du behöver inte bara känna en stolthet utan du slipper ”tänka om”. Så om du utmanar din rädsla och ”misslyckas” vinner du. Du kan inte förlora.
***
Rädslan ger dig information
Ett misslyckande kan vara en signal för bristande kunskap eller dålig strategi.
Rädslan ger dig mer information.
Information som du kan använda när du går tillbaka till ”ritbordet.”
”När du utmanar rädslan blir du en bättre människa även om du ”misslyckas” eller ”förlorar.”
Hur besegrar jag min rädsla?
Vänd på rädslan och börja programmera om dig själv till ”fucking awesomeness.”
Att bemästra din rädsla handlar inte om att du ska bli mer aggressiv, macho, starkare, tuffare och du behöver inte vara en stoiker.
Hur du bemästrar din rädsla är att känna igen och byta ut konversationen i ditt huvud.
Rädsla får dig att fokusera på ”faran”. Vilket leder till att du blir supermedveten om den.
När du fokuserar på ”faran” förstorar du den så den tar upp all plats i ditt huvud.
Istället för att fokusera på faran:
1. Bli medveten om den.
2. Vänd det.
Istället för att vänta, gå fram till personen, starta sidoprojektet, prata inför gruppen, hoppa tandem, åk på resan, ta den jobbiga konversationen eller bjud ut personen.
Betyder det att du ska be din chef dra åt helvete? Att vara en idiot och utmana rädslan är inte samma sak.
Prova istället att luta dig in i rädslan och osäkerheten. Innan du säger åt din chef att …
Starta ett sidoprojekt och få ”rull” på det.
Men kom ihåg att utmana rädslan inte faller naturligt för dig. Tvärtom. Varje gång du gör det bygger du som ett nytt program inom dig.
Ett program som jag skulle vilja kalla ”Fucking awesomeness”.
Jag kan inte komma på något bättre än känslan att övervinna rädslan, och en av de värsta känslorna är när jag gett upp till den. ”Känn rädslan och gör det ändå! ”
***
Bästa stunden att krossa din rädsla är NU
I slutändan ångrar vi inte att vi inte försökte och misslyckades utan att vi inte försökte.
Den bästa stunden att krossa din rädsla är NU. Eftersom inget annat finns.
***
Skriv ned vad som oroar dig
Oro och rädsla sitter ihop på samma sätt rädsla och osäkerhet.
Oro kommer ifrån att du inte vet hur x kommer att sluta, hur personen kommer att behandla dig, hur personen kommer att ”ta det”, hur du kommer agera, hur du inte kommer agera, hur det kommer bli om y händer, om x händer, om ni ska bli ett par, om ni ska … fyll i vad som helst.
Poängen är att oro är ett gift, då oro rånar den nuvarande stunden av … Allt!? Om du vill bli av med oro eller begränsa den skriv ur dig den. Det är vad forskning pekar på.
***
Var inte rädd för smärta
Oftast har rädsla med smärta att göra. Smärta som inte är samma sak som lidande.
Lidande är många gånger inte ens är verklig.
Vi lider för vad vi tror ska hända. Oftast händer varken vad vi tror eller oroar oss över, så vi lider i onödan.
På samma sätt som vi lider av saker som hänt. Smärta och lidande är inte samma sak. Lidande är vad du intalar dig själv om smärtan.
***
Inse att rädsla bara är ett ord
R-ä-d-s-l-a är bara bokstäver som bygger ett ord.
Ett ord som är högst upp på listan av vad som skrämmer oss. Ordet får dig att vara mindre än vad du egentligen kan.
Det får dig att inte ta tag i vad du egentligen vill.
Men tänk om du sitter där, precis som den äldre kvinnan med en ångest som plågar dig dagligen.
Tänk om du inte ens kan göra något åt det längre? Att du väntade för länge och är fysiskt och kanske psykiskt okapabel?
”Vad skulle du försöka med om du visste att du inte kunde misslyckas?”
– Robert H. Schuller
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3505408/
https://www.apa.org/monitor/jun02/writing
