Region-beta-paradox är ditt osynliga mentala lås!
Funderar du på att flytta?
Byta jobb? Resa? Utbilda dig?
Prova den där idén?
Skriva boken? Måla tavlan?
Gå fram till personen?
Äta mer hälsosamt? Starta företaget?
2009 var första gången jag gick utanför Region-beta-paradoxen
2008 gick jag ut byggprogrammet i köping. Jag kommer ihåg avslutningen. Det var fredag och måndagen efter började jag mitt första “riktiga” jobb. Mitt riktiga jobb var på ett byggbolag, som jag praktiserat på senaste året.
Hur kan du komma ihåg att det var en fredag? Det är en rimlig tanke.
För att vi “snickare” som redan fått jobb, skämtade om att de flesta som gick ut, skulle vara arbetslösa på måndagen. Och ja, det var kul tills…
Knappt en vecka senare
Efter att jag jobbat som snickarlärling i knappt en vecka kände och tänkte jag,
Är det här livet?
Gå upp 06.00 fem dagar i veckan, åka till samma ställe, vara där 07-16.00, göra saker som andra talar om för mig att göra, få en viss lön per timme, vara ledig två dagar i veckan?
Ska jag göra det här 11 månader om året med en månads semester?
Ska jag behöva ansöka om ledighet?
Är det den här meningen?
“Region-beta-paradoxen gör dig bekvämligt bedövad.”
Jag försökte så gott jag kunde
Jag kämpade.
Försökte hålla mitt humör uppe och ifrågasätta mina egna känslor och tankar.
Om jag hade fel? Om folk runt mig hade rätt? Var det här livet? Kanske..
“Tomas du har en säker framtid som snickare..”
“Snickare är ett bra jobb och de tjänar bra.”
”Tomas, du har ett bra jobb nu!” ”Håll i det!”
Vad som verkade lika självklart för folk runt mig, var lika oklart för mig.
Och jag fick inte ihop det. Vilket inte är så konstigt om jag tänker tillbaka. Då livet jag levde inte var “mitt”.
Jag levde ett liv som jag blivit tilldelad
Livet som jag levde var inte “mitt” utan mer ett liv som jag blivit tilldelad.
Det var samhällets, mina vänners, föräldrars, min osäkerhet, rädsla och mina egna själv begränsningars liv. Det var min egen bekvämlighets liv.
Ett liv med osynliga förväntningar, borden och “måsten”, som inte var mina. Ett liv med minimalt ansvar.
Eller ja, tillräckligt mycket för att behålla jobbet, betala skatt och “leva” eller vad folk nu än kallar det. .
“Jag levde inte ett liv som jag egentligen valt utan blivit tilldelad.”
En del av mig ville acceptera det livet
En del av mig ville acceptera livet, men det gick inte. Det var som något droppade inom mig, som en trasig kran.
En droppe för varje stund som jag spenderade i “det”. Smärtan fick mig att börja spara 35-40% av min lön varje månad.
Då jag visste att vad jag än skulle göra, var jag tvungen att ha pengar.
Dropparna som blev en mindre pöl, ett större, ett träsk, en minimal insjö, sjö, en djup sjö och ja, tillslut kändes det som ett stort och djupt hav. Ett som jag höll på att drunkna i.
Ekonomisk kris och varsel blev min väg ur Region-beta-paradoxen
2009 var det en massiv ekonomisk kris.
Folk blev varslade till höger och vänster, även jag.
Vad som för många blev en total katastrof blev min räddning.
En räddning som tvingade mig ur Region-beta-paradoxen.
I samband med ekonomikrisen, blev även min militärtjänst indragen och jag?
Hade inte en aning om vad jag skulle göra.
NOLL. En månad kvar på jobbet. Ingen militärtjänst och jag visste att jag inte ville jobba som snickare. Och jag såg ingen framtid i det.
Ett spontant samtal med en vän ledde till att jag två månader senare satt på ett flygplan på väg ned till Australien.
“Ibland ger livet dig märkliga gåvor.”
Region-beta-paradoxen
Alla sitter fast. Om det inte är rädsla, är det hat.
Om inte hat, ilska, om inte ilska, illusionen av kärlek eller så kallat bekräftelse.
Om inte bekräftelse, uppmärksamhet, om inte uppmärksamhet, en dröm, om inte en dröm, en mardröm, ett minne, en framtid eller både och.
Vissa sitter fast i sig själv, andra i andra människor, vissa i samhällets normer, regler och struktur, i vad deras vänner eller föräldrar tycker, vad de bör eller borde, ansvarslöshet, meningslöshet, destruktiva och impulsiva beteenden, mening eller viljan efter mer.
Något som fängslar mängden är Region-Beta-Paradoxen.
Region-beta-paradoxen är när du är bekvämligt bedövad. Det gör inte tillräckligt ont fysisk eller psykologiskt för att du ska göra en förändring.
Varför jag skriver tillräckligt är ju för att det fortfarande kan vara förjävligt, men inte tillräckligt förjävligt, för att du ska ändra det. Så istället för att göra en förändring håller du kvar.
*Det kan vara ett jobb som du vet att du borde lämna men fortsätter.
*En relation som du vet att du inte borde vara i, men stannar.
*Dålig hälsa, du är överviktig utan att göra något åt det.
“Det är bättre att ta itu med någon/något du redan vet om, även om du inte gillar dem/det, än att göra med någon som du inte vet något om, eftersom de kan vara ännu värre”
Tre delar i Region-beta-paradoxen
Du gör inget eftersom det är fantastiskt
Ditt jobb är fantastiskt.
Din relation är bra och ni jobbar på att få det bättre.
Din kropp och du är hälsosam.
Gräset är inte grönare
Det är “okej”
Trots att det kanske är si och så, dåligt eller till och med skit, håller du kvar i personen, jobbet och/eller dina vanor.
Du gör det istället för att utbilda dig, göra slut eller bryta dina skitvanor för att skapa en annorlunda framtid.
När du håller kvar blockerar du chansen till ett annorlunda liv. En annorlunda framtid som kan vara ett annat jobb, leva i en annan relation eller i en mer hälsosam kropp.
Du gör en förändring eftersom det är för smärtsamt
Du har nått “dit”. Dit där du inte längre kan ljuga för dig själv, när “bägaren” rinner över.
Det kan vara att du fått reda på att din partner varit otrogen. Vilket får dig att packa väskan och dra.
Att din chef trakasserar dig, hotar dig eller omplacerar dig. Vilket får dig att säga upp dig.
Det kan vara att din doktor säger att du fått diabetes och kommer att dö, om du inte förlorar vikt.
“Om det är “okej” eller för smärtsamt är gräset med största sannolikhet grönare. Inte kortsiktigt men långsiktigt.
Region-beta-paradoxen och problemet
Problemet är att det måste göra “tillräckligt” ont. Och “tillräckligt” verkar vara olika från person till person. Men varför måste det göra tillräckligt ont för att vi ska bryta förbannelsen av Regionen-beta paradoxen?
Det enkla svaret är biologi.
Din biologi älskar: lättja, säkerhet, snabb tillfredsställelse, att spara energi, få uppmärksamhet, bekräftelse och vanor (både fysiska och psykiska).
Din biologi ogillar eller till och med hatar: svårigheter, osäkerhet, tålamod, att slösa energi, inte få uppmärksamhet eller bekräftelse och skapa nya vanor.
Din biologis jobb är att få dig att överleva nuet. Observera att jag skrev överleva. Vilket betyder att du kan bli både verbalt och fysiskt misshandlad. Du kan bli manipulerad. Behandlad som skit. Få veta att din partner är otrogen. Trots allt det, kanske det inte gör “tillräckligt ont” och ja.. du överlever.
Din biologi kommer att försöka hålla kvar dig där du är. I den du är. I dina vanor. I dina beteenden. I dina tankar. I dina känslor.
I din nuvarande situation och omgivning. Fast det kanske är förjävligt, så har du överlevt. Och om du överlevt, finns det ingen anledning för din biologi att ändra något.
För om du ändrar något, vet inte din biologi vad som händer. Och den vet inte om du kommer att “överleva”. Du håller gärna fast i det som är bekant. Även om det inte är bra för henne.
Drivkraften till att skapa förändring!
Tillräckligt ont…Smärta är alltså drivkraften till förändring.
*Smärtan jag upplevde när jag jobbade som snickarlärling fick mig att börja spara pengar.
*Smärtan över att jag satt fast i en kropp som jag hatade fick mig att börja förändra den.
*Smärtan jag kände över mitt liv som pundare, fick mig att fly det.
*Smärtan av att inte kunna göra vad jag behöver/vill och känner att jag måste, får mig att undvika alkohol.
*Smärtan av att se mig själv i spegeln, som en pundare igen, var vad som fick mig att spola ned en påse kokain för två år sedan. Och det är vad som fått mig att inte röra det sedan dess.
*Smärtan över att inte bestämma över min tid själv var en av anledningarna till varför jag startade mitt eget företag. Smärta är mitt vapen.
“Smärtan är min drivkraft. Smärtan är mitt vapen. Smärta är vad som får mig att agera. “
Drivkraften är alltså…SMÄRTA!
All smärta som du känner över din situation, din kropp och låt oss säga, ditt liv kan du använda. Du kan använda det som drivmedel. Som syre och trä till din eld. Som kraft. Som väg. Som vapen.
Smärtan över att behöva se en kropp du hatar i spegeln, kan du använda för att gå ut och springa eller gå till gymmet.
Smärtan över att gå till ett jobb du hatar, kan du använda som eld för att börja studera, söka nya jobb eller starta ditt eget.
Smärtan du känner över att vara fast i en relation med en person, som du inte ser någon framtid med, kan du använda för att befria dig själv och personen.
Kortsiktig och långsiktig smärta
Den kortsiktiga smärtan, av att bryta en relation, som du vet att du inte borde vara i kommer troligtvis att kännas förjävlig.
Den kortsiktiga smärtan att börja plugga eller söka nya jobb, som du vet att du borde, kommer troligtvis att kännas förjävlig.
Den kortsiktiga smärtan att börja äta mer hälsosamt och röra på dig, som du vet att du borde, kommer att kännas förjävlig.
Det långsiktiga resultatet? Du kan skapa en ny kropp. En ny karriär. En ny relation eller rättare sagt ett helt nytt liv!
“Istället för att försöka bedöva smärtan eller fly den, använd den!"
Hur vet du om du sitter fast i Region-beta-paradoxen?
Gräset är grönare betyder att du aldrig blir riktigt nöjd, att det alltid verkar bättre där du själv inte är. Som någon annans jobb. Relation eller helt enkelt liv.
Det finns sanning i denna klyscha. Betyder det att gräset är grönare eller inte?
Gräset är inte alltid grönare och ja, gräset blir oftast grönare om du vattnar det.
Vad händer om jorden/gräsfröna/gräsmattan är dålig? Om solen lyser för starkt? Om din mängd vatten inte är tillräckligt? Vad spelar det då för roll? Då skulle jag säga att gräset är grönare. Eller sitter du fast i Region-beta-paradoxen?
Jag kan inte säga. Ingen kan säga förutom du.
Och dina egna svar är till och med tvivelaktiga, då du kanske sitter fast.
Du måste bli brutalt ärlig med dig själv. Tillämpa en ödmjukhet, acceptans och kärlek för att våga söka, lyssna och svara.
Hur jag gör det, är att jag tänker, skriver och iakttar mig själv, mitt liv, mina val, mitt förflutna, känslor, beteenden, omgivning, situation, nuet och min framtid. Jag frågar mig själv frågor som;
Vad är det jag vill?
Vill jag verkligen det här?
Varför vill jag det här?
Är det enbart en snabb tillfredsställelse? Är det en flykt? Varför flyr jag?
Vad drivs jag av egentligen?
Varför gör jag det är?
Vad gör jag här?
Är jag rädd för X? Och varför?
Är det här normalt? Vad är normalt?
Tänker jag för mycket eller för lite?
Är det lagom? Eller överdrivet?
Spelar det här någon roll?
Behöver jag det här?
Är det bara ett beteende?
Vad är viktigt för mig? Vad är viktigast för mig?
Varför beter mig så här? Varför gjorde jag det?
Är det här något som jag kan kontrollera eller inte?
Det är inte enkelt eller “kul”. Ibland är det en stökig process. Svaren kommer inte heller som på någon beställning.
Utan frågorna sätter igång processen. Processen som kan pågå…
Jadu. Vet ej och svaren kan vara känslor, tankar, händelser, möten eller/och olika insikter.
