Ibland vill jag inte leva…

Ibland vill jag inte leva…

”Jag har sett mig själv ställa mig på räcket och hoppat för att slippa smärtan”

Jag älskar oftast mitt liv, kan se de mesta öppet, går efter mina värderingar så gott de går , är super ärlig mot mig själv. Uppnår mål, gör mycket som känns bra för mig.

Ibland slår ändå stunderna mig i ansiktet. De är en enorm sorg som jag känner av långt in i hjärtat .

Jag känner sorgen långt innan. Det är som en tidsinställd bomb. Det börjar göra ont i hela kroppen, jag får lite svårare att ta djupa andetag, hållningen blir mer ihopsjunken, ryggen börjar värka, smärtan djup i bröstkorgen skär. Jag börjar även ifrågasätta allt och mig själv, tvivlet slår in på nolltid, allt känns bara hopplöst, tomheten inom mig blir kolossal. Jag tar på mig den ”klassiska offer hatten”.

Varför ?

Otroligt starka känslor till event / till mig själv tidigare i livet som jag inte sörjt färdigt för. idag kom den för att jag tänkte tillbaka på mig och ängeln. De var 1 år sedan och det ”jagar” mig fortfarande.

De kanske är något längre bak som även bubblar fram?

Den sorgen jag kände senast var över min och ängelns separation.  Kan de vara så att min hjärna kopplar direkt till den sorgen fast de knaske är något annat?

Botemedlet?

Tillåter mig att gråta, skriva av mig och inse att jag har gått igenom värre känslomässig smärta. samtidigt som jag ska ta handom mitt ”lilla barn” bättre inom mig själv. Utmana mig själv och fortsätta gå mot min dröm .

 

 

[mc4wp_form id=”3127″]

Rulla till toppen