“När jag tittar tillbaka ser jag att mitt val att dra ifrån Köping när jag var 23 år räddade mitt liv.”

Igår satt jag framför din gravsten och det kändes som om du också stod där. Jag såg dig, hörde ditt skratt, din röst, våra samtal och alla ”biktningstunder” vi haft tillsammans.

Dessa ”biktningstunder” där vi erkände saker för varandra som skapat ångest, skam och skuld. Jag var tvungen att blinka och titta igen för att inse att du inte var där. 

Det jag istället såg var minnena av dig, minnena som väckte känslor, känslorna som pulserade som rytmiska vågor och blev till bilder. Bilder som flöt ihop till ett bildspel över din gravsten blev till en film. 

Ditt namn och siffrorna 1989–2019 stack ut ur gravsten, som om de eller du talade till mig. Vad vill du säga gamle vän? Vad försöker du säga? Att du har det bra? Att du fick ro? Vad skulle jag säga? Du var så bra och blev så …

Glöm det Tomas … Glöm det …  Jag visste inte om jag var glad eller ledsen, lättad eller nedtyngd, kände kärlek eller hat.

Det var som om det samtidigt var en sorlig och fantastisk dag blandat med en snöstorm inom mig. Du blev bara 30 år och du var så bra. Dessa tankar högg till i bröstet, och jag kände sorg.  En sorg som fick mig att vilja gråta tårar som inte ville komma ut.[/

De senaste fyra åren hade du troligtvis haft ett levande helvete som jag inte ville veta något om.

Ett helvete du försökte öppna för mig men som jag stängde eftersom du inte var samma person längre.

Och jag kan inte säga förlåt, för jag är inte ledsen över mitt val, jag är ledsen över ditt, och sanningen är att du redan hade dött för mig fem år innan du låg nedgrävd.

Dessa tankar fick sorgen att blekna och jag kände en lättnad inom mig. Lättnaden kom från vad jag kände i djupet av mitt hjärta, att du var en fin människa innan du gick vilse på vägen många prövar.

En väg som vissa går på ett tag, andra besöker ibland men som du förlorade dig själv på. Du gick vilse och förlorade dig själv och blev en mer morbid, skruvad och skev själ. Det sägs att det är lätt att vara efterklok och du min gamle vän skulle hållit dig borta från drogerna

Morgonen efter jag besökt din grav var jag ute och sprang i skogen. Minnena av dig fanns kvar och sorgen om vad som varit blev mer påtaglig.

Vad som flödade inom mig kändes mer rått, ärligt och sårbart. Det kändes som om att jag blödde inifrån. Som om hjärtat grät och gråten ekade genom kroppen precis som ett skrik mellan berg.

Stegen blev tyngre och tyngre som om jag sprang med stövlar på som fylldes med vatten. Vilket gjorde att jag ökade takten och det enda jag ville göra var att streta emot smärtan, men jag lät den bara komma, jag lät smärtan eka genom mig. Smärtan kom från hjärtat i form av gråt och jag kände hur tårarna rann längs mina kinder.

Tårarna som blev uppvärmda av solen, solen som smekte min hud och gav mig värme. Efter några steg stannade jag och när jag stod på spåret mitt i skogen såg jag en ekorre sitta på en sten och stirra på mig.

Ekorren la huvudet på sned som om att den eller ”du” försökte säga något. Hej gamle vän, hoppas du har det bra och tack för tiden tillsammans.

Mina ord i tankarna fick mig att le och sorgen jag känt blev en tacksamhet för vad vi haft och gett varandra. Ekorren sprang iväg efter några sekunder och jag sprang vidare med lättare steg och hjärta.

“Mina ord i tankarna fick mig att le och sorgen jag känt blev en tacksamhet för vad vi haft och gett varandra.”

Dela med dig

Jag kommer ihåg att jag kände mig bättre efter varje gång jag ”biktade” mig, det var som om allt släppte. All ångest, skam och den skuld jag kände över mina gärningar, att erkänna mina nederlag och misslyckanden befriade mig från dem.  Delar det med världen för att frigöra dig själv, så tack för att du lyssnade.

* * *

Att agera i total osäkerhet kan rädda liv

När jag tittar tillbaka ser jag att mitt val att dra ifrån Köping när jag var 23 år räddade mitt liv. Jag var inte stark nog att stanna kvar. Och jag såg vart jag var på väg. Jag var på väg ned på en väg jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta att gå på, så jag gjorde ett annat val.

* * *

Tiden på jorden är begränsad

När någon i din närhet dör blir det uppenbart att livet är skört och tiden begränsad. Du inser att du inte kommer leva för evigt, du får även en bättre förståelse för vad som är viktigt, varför det är viktigt och vad som är oviktigt. Varför ska du vänta tills någon dör för att få förstå det? Du ska inte behöva vänta tills någon dör innan du börjar leva.

* * *

Våga släppa taget

När jag tänker tillbaka på vår tid tillsammans var det upp och ned som med de flesta relationer. Något jag gjorde som andra kanske anser vara fel, var att jag lät kontakten dö ut naturligt. På så sätt lämnade jag dig i ”sticket” men jag gjorde det inte för att vara elak utan för att rädda mig själv. Jag var inte stark nog att bo kvar och hålla kontakten, och jag är inte ledsen över mitt val utan över ditt.

* * *

Du har ett val

Jag hade valet att fortsätta bedöva mina känslor och tankar dagligen, men jag ändrade mig, gjorde nya val som ledde till en annan väg. Idag mår jag bättre och är på en ”bättre” plats mentalt och fysiskt men det tog tid och det var många hjärnspöken längs resan.

* * *

Acceptera

Att kunna acceptera dig själv, ditt mentala tillstånd, dina tankar och känslor är nyckeln till sinnesro. Inte till lycka som ”happy hour” utan mer som känslan av att sitta i skogen och titta över en sjö. Det är något jag skulle behövt när jag knarkade som mest, att jag förstått att acceptans skapar känslomässig distans.

* * *

Låt dina känslor röra sig fritt

Det är väldigt vanligt att lägga ”locket på” eftersom det är enklast, och det är enklast kortsiktigt eftersom du inte behöver känna smärtan när ditt hjärta gråter. Om du däremot tillåter ditt hjärta att gråta, har det en chans att läka. 

* * *