Tre metoder som hjälper dig att möta motgångar

Stoicismen och tre metoder som hjälper dig att möta motgångar

Stoicismen och tre metoder som hjälper dig att möta motgångar

Jag började att tejpa upp svarta sopsäckar på bilrutorna. De skulle fungera som mörkläggningsgardiner. För varje tejpbit var det som om någon högg in en ishacka i mitt hjärta, hela vägen in till min själ.

Smärtan var skarp, djup och spred sig värre än en elakartad cancer. Den fyllde varje cell av min kropp med misär, elände, sorg, nederlag, depression och känslan av att vara misslyckad.

En smärta jag hatade att känna och inte ville känna. En smärta som jag försökte trycka bort men som fortsatte komma tillbaka och vibrerade ut ur min själ. Den kom tillbaka eftersom allt jag såg var beviset på att misslyckandet var sant.

Vem skulle annars använda svarta sopsäckar som mörkläggningsgardiner? Vem skulle annars sova i en bil? Varför skulle jag annars känna mig så ensam och ledsen? Vem skulle annars…

Tankar som eskalerade känslorna till en djup sorg. En sorg jag föraktade eftersom den fick mig att känna mig vek och patetisk. Inte bara vek och patetiskt utan sorgen bekräftade även att jag Tomas Öberg var misslyckad, värdelös och att jag inte klarade av livet.

För varför skulle jag annars känna sorg? Istället för att låta dessa känslor ha sin gång gjorde jag som många gånger förut.

Jag omvandlade sorgen till något jag kunde hantera vilket var ilska och aggression. Den fick mig att explodera i desperation och jag började slita ner sopsäckarna och skrika ut min smärta.

Under den korta stunden kändes det bättre men efter min explosion låg jag ensam i “sängen”. Sängen som fanns i bagageluckan på min bil.

Jag kände hur smärtan fortsatte hugga hänsynslöst. Smärtan som förgiftade min själ och mitt sinne. Själen och sinnet som var mer vridna, sjuka och deprimerade än någonsin.

Det gjorde så ont inom mig att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag började gråta och tårarna rann och jag hatade mig själv för att jag grät.

Tårarna var ytterligare ett bevis på att jag var misslyckad, svag och patetisk för varför skulle jag annars gråta?

Något jag inte visste då var att jag grät för att jag inte visste vad jag skulle göra.

Jag grät för att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur denna situation och jag grät för att jag inte ville något mer.

Jag grät för att jag ville ge upp och hatade mig själv för att jag inte var starkare. Jag grät mig till sömns den kvällen.

Bank, bank! hörde jag och vaknade. Smällen var min “väckarklocka”. Det var en av de äldre gubbarna som jag jobbade med som bankade på biltaket varje morgon.

Strax efter jag hade vaknat hörde jag regnet smattra på biltaket. Välkommen du underbara höst. Fan vad underbart att stå ute idag och jobba, helvete också! Det var en kall och ruggig oktoberdag.

En dag som bilen var en del av då det var iskallt och rutorna var igenimmade. Jag kände hur jag ville ha ett extra täcke och krypa ner under eller en sovsäck som var riktigt varm.

Snart kom verkligheten ifatt mig. Jag tittade på klockan, den var 04.40, jag drog på mig ett par shorts och stoppade fötterna i ett par flippflopp.

När jag öppnade bildörren kände jag höstvinden yla, regnet piskade och jag blev mer likgiltig än innan.

Tänk att jag ska behöva springa genom detta oväder för att få en kaffe, det kändes helt sjukt. Tanken som konstigt nog fick mig att le. Som att jag log över min egen misär och fann humor i det.

Var jag en masochist och sadist? Vem fan är inte… Dessa tankar som var mer känslor än ord gjorde att smärtan försvann. Smärtan försvann när jag hånade den.

Jag sprang genom regnet och mörkret till den byggnad köket låg i.

“Köket” bestod av fyra stolar, ett bord, en spis varav ena plattan var trasig, smuts, damm och två blinkande lysrör i taket.

Lysrören blinkade impulsivt och sporadiskt. Ena sekunden var de tända för att släckas i nästa och så höll de på. Två av gubbarna satt vid köksbordet. 

“Godmorgon!”, hörde jag mig själv säga.

“Godmorgon!”, svarade gubbarna. Jag stod där i en t-shirt, ett par flipflop och shorts.

Kylan utomhus hade krupit in i märgen på mig. Ena sekunden såg jag dem i nästa var de som uppslukade av mörkret.

Det var som en dyster scen tagen ur en tragisk och depressiv film, eller kanske mer en komedi?

Tanken fick mig att stå där med ett leende över en situation som var så absurd att jag hade svårt att förstå.

Det var inte bara därför jag stod och log. Jag hade gråtit tillräckligt mycket för att förstå att det inte fick mig att må bättre eller löste min situation. Det var enklare att le än rulla mig i skiten jag hade på insidan. 

“Du har din kopp där”, sa gubben som hade väckt mig.

“Tack”, svarade jag och satte mig

Det var en kopp utan handtag, en kopp som en gång i tiden hade haft ett “öra” att hålla i. Det örat var borta. Jag värmde mina händer på muggen med kaffet och njöt av stunden eftersom jag inte behövde vara utomhus.

Många stunder under den här perioden som jag aldrig skulle vilja få ogjord var ändå tuffa.

Oftast läste jag om stoicismen istället för att ligga i sängen, gråta och tycka synd om mig själv.

Förutom Stoikernas syn på vad du kan kontrollera och ödet som är genialt tänker jag dela med mig av ytterligare två och en halv.

1. Svårigheter stärker sinnet, liksom arbetet gör med kroppen

Vi är för gamla för att vara rädda för mörkret. Mörkret som är motstånd, misslyckande, våra inre demoner, vår osäkerhet och våra känslomässiga ärr.

Även mörkret i våra egna relationer med våra barn, familj och vänner. Mörkret får oss att gömma oss för verkligheten och smyga runt bland lögnerna. 

Sanningen är att du har  troligtvis gått igenom tuffa, jobbiga och svåra situationer. Oftast, om än inte alltid när livet testat dig har du vuxit som människa utifrån det.

*När livet testar dig som du får veta hur stark du är, hur mycket potential du har och hur mycket du klarar av. Det är i mörkret du får veta hur stark du faktiskt är.

*Det är även i mörkret du bygger din karaktär då mörkret tvingar dig att göra det. Om du tänker tillbaka på ditt eget liv kan du troligtvis hålla med.

*Ditt mörker är en del av dig. Om du förkastar det förkastar du en del av dig själv. Om du ignorerar det använder du det utan att veta. Att omfamna ditt mörker är en nödvändighet i livet, inte bara för egen skull utan även för andra.

*Att kunna omfamna sitt mörker leder till positiv lärdom och tillväxt.

*Ditt mörker kan användas till en drivkraft


Svårigheter stärker sinnet, liksom arbetet gör med kroppen
Svårigheter stärker sinnet, liksom arbetet gör med kroppen”

Det viktigaste är hur du vandrar och att du tar dig igenom elden

När livet blir svårt, observera jag skrev inte “om” utan “när”… det är enbart en tidsfråga. Kom ihåg att det viktigaste är HUR och ATT du tar dig igenom elden.

Jag säger inte att det är enkelt, lätt eller fantastiskt skönt att vandra i elden. Oftast känns det för jävligt men glömma inte att:

* Det finns alltid saker att lära sig av vad som händer.

* Det finns alltid saker att ta med

* Det finns alltid en styrka hos dig som du inte kände till.

* Du får värdera om dina värderingar.

* Du har en möjlighet att skapa en ny version av dig själv.

* Skit bränns bort och du bryr dig mindre om saker som inte är viktiga.

 

* * *

2. Världen är i konstant förändring

Vad än livet kastar på dig, bra som dåligt, ont som gott, fult eller fint ta det med en nypa salt och älska det med allt du har inom dig. Du ska älska det för att världen är i konstant förändring och det mesta av förändringen kan vi inte kontrollera. Lär dig alltså att acceptera ödet som en del av livet, göra vad du kan inom din kontroll, vad som än händer dig har inväntat dig sedan dag ett.

 

* * *

3. Allt i livet är ett lån

Du klagar på att du blir sjuk, att du förlorar jobbet, att du skadar dig, att du är pank, att någon i din närhet blir skadad, att du blir behandlad orättvist, att du åldras, att du kommer att dö, att alla i din närhet kommer att dö, att du bär på en större börda än andra och ifrågasätter universum.

Du måste förstå att livet är som en lång resa, en resa som innehåller sol, regn, moln, storm, olika landskap, platser, människor och upplevelser.

Allt du går igenom som är tungt och jobbigt är oundvikligt eftersom det är en del av livet. Precis som allt bra och underbart är det också.

Vad skulle hända om du istället tänker att allt egentligen bara är ett lån av livet?

Och när du “förlorar” något eller någon i din närhet är det bara att livet tar tillbaka det som lånats ut. Som kan vara en annan person.

Så istället för att gräva ner dig i en vecka, månad eller flera år skulle du kunna vara tacksam för det som lånats ut till dig, för att du fick chansen?

Kan du vara tacksam för tiden du fick uppleva tillsammans med andra människor, för tiden du var smärtfri, för tiden du hade pengar, för tiden du var ung eller för tiden du hade en bra hälsa?
Vad hade hänt om du hade varit tacksam istället för att tycka att livet är orättvis?
Vad skulle hända om du faktiskt påminde dig någon gång per vecka att allt faktiskt är ett lån, ett lån av livet, ett lån livet kommer vilja ha tillbaka?
Skulle du uppskatta livet mer och även de små sakerna?
Skulle du verkligen fokusera på att bli upprörd över skitsaker?
Skulle du inte vilja var mer närvarande och säga sanningen om vad du känner?

Inget kan tas för givet. Även om det händer något hemskt, som att vi krockar med bilen, någon i vår närhet dör eller vi blir riktigt sjuka så invaggas vi efter en tid i trygghet och börjar ta saker för givna igen. Det behöver inte alls bli exakt på samma sätt som förut men du kommer att börja ta saker för givna. 

 

* * *

Gillade du artikeln? Då kommer du att älska mina böcker

Kommentera