TAKDIR

”Älskar du mig?” frågade jag

Orden som jag tänkt.

Orden som jag förbannade mig själv över att jag inte sagt, lämnade min mun.

Orden som jag nu korsfäste mig själv för att jag sagt.

Eftersom jag visste hur det lät.

Det lät som om att jag var en liten pojke som sökte eller nej behövde sin mors uppmärksamhet och bekräftelse, som om att jag behövde syre.

En pojke som gör vad som helst för att bli sedd, hörd och bekräftad.

En pojke som aldrig blir en “man” eftersom han söker utanför.

Det var patetiskt, tragiskt och sorgligt. 

Hon tittade på mig, som om att jag slagit henne.

Allt som var vackert, enkelt och fullständigt kändes som om att det blev sönderslaget i bitar.

Bitarna som blev fula, komplicerade och otillräckliga.

Bitarna som fick henne att känna ett förakt, en bitterhet och ångest.

Hon visste inte om det var för att hon var rädd för kärlek eller om hon just börjat hata honom.

Hennes tystnad växte inom mig. En tystnad som fick mig att bli mer osäker än innan. En osäkerhet som ville fylla upp tystnaden, vilket jag inte gjorde.

”Inget svar kommer att ge dig det du önskar, så fråga inget mer” svarade hon

”Varför?” frågade jag

”Sanningen kommer enbart att såra oss båda.”  

Hur hon sa det var vackert och hemskt på samma gång.

Det vackra var enkelhet. Samma enkelhet som när ett par pratar om vad de ska laga till middag.

Det hemska var hur det fick mig att känna.

Smärtan var komplicerad och invecklad. Det var som lager av sorg, frustration, ångest, skuld, ilska och skam.

Lager som låg över varandra och blandades med vårt förflutna och en framtid.