Jag har glömt bort hur de känns.

Jag har glömt bort hur de känns.

De känns som de var flera liv sedan jag hade ett ”hem” .

Senaste året har jag sovit på soffor, madrasser och levt som en ”fri” man.
Precis som jag gjorde innan jag träffade Ängeln, de kändes som jag levde ur en resväska.
När det tog slut mellan mig och Ängeln sålde jag mina möbler som stod i hennes lägenhet och min underbara säng slängde jag. De var omöjligt att ta med de dit jag skulle flytta.
Det jag hade kvar var 2 flyttkartonger med kläder, 1 med lite ”små kravs”, en surfbräda, min gitarr, en resväska fylld med kläder och min dator.

Jag har aldrig någonsin haft så lite saker men endå känt mig så komplett och säker i mig själv.

Hela den här ”kraschen” gjorde verkligen att jag gjorde val medvetet och omedvetet att göra mig av med de mesta av mina saker både ytligt och andligt. Omedvetet tror jag att jag tänkte, om jag kan vara lycklig med det lilla jag har nu då kommer jag vara en lycklig individ även när jag uppnår alla mina ytliga mål.

”Då är inte min lyckad baserad på det yttre i första hand, det blir som strössel.
Lyckan är baserad i mig själv och på mitt inre eftersom jag knappt har något ”yttre” att basera den på.”


 

Förra gången när jag åkte till köping fick jag bo i en väns hus .
Tanken slog mig då att de var första gången på 4 månader jag sovit i ett rum helt själv med en stängd dörr i en säng som var bekväm där de var både mörkt och tyst. De som jag tagit förgivet de senaste 2 åren var inte självklart längre.

Bland de viktigste lärdomar jag fått ut ur den här perioden jag gått igenom/går igenom är att det inte spelar ingen roll hur min omgivning ser ut, jag ska inte identifera mig med den, jag är inte den.
Om jag kan känna mig geniunt glad, lycklig och tacksam samtidig som jag jobbar på mina drömmar då har jag lyckats.

Har jag alltid ”kick ass attityd”?

Absolut inte, vissa dagar tänker jag tillbaka på vad jag hade med Ängeln.
Då går jag in i mitt eget ”fängelse” i mitt sinne och börjar ”mobba” mig själv.
Jag blir ledsen,  känner mig misslyckad och ovärd.

Är jag misslyckad eller inte ?

Det är helt i beskådarens öga. Ärligt talat skiter jag i det, för mig handlar det om insidan i första hand. Jag berättade det här för min mor för några dagar sedan och hon sa: du börjar bli som Gandhi.
Vilket var rätt komiskt, men jag har insett att om jag inte kan vara lycklig att ha såhär ”lite” kommer jag aldrig kunna vara lycklig hur mycket överflöd jag än lever i.

Samtidigt som jag börjar tröttna på att inte har ett eget hem, vilket är ett av många mål, att skaffa mig ett eget hem. Där jag kan komma hem från och lägga väskan på golvet gå in i vardagsrummet och bara sätta mig ner i mitt biblotek och höra på tystnaden. Inte behöva se någon människa, inte behöva höra något människa, bara kunna spendera tid med mig själv hemma för mig själv utan att behöva ”gå undan”.

Allt börjar ordna upp sig nu, bitarna faller på plats av sig själv samtidigt som inte försöker tänka på vad jag inte ”har” utan mer på vad jag har och om jag kan känna mig lycklig, tillfredställd och sprida mitt budskap samtidigt som jag har roligt under den här perioden i mitt liv har jag lyckats.

Det ger mig bekräfelse på hur jävla bra jag är, hur mycket jag klarar av att gå igenom.
Jag ger mig själv bekräftelse för min attiyd, min förståelse för mig själv och andra, mina insikter, att jag har fantastiska vänner, att jag börjar älska mig själv på riktigt och jag kan känna det, jag försöker alltid hålla huvudet uppe även om jag gråter ibland.