Ett kort stycke ur min självbiografi 5.0
“Dont be sad its over, be glad it happened”
(Draft 1 )
Jag har aldrig känt såhär starka känslor i hela mitt liv.
Det är som en evig tortyr jag inte kan fly från.
Jag kan koppla bort allt i några sekunder sen känner jag att mitt hjärta skriker.
När jag går och lägger mig är jag ensam, när jag vaknar upp är jag ensam, på dagtid känner jag mig ensam, de kommer inga sms, inga fina lappar, inga överraskningar, inga söta små samtal, ingen närhet, jag hör inte ditt skratt längre, jag ser inte ditt värmande leende, jag kan inte ta på dig, jag känner inte av din fantastiska aura, jag kan inte ringa dig längre, du finns inte här. Världen känns kall och mörk.
”Du har spelat bort din dröm och din ängel.
Allt du kämpat för de senaste åren är borta, allt är borta och allt är ditt fel för att du lämnade allt år slumpen.” Har varit ett eko i mitt huvud under en längre tid.
Det känns hopplöst att leva, mitt liv har ingen mening längre, jag vill inte leva.
De ”slår” all smärta jag gått igenom hitills i mitt liv;
När jag blev mobbad, när jag hatade mig själv, när jag blev slagen, när jag slog , när jag knarkade, när jag flydde. Allt det gjorde ont och jag grät mycket.
Att se min dröm bli krossad framför mina ögon tillsammans med att älska någon som inte älskar mig på samma sätt var extremt tufft. Det lättaste vore att ta till knark och alkohol samtidigt som jag stänger hjärtat igen, men jag vill inte, jag vet att det inte funkar i längden. Jag har lovade mig själv att inte stänga igen den här gången.
Jag har sett, tagit, känt, skrattat, äventyrat och haft över 500 helt fantastiska dagar med dig. Allt slutade för fort och när jag behöver dig som mest fanns du inte där.
