Det är inte random. Det är ett mönster.
Du har försökt… en sak. Som att börja träna och äta rätt. Du klarar av det ett tag… sen… Vecka två blir det ett missat pass.
Vecka tre ett ”bara den här gången”. Och en morgon står du där igen, på ruta ett, med ett sjunkande i magen som redan vet hur det här slutar.
Du har gått in i olika relationer och de har slutat snarlikt. Samma tystnad mot slutet. Samma samtal i köket där ingen egentligen lyssnar.
Du har sökt jobb, på jobb, på jobb. Utan att få en intervju. Du har uppdaterat inkorgen så många gånger att tummen gör det av sig själv. Samma tomma rad överst, varje gång.
Du som lovade att det var över den här gången, och som verkligen menade det när Ändå faller du ned i det igen… igen och igen…
Du försöker göra en sak… men uppnår inte det resultat du vill.
Vilket är sjukt frustrerande. Det bränner i bröstet, som en ilska som inte har någon att riktas mot. Men det är inget fel på dig.
Och viktigare: mycket av det du tror är random är inte random. Det är ett mönster. Du ser bara inte mönstret. Det är som att gå samma stig i mörkret och slå tån i samma sten varje gång.
Människan är ett vanedjur.
Vi skapar vanor medvetet och omedvetet. Du borstar tänderna med höger hand utan att tänka på det. Handen hittar tandborsten, kranen, tandkrämen, utan att du är riktigt där. Det är kroppen som kör.
Den vanan tänker du inte ens på. Och på samma sätt som du har yttre vanor har du inre. En person kan ha den inre vanan att förminska sig själv. Den hörs inte som en röst. Den känns som en axel som sjunker en centimeter när någon tittar på dig, som ett skratt som kommer ett ögonblick för tidigt.
De yttre vanorna är enklare att lägga märke till. De inre är svårare, eftersom du inte ser dem på samma sätt. De har inget ljud och ingen rörelse du kan peka på. De bor i hur du andas innan du svarar, i hur snabbt du säger förlåt. Och i vad du säger till dig själv.
Dessa vanor är mönstren som styr ditt liv.
Och vad du än vill göra i livet – gå ned i vikt, tjäna mer pengar eller skapa en hälsosam relation – blir det enklare om du lär dig ”mönsterigenkänning”. Inte bara dina egna. Utan även andras.
”Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.” – Carl Jung.
Så din hjärna har, precis som min, lärt sig olika vanor, vanor som blivit mönster, mönster som har hjälpt oss att överleva.
Och sannolikheten att din hjärna använder samma mönster igen är gigantisk. Inte för att du mår bra av dem. Inte för att de ger positiva utfall. Inte för att de skapar en hälsosam relation. Inte för att du vill leva så.
Medvetna och omedvetna val → inre och yttre beteende → inre och yttre vanor → liv → du → ditt öde
Utan enbart för att dessa mönster har fått dig att överleva nuet. Oavsett om det skapar problem om fem minuter, en vecka, en månad eller fem år.
Mitt mönster: jag hade bundit mitt självvärde till prestation
Jag minns att jag bara stod stilla. Handen som la sig mot spegeln, kall mot glaset, som om jag ville trycka bort det jag såg. Hjärtat slog högt i öronen, som efter en trappa jag inte hade gått.
Och rösten inuti. Den sa: ”Fan vad fet du är, ful, äcklig.” Den lät inte som en främling. Den lät som jag, bara lugnare, nästan sakligt, som om den konstaterade något som alla redan visste.
När jag satte mig ned hängde magen över bältet. Byxlinningen tryckte in i huden, och jag kände hur varm den var, hur mjuk, hur mycket jag avskydde att den var min. Jag ville bara ta en kniv och skära bort allt. Jag svalde, och det gjorde ont, som om orden hade fastnat på vägen ned.
Sen började jag träna. Med otillräcklighet och självhat som motivation. Jag minns luften i gymmet, järn och gummi och svett, dunsen när skivstången landade. Varje repetition var ett litet straff jag betalade, och varje gång tänkte jag: så fort jag når drömkroppen kommer allt att bli bra.
Några år senare var jag i mitt livs bästa form, vid 6 % kroppsfett. Ådrorna syntes över magen. Folk sa att jag såg bra ut. Jag stod i spegeln och hatade fortfarande det jag såg… Samma röst. Bara kroppen framför spegeln hade förändrats.
Samma mönster, olika delar av livet
Mönster är inte något du övervinner en gång för alla. Du ser dem inte och tänker ”aha, nu har jag övervunnit dem”. Troligtvis upprepas de i olika delar av livet, som relationer, hälsa och karriär/inkomst.
Jag kan se samma mönster… Träning. Fest och droger. Tjejer. Och de senaste åren, företagande. Olika kläder, samma rörelse.
När jag byggde upp mina böcker, från 0 till 1,5 miljoner i försäljning, band jag mitt självvärde till siffrorna. Jag kopplade ihop dem. En bra dag med försäljning kunde få mig att känna mig oövervinnerlig, som om jag svävade en decimeter över golvet. Bröstet kändes brett, stegen lätta, jag log åt främlingar på gatan. En dålig dag kunde slå omkull mig helt. Då blev kroppen tung och blicken grumlig, och allt jag ville var att dra för gardinerna.
Mönstret under mönstret
Bara för att du ”tror” att du har hittat ett mönster, som ”jag försöker prestera mitt självvärde”, är du inte klar. Absolut, det är ett mönster. Men under det finns ett till.
Jag känner mig otillräcklig som jag är… that’s it. Och jag har svårt att sitta med mig själv, i mig själv, som jag är…
Det är allt. Under prestationen, under kroppen, under siffrorna fanns en enda mening, och den hade legat där hela tiden.
Mönstren kan synas vid en krasch
Ofta märks dessa mönster vid ett slut. En krasch in i en vägg. Relationsvägg. Karriärvägg. Hälsovägg. Först kommer ett dovt brak, sedan tystnad.
Så när jag mötte ”bokkraschen” var jag som förlorad.
Jag visste inte vad jag skulle göra när jag bestämde mig för att sluta sälja tryckta böcker under corona. Jag minns tystnaden efteråt, hur rummet kändes större än förut, och hur magen knöt sig varje gång jag tänkte på vad jag just hade släppt. Det var inte ett enkelt beslut. Men jag hade inget val.
Relationen jag hade med min dåvarande affärsmodell var giftig. Den fick mig att må dåligt. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och kollade siffrorna innan jag ens hade öppnat ögonen.
Vid en krasch stannar mycket upp. Du får möjlighet att reflektera, motvilligt eller medvilligt. Kanske ligger du i sängen och stirrar i taket. Kanske sitter du kvar i bilen och orkar inte gå in. Och ”datan”… alltså all din erfarenhet… kommer ikapp, och du kan sortera och se vad som hände.
Då kan du börja se mönster. Det är som när ett rum blir tyst och du för första gången hör det som brummat hela tiden.
Men bara för att du ser ett mönster betyder det inte att du kan eller kommer att förändra det. Insikten ger ljus, men den är inget verktyg. Du kan stå mitt i rummet med lampan tänd och ändå gå rakt in i samma möbel.
Det handlar alltså om att bli medveten om dina mönster, och om att allt detta mestadels sker automatiskt. Inte för att det är något fel på dig, utan för att hjärnan har överlevt exakt så.
Oavsett vad dina mönster är vill hjärnan inte ändra något, eftersom förändring skapar osäkerhet, och osäkerhet ogillar hjärnan. Då fortsätter den hellre att upprepa något du mår skit av, eftersom den vet… att den överlever nuet.
Och därför är det så förbannat jävla svårt att göra en förändring och hålla den.
Ett sätt att se dina mönster är att börja observera ditt liv.
I stället för att titta på din mobil, titta på ditt liv, iaktta dina tankar och känslor. Dina beteenden, inre och yttre. Inte som en domare, mer som en observatör, inte för att ge en dom utan för att du är nyfiken på dig själv.
Nyfikenhet känns annorlunda i kroppen än dömande. Axlarna sänks, käken lossnar och andetaget når längre ner.
När personer säger Y, känner jag oftast K
När jag äter I, så mår jag oftast Q
När jag säger Y, så händer ofta O
När jag har börjat träna och äta och gett upp, har X, Y, Z hänt…
Till exempel:
När någon höjer rösten känner jag mig liten och blir tyst.
När jag hoppar över frukosten och dricker tre koppar kaffe mår jag oroligt och blir kort i tonen.
När jag säger ja fast jag vill säga nej händer det ofta att jag är arg på mig själv dagen efter.
Och när jag har börjat träna och äta rätt och sedan gett upp har det nästan alltid hänt något litet strax innan: ett missat pass, en kommentar, en natt med dålig sömn.
Och för att göra det här behöver du vara modig och sårbar nog för att våga möta sanningen.
Det kan kännas som att lyfta på ett lock utan att veta vad som ligger under. Magen knyter sig och handen tvekar över tangenten. Inte för någon annan. Utan för din egen skull. Din sanning. För när du gör det kan du börja se dina mönster, som troligtvis har styrt ditt liv omedvetet.
För att ett mönster ska vara ett mönster behöver du flera datapunkter. Så bara för att en sak har hänt, en gång, behöver det inte betyda att det är ett mönster. En dålig dag är en dålig dag. Men tre dåliga dagar i rad, vid samma tid, av samma anledning, är något annat. Men… det kan också betyda att det är ett ”undermönster” som repeterar sig i alla delar av ditt liv. Som för mig, att jag är otillräcklig. Jag såg det först när jag la sidorna bredvid varandra.
Samma mening, med olika ord, om träningen, om tjejerna, om försäljningssiffrorna. Det var som att lägga de sista pusselbitarna och plötsligt se ansiktet. Det är inte ”random”… utan en otillräcklighet som visar sig på flera sätt, i olika delar av mitt liv. Och då är det inte ”random” eller ”en händelse”… utan ett mönster.
Avslöja dina mönster genom att skriva
Inte skriva för att dela. Skriva för att se, förstå och kunna identifiera dina egna mönster och andras.
Inte för att peka och säga ”AHA, NU GÖR DU SÅHÄR IGEN!”, utan för att förstå.
Om du börjar skriva en journal om ditt liv, vad som händer, vad du gör, tänker och känner, kommer du att kunna börja se mönster.
Första gången känns det ovant, nästan pinsamt, som att prata högt med sig själv i ett tomt rum. Men när du skriver ned, kan du faktiskt se och förstå dig själv på ett sätt, du inte gjort förut.
