Ett kort stycke ur min självbiografi 12
(draft 1)
Precis när jag skulle trycka ner brädan och ”droppa ner” i vågen halkade jag med ena handen på brädan så att jag föll fritt från toppen av vågen ner till botten. När jag hamnade i botten av vågen blev jag uppsugen i toppen för att bli nedslagen i sand botten med en våldsam kraft så jag tappade luften. Jag visste att situationen inte var bra eftersom jag varit i liknande utan att tappat luften. Jag hade knappt någon luft kvar i lungorna och de var nu dags för att ”tumlar effekten”.
Under tiden jag låg och snurrade runt under vattnet i denna tumlare visste jag inte vad som var upp eller ner. De kändes som jag var under yta en evighet och jag var helt säker på att jag skulle dö. Jag gav upp för några sekunder och lät mig själv bara vara, det kändes som jag inte var kvar i min kropp, de var precis som jag iakttog den utifrån och såg den sjunka till botten för att somna in för evigt. Tillslut ”vaknade” jag till liv igen och insåg att tumlar effekten var över och jag ville inte dö, jag ville leva så jag tog kontroll på situationen igen och så simmade jag till ytan utan motstånd. När bröt ytan med ansiktet och kunde ta mitt första andetag insåg jag att jag levde igen.
Va sjukt det där var.
Dog jag precis ? varför gav jag upp? men nu lever jag?
När jag låg där på brädan för att ta igen mig var jag galet förvirrad och skrämd just för de kändes som jag skulle dö. Sen fick jag någon kraft att ta mig upp till ytan fast jag hade slut på luft.
Det spelade ingen roll just nu tänkte jag, jag lever och det är dags att ta en ny våg. Jag skakade jag av mig vurpan och började simma ut till Australiensaren igen.
-That was a big one, how did it go? frågade han mig
-Well, it almost killed me. svarade jag
-hahhaha, yea Mother nature can be a bitch sa han
-hahaha, yea its a part of it i guess.
When you get the too self confidence she fucks you up. sa jag och började skratta.
När vi suttit där ett tag och tagit några vågor var såg jag en stor svart rygg fena kom upp en gång för att försvinna ner i det grumliga vattnet några meter framför oss.
Jag kollade direkt på gubben och han på mig, vilket jag sa
-Dolphin right ?
-Yea…..right …….
Mitt hjärta började slå extremt fort eftersom fenan var grå/svart och stor. De grumliga vattnet gjorde att spänningen steg ännu mera, jag hade inte en aning om den var under mig. Jag visste där emot att de är väldigt sällan delfiner bara kommer upp en gång och de lever i flock. Hajar där emot gör tvärtom.
Jag var livrädd samtidigt som mitt hjärta satt i halsgropen, jag la upp mina händer och fötter på brädan. Jag försökte verkligen vara helt stilla. Det tog säkert tio minuter innan jag vågade stoppa ner händerna i vattnet.
Mina tankar var att om jag rör mig kommer den bita mig.
