Det kom igen, jag hade glömt bort hur ont det gjorde.

De tre senaste dagarna har varit helt förskräckliga, jag har varit en bra bit nere i djupet.
Detta mörker är en blandning av tomhet,misslyckade, ensamhet, hopplöshet och kall/negativ energi som lägger sig över mig som ett hölje.

Min energi har inte funnits
Alla mina drömmar har känts meningslösa
Mina tankar har jobbat emot mig konstant
Jag har haft väldigt svårt att komma loss från allt negativt
Livet har känts hopplöst och det har varit otroligt mycket känslosam smärta

Det händer mycket saker runt omkring mig, men när dessa dagar infinner sig kan jag inte uppskatta något.
Allt känns bara lönlöst och jag vill bara hoppa från en bro och slippa all smärta.

I förrgår kändes det som det kvitta om jag levde eller var död.

En ledig morgon och jag skulle åka till en skatepark för att ta ett varv i polen klockan 08.00.
Solen sken, frisk luft och jag hörde fåglar när jag gick ut genom dörren.
Normalt tycker jag det är kul att åka skateboard eftersom jag brukar låtsas att jag surfar, jag tänker att jag åker på vågor och skvätter vatten.

Ju närmare parken jag kom desto mer motstånd kände jag till allt.
Det gick inte, jag kände en tomhet inom mig.
Den började gnaga mer och mer.
Jag försökte verkligen njuta av omgivningen och min fria stund, men det blev bara en börda.
Det gick inte att vara kvar så jag tog min skateboard och begav mig hemåt.
När jag kom hem försökte jag sätta mig ner och skriva, det slutar med att jag slänger blocket och pennan i väggen.

-Fan! de funkar inte heller!

Min irritation i kroppen stiger, jag börjar känna ilska inom mig.
Jag tar med min hörlurar sedan knyter jag på mig mina gympaskor och känner att ilskan börjar utvecklas till en klump i magen.
Klump i magen börjar växa mera tills det börjar göra ont i hela kroppen.

Jag känner mycket väl till denna klump, det är sorg.

Det är på väg tänker jag, jag snabbar mig ut genom dörren.
Jag stoppar i mina hörlurar i mina öron och börjar lyssna på lugn låt.
När musiken startar går jag ut genom ytterdörren och tar på mig mina solglasögon.
Precis när solens strålar skär igenom glasögonen så börjar mina tårarna rulla ner för mina kinderna.
Det var inget nytt, jag har känt såhär många gånger de senaste 6 månaderna.

Jag hade bara glömt bort känslan,  känslan jag är tvungen att gråta för att bli av med.
Det finns inget annat sätt kom jag ihåg, jag har prövat allt.
Gråta är de enda som funkar för mig.

Jag tog ett varv i skogen samtidigt som jag lyssnade på en känslosam låt för att höja mina känslor ytterligare.
Mitt gråtande fortsatte men tillslut upphörde det och jag stannade.
Jag står där helt själv i skogen, tittar upp mot solen och känner hur den värmer skönt i ansiktet samtidigt som jag hör fåglarna sjunga.
Sedan börjar jag le för att jag börjar känna en lättnad i kroppen som utvecklas till att jag står där och skrattar för mig själv.