De osynliga kedjorna: Därför saboterar din hjärna din framgång
Har du försökt förändra något i ditt liv, men alltid fallit tillbaka?
Börjat nya vanor – bara för att ge upp innan de blivit verklighet?
Drömt om ett större liv – men känt hur det glider dig ur händerna?
Det är inte ditt fel. Det är din hjärna. Den vill inte att du växer – den vill att du överlever.
Och priset för att alltid stanna kvar i “det normala livet”?
- Tomhet, även om allt ser bra ut på ytan.
- Självtvivel, även när andra säger att du är på rätt väg.
- Ett liv där du upprepar samma mönster, år efter år.
Henry David Thoreau beskrev det bäst:
“The mass of men lead lives of quiet desperation.”
Och kanske känner du igen dig: hälsan blir sämre, relationerna kallare, ekonomin en ständig oro. Du vet att du kan mer – men fastnar i samma hjulspår.
900 + blir redan mindfucked av mina mejls.
Om livet. Om business. Om det som faktiskt funkar. Inget filter. Bara ärligt. Skriv upp dig – eller scrolla vidare och fortsätt som vanligt.
“Är det verkligen detta som är meningen?
Alarmet ringde 06.00. Jag gick upp, åt frukost, borstade tänderna, drog på mig kläderna.
“Är det verkligen detta som är meningen?
Att gå upp 06.00, jobba till 16.00, komma hem trött, försöka träna, laga mat – och sedan upprepa samma sak i 40 år? För att få göra vad jag vill två dagar i veckan och vara ledig fyra veckor per år?”
“Du har ett jobb att gå till, du ska vara glad!”
“Nu har du en bra framtid framför dig.”
“Det är bara att hålla i nu, Tomas.”
“Du är på rätt väg.”
Och hundratals varianter ekade i mitt huvud som en skiva på repeat. Jag var inte glad. Jag såg ingen ljus framtid framför mig.
Jag ville absolut inte “bara hålla i” i 40 år. Och hur kunde rätt väg kännas så åt helvete fel?
Men det var mer än så. Jag bestämde inte mina egna tider. Inte vad jag skulle ha på mig. Inte vart jag skulle vara. Inte vad jag gjorde med min energi.
På ytan såg allt bra ut. Jag hade lägenhet, bil, vänner, träning, tjejer. Men inuti var det tomt. Jag ljög för min chef när han frågade om jag trivdes. Jag ljög för att jag var rädd. Rädd för att förlora jobbet. Men mest av allt tvivlade jag på mig själv.
Alla runt mig levde “det normala livet”. Och jag stod där – som en rebellisk poet i ett byggbodsliv – och ifrågasatte.
Fyra år senare hade jag tappat riktningen helt.
Jag bodde i Australien i två år, kom hem, började knarka, sålde droger och levde som pundare i nästan ett år.
Sedan jobb på ett gym i Göteborg. Därefter surftränare i Norge.
Jag jagade kickar, slösade pengar, festade och flydde.
Psykologin kallar det status quo bias – vår hjärna överskattar tryggheten i det vi redan har, även om vi mår dåligt.
Kahneman & Tversky visade i sina studier att vi är dubbelt så motiverade att undvika förlust som att uppnå vinst.
Med andra ord: hellre stanna i ett liv där vi lider än riskera det okända.
Mitt i kaoset såg jag en YouTube-video. Jag minns fortfarande orden:
“Live a life of Freedom, Fun and Adventure.”
Han kallade det Freedom Business. Hans budskap träffade mig rakt i hjärtat.
Det var första gången jag såg ett alternativ.
Ett liv där jag kunde bestämma mina egna tider. Välja platsen jag ville vara på. Klä mig som jag ville. Skapa mitt eget syfte.
Problemet? Min hjärna kämpade emot.
Jag började drömma om frihet men fortsatte ändå festa, jaga kvinnor, bränna pengar och hoppa mellan jobb, städer och länder.
Varför? För hjärnan vill inte att du växer – den vill att du överlever.
För att du ska överleva tar hjärnan genvägar.
Den vill snabbt avgöra: Är det här farligt? Kommer jag klara mig?
De här genvägarna kallas kognitiva bias – tankefällor som snedvrider verkligheten.
Plötsligt hör du röster inom dig:
“Det här hände på grund av Y.”
“Ingen gillar mig på grund av Z.”
“Jag kommer aldrig lyckas på grund av U.”
“Den där personen tittade på mig så – på grund av T – alltså är något fel på mig.”
Och så fortsätter hjärnan. Den skapar historier. Historierna vävs alltid in i sociala sammanhang. Och sociala sammanhang är i sin tur knutna till våra biologiska behov: Tillhörighet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Säkerhet.
Alla är lika livsviktiga för oss som mat och vatten. Och hjärnan? Den gör dig till en slav under dem – formar hur du tänker, känner och till sist… vem du tror att du är.
En identitet som du – medvetet eller omedvetet – lever och upprepar. De här historierna kan vara galna och roliga. Eller grå och vardagliga. Eller någonstans mitt emellan.
Du har redan gjort A, B, C… och överlevt. Och det är allt hjärnan behöver för att bekräfta: ”Fortsätt. Upprepa.” Så du fortsätter. Du upprepar samma historier.
I huvudet. I verkligheten. Trots att du mår skit. Trots att du lever destruktivt.
Trots att du “vet bättre.” Men sen… kanske… hör du något inom dig själv som säger:
”Nu räcker det.” Så jag levde dubbelliv:
Det gamla – kickar, flykt, överlevnad. Det nya – en gnista av frihet, äventyr och mening. Supa? Nej. Jag gillar inte längre känslan av att vara full.
Jaga brudar bara för att få ligga? Nej.
Ta risker? Ja – men inte för riskens skull. Utan för att riskera rätt.
Göra idiotiska saker? Kanske… men inte vad som helst.
Sociala umgängen som bara handlar om att supa eller knarka?
Är det verkligen vad jag vill? Är det vad jag strävar efter?
Nej. Så jag började välja annorlunda vilket ledde in i det “ensamma kapitlet.”
Det ensamma kapitlet
Det gamla jaget håller dig kvar. Det nya jaget drar dig framåt.
Och däremellan? Ett tomrum. Ett ingenmansland. Här är det tyst.
Här är du mest ensam. Här börjar kriget. Inte mot världen först. Mot dig själv.
För hjärnan hatar förändring. Inte för att den är elak. Utan för att den vill en enda sak: Överleva nuet.
Och för hjärnan är det tryggare att stanna i kaoset du känner – än att gå in i det okända. Så den håller dig fast. Med historier. Med ursäkter. Med röster som säger:
”Det är ingen idé. Du klarar inte det här.”
Och varje steg du tar mot ditt nya jag? Kommer kännas fel. Onaturligt. Som att du tappar dig själv. Men sanningen är: Det är här du hittar dig själv. Det är här du bygger ett liv som är ditt.
Forskningen kallar detta homeostas: kroppens och hjärnans biologiska system som alltid försöker dra oss tillbaka till balans och det välbekanta. Även om det betyder ett liv i obalans och de okända.
Leon Festinger beskrev det på 50-talet som kognitiv dissonans – när vi lever i konflikt mellan vad vi vill och vad vi faktiskt gör.
Den inre spänningen gör att vi rättfärdigar våra gamla mönster i stället för att bryta dem.
Har du modet att stå kvar i tomrummet – tills det nya blir ditt hem? Och vart börjar du?
Du börjar där du står. Och med det vill du skapa en förändring.
En dag i taget, genom två praktiska och applicerbara råd.
Du börjar där du upplever mest smärta i ditt liv – ett konkret problem.
Ett problem som med stor sannolikhet finns inom en av tre områden: din hälsa, dina relationer eller dina pengar.
- Din hälsa
Problem: Du är överviktig.
Symptom: Det orsakar smärta. Inte bara smärta i spegeln, utan också onödig stress på din kropp. Du får högt blodtryck. Dina närmaste oroar sig. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och diabetes. Och ja… listan fortsätter.
Lösning:
30 minuter lärande – Du börjar utforska ämnet. Läs en bok. Lyssna på en podd. Se en dokumentär.
30–60 minuter praktik – Du börjar tillämpa det du lärt dig. Ta en promenad. Handla bättre mat. Ät mindre skräp. Håll regelbundna tider. Och ja… sånt.
- Din ekonomi
Problem: Du har för lite pengar.
Symptom: Du har inte råd. Tycker saker är dyra. Klagar på pengar. Får ont i magen i slutet och början av månaden. Har inget sparande. Och köper ofta onödiga saker. Samtidigt tycker du att du tjänar för lite – eller så gör du av med för mycket.
Lösning:
30 minuter lärande – Du börjar utforska ämnet. Läs en bok. Lyssna på en podd. Se en dokumentär.
30–60 minuter praktik – Du börjar tillämpa det du lärt dig. Sluta spendera varje krona. Ät ute mer sällan. Hoppa över den senaste tekniken. Skippa kaffet för 40 kronor. Dra ner på alkohol. Och ja… listan kan fortsätta.
- Dina relationer
Problem: Du känner dig ensam.
Symptom: Du spenderar mesta delen av din tid ensam – och du gillar det inte. Du längtar efter någon att dela livet med. Inte nödvändigtvis en partner, det kan också vara en vän eller flera vänner. Men ensamheten får dig att må dåligt.
Lösning:
30 minuter lärande – Du börjar utforska ämnet. Läs en bok. Lyssna på en podd. Se en dokumentär.
30–60 minuter praktik – Du börjar tillämpa det du lärt dig. Det kan betyda att gå på meetup-grupper, prova nya aktiviteter, börja säga ja när folk bjuder in dig, söka ett nytt jobb, börja en utbildning, resa – eller kanske till och med flytta till en större stad.
Och Neurovetenskap (forskning om hjärnan) från University College London visar att det i snitt tar 66 dagar att skapa en ny vana.
Det betyder att vår första impuls nästan alltid är att falla tillbaka. Och enligt Charles Duhiggs bok The Power of Habit styrs upp till 95% av våra handlingar av vanor – inte medvetna beslut.
900 + blir redan mindfucked av mina mejls.
Om livet. Om business. Om det som faktiskt funkar. Inget filter. Bara ärligt. Skriv upp dig – eller scrolla vidare och fortsätt som vanligt.
