Om du bara pluggar, jobbar, skaffar familj och väntar på pensionen, så löser sig allt.
Kanske … kanske inte.
Du kanske inser att du har levt någon ANNANS liv i 45 år.
För de flesta är livet: skola, plugg, jobb, familj, pension, död. Vilket är fantastiskt, om det är vad en människa vill. Men om inte?
Då är det tragiskt, för då upprepas ett liv som redan har levts. Ett liv som inte är vårt, utan som vi har ärvt eller bara accepterat att använda, som ett par kallingar med bromsspår från second hand.
Vi är då i bästa fall second hand-människor, fångade i andras liv och i vanor vi inte vill ha.
Ett fängelse som vi själva sitter i och samtidigt vaktar, åt andra och åt oss själva. Ett som vi också försöker fly från genom andra vanor (ta upp telefonen, dricka som en svamp, titta på serier, spela dataspel eller jobba 24/7).
Ett som vi förnekar med klyschor som vi inte ens har kommit på själva: ”det är vad man gör”, ”det är okej”, ”snart är det helg”, ”skönt med fredag” – och så fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. I 5, 10, 15, 25, 45, 60 år och mer.
Och om någon – en själv inräknad – försöker fly, tjuter larmet. Vakterna och hundarna släpps lös, och personen blir tillrättavisad och troligtvis släpad tillbaka till vanorna.
Ett larm som inte låter som en siren, utan så här: ”Resa? Det får du göra på semestern!” ”Leva? Det får du göra när du är pensionär.” ”Skaffa dig ett riktigt jobb.” ”Sluta flacka runt.” ”Utbilda dig.” ”Konst?Det kan man inte tjäna pengar på.”
”Ska du?! Skriva en självbiografi?! Du är ju 25 år! Det gör man när man är gammal!”
Det sista fick jag själv höra.
Min bok ”En man, flera liv” har sålt i över 3 000 tryckta exemplar. Tiotals människor har ringt, mejlat och smsat mig. Vissa har sagt att jag räddat deras liv. Andra att de nu förstår sina söner …
Men viktigare: om jag inte hade skrivit och släppt den, hade jag aldrig fortsatt att skriva.
Att fly från det här fängelset är något du behöver göra om du vill något annat.
Och när du gör det, eller ens försöker, kommer du att märka ditt eget inre larm – och andras.
Ingen vill att någon annan ska rymma. Lite som krabbor i en hink: om en krabba är på väg upp, drar de andra ned den.
Att de drar ned dig är inte personligt. Det handlar om deras egna visioner som de aldrig förverkligat – och om deras liv och hur du passar in i det.
För så fort du försöker ändra något, även i ditt eget liv, skapas osäkerhet. Och hjärnan avskyr osäkerhet. Osäkerhet får larmet att tjuta. Hundarna att släppas lös. Vakternas kängor att dundra i korridoren.
Bara det att du försöker något annorlunda skapar osäkerhet, både i ditt liv och i deras.
Istället för att anstränga sig, ta ansvar och peppa dig, är det enklare för dem att ”dra ned” dig igen. Och inte bara för dem – det är också enklare för dig att ge upp än att fortsätta vara på flykt.
Samtidigt kallar vi den som pratar högt med sig själv för galen.
Den personen lyssnar i alla fall på sin egen inre röst och bryr sig inte om vad andra tycker.
Av någon anledning har jag ofta fått höra: ”Jag ska åka dit”, ”Jag funderar på att göra Y”, ”Jag vill egentligen göra X” och ”Jag ska göra X när jag …” Jag har alltid sagt: ”Kör på.”
Men i de flesta fall är det bara tomt snack. Inte för att de inte vill, utan för att hjärnan ger oss en liten kick bara av att säga det – och sedan är vi nöjda.
Vi blir belönade av hjärnan för att ”flyga iväg” på ett säkert sätt. Och sedan återgår vi bara … till det vanliga.
Vi behöver inte springa från vakterna och hundarna, undvika kulorna eller hoppa över taggtråden. Utan kan sitta kvar i cellen, dagdrömma och onanera. För det är så hjärnan har hållit oss vid liv.
Men en av alla dem som sagt vad de ”ska” göra kommer jag ihåg. Inte för att hon sa det, utan för att hon gjorde det.
”Jag funderar på att åka till Australien”, sa Mickis (som är ett fejknamn) på ett av mina tidigare jobb.
”Gör det, det här finns alltid kvar”, sa jag.
Ibland behöver människor en knuff ur hinken, inte bara fortsätta bli neddragna.
Jag visste att hon inte skulle ångra sig.
Inte för att allt skulle vara lätt och glatt, utan för att hon hade en vision om Australien.
Och när hon blir 35, 45 eller 50 behöver hon inte tänka: ”Om jag ändå hade åkt dit …”
Mickis följde sitt hjärtas önskan och hoppade ur hinken. Bra jobbat.
Och när du väl tar dig ut blir det ensamt på ett sätt du inte känt tidigare.
Du är inte längre en del av allt, som förut. Du är mer som en gästspelare i olika sammanhang.
Du ser människor, samhället och beteenden annorlunda.
Inte för att ”du har förändrats”, utan för att du inte längre bara är en second hand-människa.
Du har gått från att bara reagera på det kollektivt omedvetna och dess illusioner till att bli mer medveten och se sanningen.
Du har, som Mickis eller Neo i Matrix, vaknat. Och du kommer att behöva fortsätta vakna.
