Ett piller. Två piller. Tre piller. Fyra… Tradolan. Det var 200 mg… 200 mg var inte min grej… Men det var vad som fanns.
Målet… Bli ett spöke… Ett som inte kände… Tyckte… Tänkte…
DU ÄR INTE VÄRD NÅGOT! INGEN VILL HA MED DIG ATT GÖRA! DU ÄR OÄLSKAD! MISSLYCKAD!
Borta… Tradden kickade in och jag flöt ut i något annat, som vattenfärg.
Vissa stunder när jag var… mer nykter hörde jag…
“Tomas, du är menad för något annat.”
“Tomas, du är menad för mer.”
“Tomas, vad håller du på med?!”
“Tomas, det finns något annat!”
Det var en röst som återkom. Den påminde mig. Jagade mig.
En röst som kom med en smärta. En som jag inte ville känna, så jag…
Fortsatte att bedöva mig själv, fly eller ja, trycka i mig piller tills…
Jag fick nog.
Stunden när jag fick “nog”.
En näve tradd och en kopp kaffe. En av alla pundarrutiner som hade blivit lika naturliga som att borsta tänderna.
Det var ett liv i konstant flykt. Flykt från mina känslor. Mina tankar och mig själv. Livet var en tragedi. En plåga.
Men just den här gången var det annorlunda. TV
var inte på. Inga människor runt mig. Ingen telefon. Inget förutom tystnaden, ett nyktert och medvetet “jag”. I tystnaden hörde jag:
“TOMAS, VAD HÅLLER DU PÅ MED?!”
“DU HAR KOMMIT HEM FRÅN AUSTRALIEN EFTER 2 ÅR OCH NU PUNDAR DU I EN SUNKIG LÄGENHET I KÖPING?!”
“DU ÄR MENAD FÖR NÅGOT ANNAT!”
“DET FINNS NÅGOT ANNAT! NÅGOT MER!”
Där och då såg, hörde och kände jag sanningen.
Sanningen skar genom mig likt en sylvass kniv skär genom vener, artärer, muskler. Jag kom ihåg hur jag surfade. Hur jag var glad. Tillfredsställd. Hur jag hade känt hopp och nu…
Jag hade levt något annat i två år, och nu!?
Var jag en pundare utan någon som helst framtid… En patetisk pundare som tappat hoppet. En som dagligen kastade bort livet, sinnet, tankarna, känslorna och min potential.
Och jag levde i något som jag sket i… Ett liv som jag inte ens såg mig fortsätta leva. Något som skulle bli min egen begravning. En begravning som jag längtade efter tills jag “vaknade”… Jag vaknade och insåg att…
Jag ska inte fly eller bedöva smärtan, utan omfamna och använda den.
Stunden när jag fick “nog”
En näve Tradd och en kopp kaffe. En av alla pundarrutiner som hade blivit lika naturliga som att borsta tänderna.
Det var ett liv i konstant flykt. Flykt från mina känslor, mina tankar och mig själv. Livet var en tragedi, en plåga.
Men just den här gången var det annorlunda. TV
var inte på. Inga människor runt mig. Ingen telefon. Inget förutom tystnaden, ett nyktert och medvetet “jag”. I tystnaden hörde jag:
“TOMAS, VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!”
“DU HAR KOMMIT HEM FRÅN AUSTRALIEN EFTER 2 ÅR OCH NU PUNDAR DU I EN SUNKIG LÄGENHET I KÖPING?!”
“DU ÄR MENAD FÖR NÅGOT ANNAT!”
“DET FINNS NÅGOT ANNAT! NÅGOT MER!”
Där och då såg, hörde och kände jag sanningen.
Sanningen skar genom mig likt en sylvass kniv som skär genom vener, artärer och muskler. Jag kom ihåg hur jag surfade. Hur jag var glad. Tillfredsställd. Hur jag känt hopp och nu…
Jag hade levt något annat i två år, och nu?!
Var jag en pundare utan någon som helst framtid… En patetisk pundare som tappat hoppet. En som dagligen kastade bort livet, sinnet, tankarna, känslorna och min potential.
Och jag levde i något som jag sket i… Ett liv som jag inte ens såg mig fortsätta leva. Något som skulle bli min egen begravning. En begravning som jag längtade efter tills jag “vaknade”… Jag vaknade och insåg att…
Jag ska inte fly eller bedöva smärtan, utan omfamna och använda den.
Smärtan är vägen
Folk säger att de saknar motivation, inspiration och behöver något för att göra/uppnå X. De söker efter detta utanför sig själva.
Utanför vad som faktiskt skulle kunna hjälpa dem.
“Söker” är fel ord, “distraherar” är mer passande. Folk distraherar sig själva från vad som egentligen är nyckeln till förändring.
Nyckeln är smärta.
Smärtan av att leva som en pundare fick mig att flytta till en helt ny stad där jag kände en person.
Smärtan av att jag hatade min kropp och blev äcklad av vad jag såg, fick mig att börja träna.
Smärtan av att veta exakt hur mitt liv skulle bli – 7-4, villa, vovve och färg-TV – fick mig att börja spara pengar, resa och vilja se världen.
Smärtan av att inte få den bekräftelse och uppmärksamhet av kvinnor som jag ville, fick mig att börja experimentera med mig själv och attraktion.
Smärtan av att betala 30 000 kr till Skatteverket från mina egna pengar, fick mig att bli mer varsam med företagets pengar.
Smärtan av att vakna, gå till ett jobb, vara där 40 timmar i veckan, 5 dagar i veckan, 11 månader om året, bli tillsagd vad jag skulle göra, när och vilka tider jag skulle äta, fråga om att få gå på toaletten och inte ens få vara ledig om jag ville, fick mig att börja resan av företagande.
Förändring är född ur smärta.
Inte någon magisk motivation.
Inte några citat från Instagram.
Inte något magiskt piller.
Förändringen sker när smärtan blir för stor.
Det gör helt enkelt för ont… för att fortsätta.
Känn in i smärtan
Sluta att försöka fly smärtan. Bedöva den och säg att det är “okej” och använd den!
Känna in din övervikt. Din mage som hänger över byxorna. Känslan av att vilja ta en kniv och skära bort fettet.
Känn in i din ekonomiska situation. De icke existerade pengarna. Den konstanta oron och stressen. Ångesten…
Känn in smärtan av att bli lotsad genom livet som någon jävla kossa.
Känn in i smärtan av att inte få uppleva din dröm. Att bli nedgrävd med den. Att ligga där i dödsbädden och ångra dig att du inte gjorde…
Känn in i smärtan av att kasta bort hela ditt liv.
Känn in smärtan.
Sluta försök att undvika den. Sluta distrahera dig själv från den.
Omfamna, acceptera och använd smärtan för att skapa förändringar du söker.
Från pundare till förändring
Mitt liv levdes som en pundare.
Jag gjorde pundarval, umgicks med pundare, hade pundarsamtal, pundarvanor och en pundarvardag tills…
jag kände in smärtan, omfamnade den och använde den för att skapa en drastisk förändring.
Fly eller bedöva inte smärtan, utan omfamna och använd den.
Om jag inte hade gjort det hade jag inte skrivit det här idag. Då hade jag varit nedgrävd eller inspärrad.
Men jag var tvungen att gräva djupt i smärtan.
Bli uppslukad av den.
Smärtan är vad som kan hjälpa dig att bli den du var menad att vara.
Smärtan av att vara densamma måste överväga smärtan av att fortsätta.
Men att bara känna in smärtan utan att agera är helt värdelöst.
Sannolikheten att du blir ett patetiskt och handlingsförlamat offer är stor.
Istället ska du prova, känna in, ta ansvar över smärtan och skapa en förändring.
All förändring är beteendeförändring.
All beteendeförändring är identitetsförändring.
Med andra ord, du “är” vad du upprepar…
Och för att förändra dig själv måste du förändra dina beteenden.
Dina beteenden förstärker sedan din nya identitet.
Jag upprepade att vara en pundare och pundaren förstärkte min pundaridentitet.
Tills jag flyttade, då drog jag upp hela mitt pundarliv som ogräs.
Hela jävla växten och roten åkte med.
Mina pundarval slutade, mitt pundarumgänge var för långt bort, så pundarsamtalen minskade och pundarvanorna försvann.
Min pundarvardag förändrades.
Var det enkelt? Gick det fort? Var det smärtfritt?
Verkligen inte…
Det var skitsvårt och jag mådde skit under en längre period.
Men det gjorde jag ju även som pundare… så vad var skillnaden?
Skillnaden var att jag nu kunde skapa något som skulle få mig att må bättre.
Jag kunde bygga en framtid istället för att kasta bort mitt liv. Och om du någonsin vill bli den du var menad att vara, känn in smärtan, ta ansvar och skapa förändring.
Men om jag enbart hade önskat, hoppats och trott att jag en dag skulle bli “fri” från mitt pundarliv hade inget hänt.
Önskan, tro och hopp behövs, men om du inte agerar är det helt värdelöst.
Om du har en önskan att bestämma över din egen tid, din inkomst och vara mer fri, men aldrig börjar med företagande…
Om du har en önskan om att leva på din kreativa förmåga, men aldrig börjar måla, skriva, göra musik…
Om du har en önskan om en hälsosammare kropp, men skiter i vad du äter och din motion…
Om du inte gör något åt din situation när det gäller relationer, kommer inget…
“Om inget ändras, ändras inget.”
Smärtan (problem) -> Befrielse från smärtan (mål)
Vilket problem ska du välja att börja lösa?
Börja där smärtan är störst. Är det din ohälsosamma kropp?
Är det att du känner dig ensam och vill ha fler relationer?
Är det att du känner att du inte längre vill bli lotsad genom livet som en hjärndöd ko? Är det din finansiella situation?
Välj ett problem som är kopplat till antingen hälsa, relationer eller karriär/pengar.
Bestäm en smärta (ett problem) som du vill lösa (vilket blir ditt mål).
När du har ett mål kommer du att märka att din hjärna filtrerar saker efter målet.
Om du sätter ett mål, som att gå ner 10 kilo, kommer dina perspektiv angående mat och motion att förändras.
Det ger dig möjligheten att välja “bättre mat” och “mer” motion istället för “sämre mat” och mindre motion.
Målet formar dina perspektiv, dina perspektiv formar dina val, dina val formar dig, och du formar ditt liv.
1-1 Metoden
Resan är praktisk och teoretisk. Båda delar behövs. Du lär dig hur du kan lösa problemet (smärtan) i teorin och applicerar lärdomarna i praktiken (livet).
Lär dig om problemet 30-60 minuter varje dag
Börja lära dig om problemet du har. Om det är övervikt, läs böcker, lyssna på poddar, titta på filmer om hur du blir mer hälsosam. Lär dig hur du tränar, äter och vad som har funkat för andra.
Självexperiment 30-60 minuter varje dag
Att bara “lära sig” utan att implementera är ett sätt för din hjärna att prokrastinera. Att enbart läsa om hur du styrketränar och äter rätt är helt värdelöst. Då händer inget. Det du lär dig i teorin behöver du implementera i praktiken (på dig själv) för att se vad som funkar för dig.
Anti-mål
Ett anti-mål är din mardröm: överviktig, ensam, oälskad, bankrutt, psykiskt och fysiskt sjuk, och ingen som bryr sig om dig. Du ska måla upp det värsta som din fantasi kan komma på.
