Ett kort stycke ur min självbiografi 7.0

Ett kort stycke ur min självbiografi 7.0
självbiografi

Några veckor senare flyttade jag till Göteborg.
De flesta dagarna låg jag hemma i sängen helt själv med mina tankar med min demon.
Det var en  en stor sate som satt på min axel som inte ville att jag skulle ändra på mig.
Han ville inte se mig lyckas, han ville bara se mig nere i skiten och simma.
Demon viskade konsant till mig: hur värdelös jag var, hur lite jag hade att leva för, hur misslyckad jag var, hur kan du bara ge upp allt, hur kan du bara lämna dina vänner , du är inte värd att leva, ta bara ditt liv så slipper alla dig, ingen bryr sig om dig, ingen vill ha med dig att göra.
Min stolthet gjorde att jag inte ville prata med någon om mitt liv eller förflutna, inte ens min familj.
Jag hade ”tänket” att prata om mina känslor och problem är för fjollor samtidigt som mina tankar höll på ”äta upp” mig innifrån och ut.

Demonen sa åt mig att till knark och alkohol men jag visste att de inte funkade och nu hade jag besämt mig.
Jag kunde inte trycka i mig skit och fly från mig själv längre även fast jag ville komma till ”safe zone” där jag inte behövde höra honom eller känna lusten att inte leva. Efter några veckor av försök till ”flykt”genom att träna och spela dator spel insåg jag:

”Jag är tvungen att möta min värsta madröm, jag är tvungen att möta mig själv”

Jag ville inte längre fly från mig själv, jag satt mig ner och började plocka isär mig själv och min egen demon jag hade byggt upp. När jag satt mig ner i total tystnad och började skriva ner mina tankar insåg jag hur olycklig och missnöjd jag var med mig själv, jag hatade den jag hade blivit under min ”kaos period”, de var inte jag.
Allt mitt självhat som jag haft hade jag slagit ut på andra personer samtidigt flytt sinnet med droger och alkohol.
Just för att jag hade tagit på mig en ”mask” som var badass och då gjorde jag allt i min makt för att leva upp till den även fast det inte var jag.


SJUKT ! jag fick precis en galen insikt

”Den här masken känner jag av än idag, det blev en sån stark del av mig”

Jag lyckas inte varje gång, ibland har jag svårt att visa empati och kärlek när nära behöver.
Jag försöker men det är precis som masken tar över, den är en del av mig. De jag får göra är att acceptera att den finns och göra mitt bästa för att visa empati och kärlek.

Det är väldigt svårt ibland när människor nära säger att jag inte visar empati. Fast jag tycker jag gett mitt hjärta och försöker verkligen. Skillnaden från förut är enorm som jag ser, men om jag jämför med den ödmjukaste jag mött då är jag sämst på visa empati och tänka på andra, samtidigt ska jag inte jämföra med någon men det blir så ibland.

Jag har aldrig tänkt på varför jag ibland har svårt med empati och kärlek, men masken kan vara en anledning till det.

Ett klockrent exempel var för några veckor sedan att jag älskade min mamma.
Jag sa de med hjärtat då, jag har aldrig sagt de med hjärtat innan.
För mig är det är en jävla skillnad på säga något och faktiskt mena det än bara slänga ut det.

Troligtvis är rädd, jag är fortfarande rädd för känslor och ibland har jag svårt att visa och prata om dem.

 

 

Vill du få tillgång till mer texter från boken samtidigt ta del av fler av mina tankar och insikter?