Benzo och den röda bilen
Jag, Anders, som var en drogpolare, och Jojje gick ut mot Jojjes bil. Vi satte oss i hans risiga 740, den var mörkröd med tonade rutor och risig i lacken.
“Den som var minst stenad fick köra”. Jag fick köra.
Den här gången åkte vi till Eskilstuna för att hämta droger i något slumkvarter åt Anders. Det var alltid lite spänt att ‖sätta mig framför ratten‖ och köra när jag var påtänd. Under resan släppte min oro. När vi kom fram klev vi alla ur bilen för att ta lite luft. Anders bad oss vänta medan han gick upp och hämtade sina ‖varor‖. Efter en stund kom han tillbaka till bilen och hade med sig ett ‖helt apotek‖ med piller.
-Är vi klara?, frågar jag.
-Ja, nu åker vi vidare, säger Anders.
Jag sätter mig på förarsidan igen, startar musiken och bilen går igång när jag hör:
-Gapa Tomas!
-Okej, vad var det där?
-Benzo, sa Anders.
Det var första gången jag fick Benzo i blodet. Direkt när jag hade svalt tabletten sa han åt mig att gapa igen. Anders fortsatte mata mig med Benzo. Jag tappade minnet och räkningen efter nio piller. De fyra kommande dagarna är helt borta för mig. Jag kommer inte ihåg någonting.
Veckan efter satt jag, Anders, Jojje och några till och pratade. Då fick jag höra lite av vad som hade hänt på vägen hem från Eskilstuna. Jag hade bl.a. kört rakt igenom rondeller, över gräsmattor i centrum och jag hade tagit fel nedfart på E18 så att jag hade kört mot trafiken på en motorväg. När de satt och berättade allt det här höll jag på att dö av skratt. Det var så ‖sjukt‖ att höra det när jag inte kom ihåg något av det. Det var som om de berättade en rolig historia om någon annan.
