Kaffe‌ ‌med‌ ‌en‌ ‌grovt‌ ‌kriminell‌ ‌

Kaffe‌ ‌med‌ ‌en‌ ‌grovt‌ ‌kriminell‌ ‌

”Det kan vara en civilsnut som sitter där, sa han och pekade med ögonen.”

En dag för några år sedan fick jag ett mejl från en mor som ledde till ett samtal. I samtalet öppnade hon sitt hjärta som en bok. En bok fylld av sorg, förtvivlan, skam, hjälplöshet, droger, kriminalitet och tragedier.

Hon berättade att hon kände sig otillräcklig, hjälplös och att om hon hade varit en bra mor ”hade det aldrig hänt”, det som blev sonens val av väg i livet.

Ett val som inte var det klokast eller det mest önskvärda av henne eller honom, som jag senare skulle få veta.

Modern valde att bära ansvaret över sin sons val som vingar, men vingar som inte kunde flyga med utan som enbart tyngde ned henne. Hon var nu i ett tillstånd där hon höll på att upplösas i molekyler av smärta.

Jag hörde det på hennes röst som brast ut i gråt. Hon grät av förtvivlan, sorg, hjälplöshet, skuld och för hon att hon kände sig skyldig.

Hon kände sig skyldig eftersom hon inte kunde styra eller hjälpa sin son. En son som hon hade kontakt med, en kontakt som verkade slita sönder henne i bitar mer en något annat.

En kontakt som verkade ömsesidig, och vad jag förstod av hennes berättelse var det som om en del av sonen ville leva på ett annat sätt.

Den delen hon såg var hans uppgivna sida och den hon visste att han egentligen inte ville leva. Hon visste att det fanns något inom honom som ville leva ett annat liv och det var den delen hon ville se.

Någon vecka senare stod jag utanför ett café i Stockholm där jag och kvinnans son skulle mötas.

Det var tidig sommar och svalt i luften med härliga svala brisar som drog in mellan gatorna. Gatorna som var fyllda av människor och det påminde mig om en myrstack.

Solen bländade och värmde min hud.  Fem minuter hade passerat efter tiden vi skulle mötas. Jag ger honom fem minuter till, tänkte jag samtidigt som jag kom ihåg vad hans mor sagt: ”Han kanske inte ens kommer dyka upp eftersom han brukar skita i möten”.

Jag lutade ryggen mot caféts glasvägg och lät tiden och människor passera. Efter en stund såg jag en yngre herre gå åt mitt håll. Det måste vara han. Tomas var inte så snabb med dina fördomar. Vi får se … 

Han gick med en annan attityd, det var som om han var en annan art som rörde sig annorlunda. Hans rörelsemönster tolkade jag som självsäkert och alla runt honom blev som utsuddade, vilket var fascinerade att se.

Den yngre mannen hade solglasögon på sig, en svart luvtröja, ett par jeans och vita skor. När han kom närmare såg jag att hans händer och hals var fyllda med bläck.

Han hade även några tatueringar i ansiktet som blev mer tydliga när han gick förbi mig. Det är han … Mannen gick förbi mig och in på fiket.

Jag tog jag upp min telefon och ringde numret jag fått av hans mor. Peter stod inne på fiket och jag såg att han plockade upp sin telefon.


* * *

”Om jag hade varit en krypskytt, hade du varit död nu”, sa jag avslappnat som en isbrytare.

Han tittade sig runt, när han såg mig, att jag log och vinkade genom rutan, vinkade han tillbaka.

Jag klev in, presenterade mig och vi beställde varsin kaffe för att sedan sätta oss ned vid ett bord.

”Jag sitter där”, sa han och pekade.

”Okej”, svarade jag och förstod varför han ville ha platsen mot väggen, nära ett fönster och se ut mot resten av fiket.

Vi satte oss ned och jag tittade på honom

Vi satte oss ned och jag tittade på honom. Han tog av sig glasögonen och hans ögon var fulla av liv och misstankar.

Jag såg även något annat som han troligtvis inte ville visa, eller så kanske jag såg och kände fel, men vad jag såg var en smärta som jag kände mig i eftersom jag själv bar på smärta som jag maskerade.

Och jag såg inte bara en smärta utan även ett hopp, ett hopp som även hans mor såg. Ett hopp som han själv sett och känt och det var troligtvis därför han satt där.

Mina ögon var låsta i hans och han tittade in i mina, det såg ut som om han letade efter något. Vi satt tysta i några sekunder och bara iakttog varandra utan att någon av oss flackade i blicken. 

”Innan vi fortsätter måste jag klargöra en sak. Din mor tror att jag är någon Messias som ska rädda dig, vilket jag inte kan eller vill eftersom alla har ett eget ansvar. Anledningen att jag gick med på att möta dig var för att hon betalade mig, och för att jag var nyfiken”, sa jag.

Min blick och ord såg ut att avväpna honom eftersom hans blick förändrades. Den kändes plötsligt inte lika full av misstankar, tvivel och han slutade leta i mina ögon.

Han hittade inte vad han sökte, och vad han sökte tror jag var övertygelsen om att jag dömde honom eftersom han var kriminell, vilket jag inte gjorde.

Vilket han nu förstod eftersom han inte hittade vad han sökte i mina ögon. Vad som började med noll förväntningar från min sida blev ett intressant samtal i över två timmar.

Jag delade med mig om mitt liv, om när jag använde droger, hur jag kört påverkat utan att komma ihåg det, hur mitt sexliv gick åt helvete, sålt på en minimal skala och hur dåligt jag mådde.

Mina berättelser fick honom att känna igen sig, och när jag berättade, började han skratta rakt ut flera gånger. Det var otroligt härligt att uppleva, att när jag delade med mig av mina tragedier kunde de få en annan människa att må bättre.

Inte bara att må bättre utan han gav mig även en inblick i hans liv, känslor och han blottade sitt inre. Han berättade om sitt eget sexliv, missbruk, hur många begravningar han varit på, att han bar skottsäker väst större delar av dagarna.

Han fortsatte berätta att vart han än åkte, oavsett land hamnade han ganska snabbt i den ”undre världen”,  hur svårt han hade att lita på någon och att han skulle bli tvungen att ”ta över allt” eftersom en i hans närhet skulle åka in.

När vi satt där och pratade såg jag mig själv i honom. Om jag hade fortsatt som jag gjort, hade jag då varit i liknande situation? Hade jag fortfarande missbrukat? Hade jag sålt mer? Hade mitt sexliv fortfarande varit ett fiasko för att jag inte fick upp kuken? Hade jag levt? Hade jag suttit inne? Hur många vänner skulle varit begravda? Hur mycket skulder skulle jag haft, om jag nu skulle haft några skulder? Kanske jag varit rik som ett troll? Skulle jag haft en skottväst på mig? Skulle jag knarkat bort allt jag ägt tills jag dog?


* * *

”Ser du den där mannen Tomas?” sa han och pekade med ögonen.
”Ja”, svarade jag.
”Det kan vara en civilsnut, han också, eller hon.”
”Peter”, sa jag, som om det inte var hans riktiga namn.
”Ja, Tomas”, svarade han.
”Hur ser ditt drömliv ut?” frågade jag.

Han blev tyst, lutade sig tillbaka mot väggen och jag såg hur han lät fantasin flöda. Peter tänkte inte bara, utan jag såg hur han levde sitt drömliv i huvudet. Det gav honom ett leende på läpparna, ett leende som var genuint, varmt och som troligtvis värmde honom.

”Vet du vad jag skulle vilja ha Tomas?”
”Nej, berätta”, sa jag och lutade mig framåt.
”Min dröm är att ha ett hus på landet, en familj och jobba som elektriker”, sa han med en längtan som var fylld av hopplöshet och förtvivlan. Det lät som om att han kände att han skulle ha större chans att vinna på triss än att uppnå sitt drömliv.
”Men det kommer inte hända”, sa han några stunder efter.
”Varför inte?” frågade jag.
”Därför jag inte har ett plugghuvud.”
”Välkommen i klubben”, sa jag och skrattade högt.
”Kan du inte gå som lärling, eller plugga lite i taget, eventuellt gå på en yrkeshögskola?”
”Det kanske jag skulle kunna.”
”Om du frågar mig Peter är din dröm inte orimlig, det är ett helt normalt liv, skulle jag säga.” 


* * *

Jag såg att orden fyllde Peter med ett hopp. Ett hopp som började glöda inom honom, ett hopp som jag ville skulle sprida sig likt cancerceller genom hans kropp. Han tog ned handen i fickan, tog upp sin kontantkortstelefon och sa:

”Nu måste jag gå, är det okej om jag håller kontakten med dig Tomas?”
”Absolut, bara skicka ett sms eller ring, om jag inte svarar direkt hör jag av mig.”
”Hejdå Tomas och du …  tack!”
”Tack själv Peter”, svarade jag och log.

Den Peter jag fått sett, det var den Peter hans mor troligtvis älskade. Den under ”fasaden” eller ”persona” som Carl Jung kallade det.

När Peter reste sig upp var det som om att han bytte roll. Hela han förändrades, han gick från sårbar, öppen, ärlig till iskall och orubbad.

Det var som om det var två olika personer, den jag pratat med syntes inte längre. Peter var tillbaka i sin gangsterroll, en roll han spelade ohyggligt bra, en roll som han fick bekräftelse på dagligen, en roll hans identitet höll fast hårt i, en roll han omedvetet kanske var förlorad i. En roll som kanske blev hans död …

Vi kontakten i lite mer än en månad. Han berättade att han börjat läsa upp sina betyg, han såg en väg ut,  han såg sig själv som något annat, att allt inte var omöjligt, och jag berömde honom eftersom han förtjänade det.

Men efter några veckor hände något, han brukade alltid höra av sig inom några dagar, och jag skickade två meddelande utan att få svar.

Efter det sket jag i att höra av mig, och jag har inte hört något från honom sen dess. Där och då undrade jag om det berodde på att personen i hans närhet hade åkt in och Peter nu fått ta över allt.

Han kanske hade blivit knäppt och nedgrävd? Eller så köpte han huset på landet, pluggade till elektriker och bildade familj.

Några saker jag lärde mig

Döm mindre

Människan har insikter som på automatik generaliserar, dömer, gör en höna av en fjäder, delar upp vi ”mot dem”, fokuserar på det negativa. Vill enbart ha ”en sida” av berättelsen, vill gärna hitta någon att skylla på och en massa annat onödigt skit. Dessa har och har haft en viktig funktion i vår överlevnad. Vår överlevnad som idag är enklare eftersom samhället är utvecklat från grottor och sabeltandade tigrar till egna hem med wi-fi och serier. Insikterna finns fortfarande kvar i oss, kom ihåg det och stoppa dig själv.


* * *

Våga dela med dig

Att dela med dig av dina känslor, misslyckanden och händelser du känner stark över verkar folk se som en superkraft, och det är en superkraft men inte som folk tror. Superkraften är att du som delar med dig blir fri, du blir fri från det mesta av din skam, skuld, ångest, sorg och det som tynger ned dig. Som det inte skulle vara allt får du även bättre förståelse för dig själv, världen och människorna. Att dela med dig av ditt liv, dina känslor och känsliga saker frigör dig från dem. Det frigör dig och ger människor i din närhet en möjlighet att göra detsamma. Vilket bygger sårbarhet, öppenhet, ärlighet och läker sår som kanske blödigt i decennier. Inga känslor är fel, fula eller mindre värda. Det handlar inte om att ha rätt eller fel utan enbart att dela med sig. 


* * *

Inse att du inte kan ändra en människa

Att vi kan förändra människor … Är en fin illusion, en illusion som vissa säljer för dyra pengar. Sanningen är att du inte kan förändra någon, om personen inte vill själv. Det är helt omöjligt. Vad du kan göra är att:

* Led med ett exempel
Att leda med exempel kan inspirera andra, de får se att det går, när någon annan gör något, och det kan räcka för att ge någon annan eld i röven.

* Istället för att ge svar, ställ bättre frågor
Det enklaste att göra är att ge råd och det är bara se dig runt. Alla är profeter som går omkring och tror att deras råd är bäst. Men i slutändan vet vi inte, ingen har en aning. Ett råd som du tror kan vara bra, kan leda till ett annat val som är katastrof. Eller ett råd du ger är ”bra” i stunden men förödande tre år senare. Ingen vet egentligen vad som är bra eller dåligt eftersom alla har en naiv bild av världen. Vad som funkar för dig är inte säkert att det kommer funka för mig eftersom vi är olika.


Erbjud hjälp villkorslöst
Om du vet att någon går igenom en tuff period, kan du säga: ”Hej, jag vet att du går igenom en tung period, om du behöver prata, hör av dig.”


* * *

Det finns alltid hopp att göra en förändring

Jag tror att det finns hopp att göra en förändring så länge du lever, jag säger inte att det är enkelt, utan att det finns hopp och möjlighet, om du vill. Det kan vara som att börja plugga upp matten som du inte klarade av när du gick i skolan. Matten som du kanske behöver för yrkeshögskolan du vill gå på. En utmaning för att förändra ditt liv kan vara att ringa till alla bolag i hela Sverige som du skulle vilja jobba hos, fråga om du får provjobba hos dem en månad utan betalt. En tredje förändring kan vara att ge bort din tv och spendera mer tid med dina barn, börja ha teknikförbud under vissa timmar i huset. För att hjälpa dina barn och dig själv med kommunikation, förståelse och få en inblick i deras liv.


* * *

Lyssna

Förut älskade jag att prata, och det gör jag fortfarande. Men något jag både försöker och har även lyckats bli bättre på är att lyssna. Inte lyssna för att svara, utan lyssna för att lyssna, för att försöka förstå och för att skapa en klarare bild av den andra människan. Hur deras värld ser ut, hur det är att leva i deras kropp och varför de gör som de gör. Lyssna har blivit svårare, och en del av det är tekniken. Vi blir ofta distraherade 24/7 och tar upp telefonen istället för att investera tid i samtalet eller för att lyssna.


* * *

Små steg är ofta vägen till en stor dröm

Att tänka stort är bra men att bara tänka stort kan leda till dränerade känslor, som att det känns omöjligt, att du inte kan,  det är för mycket, det inte kommer att gå eller att du har för långt kvar. Jag förstår det eftersom jag har själv varit där. Vad som funkat för mig är att tänka stort och smått. Stort och smått? Fråga dig själv vad som är viktigast i det här målet?

Stort: Jag vill skriva en bok.
Smått: Skriva till exempel dagligen/någon gång per vecka eller varje lördag.

När tankar och känslor bubblar som: 

  • Jag vet inte hur jag ska sälja den.
  • Jag vet inte vilken framsida jag ska ha.
  • Jag vet inte hur jag ska trycka den.
  • Jag vet inte om någon kommer gilla den

Fråga dig själv: Vad är viktigast just nu? Är ditt svar att skriva. Släpp allt annat eftersom om du inte har bok kan du inte sälja någon, om du inte har en bok kan du inte välja framsida, om du inte har en bok kan du inte trycka den, om du inte har en bok får du aldrig veta om någon kommer gilla den. Så istället för att sväva iväg och hitta på ursäkter som oftast är baserat på rädslan för vad andra ska tro/tänka och tycka om din bok, skriv!

“Jag hoppades att Peter uppnådde sin dröm, att ha ett hus på landet, ha en familj och att han nu jobbade som elektriker. Om inte på jorden så i himlen.”

Dela gärna!

Gillade du artikeln? Då kommer du att älska mina böcker

Hand finger pointing down free icon
  • Max och Horan

    kr189.00 Lägg i varukorg
  • Du fast bättre, en motsägelsefull bok till självhjälp

    kr189.00 Lägg i varukorg
  • Max fängslad av dig och Max och Horan (del ett och två)

    kr298.00 Lägg i varukorg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.