Ett kort stycke ur min självbiografi 1.0

jagkommer

Ett kort stycke ur min självbiografi 1.0

Hur känns det att sitta och skriva om mitt liv?

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, det är en blanding av skräck och njutning.
En fantasisk lärdom om mig själv. Allt blir mycket ”klarare” i mitt liv, hur jag känt, varför, hur jag betett mig, vilka mina styrkor är, svagheter, vart jag får mitt driv från, vad jag ska tänka på under resan, vart jag lagt ner energin.
Allt det här och mycket mera.
Det tar tid, tiden är inte det som är jobbigt. Skuldkänslorna jag har och haft mot mig själv för event som hänt är jobbigast att gå igenom och försöka släppa, de skapar mycket sorg av saker jag inte kan göra något åt nu.
Boken blir som en befrielse för mig, det är bästa formen av terapi jag har hittat.  Jag har aldrig satt ord på känslor förut eftersom de bara var fjollor som pratade om hur de kände och varför. Nu är det annorlunda.

(Draft 1) Författarens tankar

-Här är mitt nya ställe. Sa jag
-Vafan är det här ? svarade hon
-Visst är det fint ?
-Fint ? Vart är allt?
-Vadå allt ?
-Bord, soffa, vardagsrumsbord, tv, Du vet möbler?
-Jag har ju allt som behövs
-Vad är det?
-En säng! Titta så vacker.
-Är du seriös?! Jag kommer aldrig lägga mig på den där. Det här ser ju ut som en knarkarkvart.
-Jag tänker lägga mig nu ifall. Du får göra exakt som du vill.

Hon stod och övervägde om hon skulle gå hem eller inte.
Efter en minut klädde hon av sig och la sig bredvid mig på golvet.
När vi hade knullat färdigt och legat en stund och tagit igen andningen tittade jag på henne och var helt tyst.

-Ska jag gå nu ? frågade hon nervöst
-Ja det är nog bäst så.
-Skämtar du?
-Aldrig varit mer seriös.
-Du är ju helt jävla mentalt störd, de fattar du va?!

Hon tog på sig sina kläder snabbare än kvickt.
När jag var på väg för att säga hejdå vid dörren skrek hon: ”Jag tänker aldrig prata med dig igen!”
Det kändes som om hela huset höll på att rasa samman när hon slängde igen dörren. Jag trodde dörren skulle sprängas i molekyler.  En sekund senare stod jag för mig själv i lägenheten. Nyknullad med ett gigantiskt leende på läpparna och tänkte: ”Fy fan vilken gud jag är.”

Jag kände mig som en kung, just för att jag fick min ”hämnd” och det var nog första gången hon blir utslängd av en kille 04.00 på morgonen i ett kvarter hon tyckte var ett ghetto.

Fem minuter kom ett sms: ”Det är läskigt att gå hem själv.”

Jag tänkte genast. Spiken i kistan nu Tomas. Ignore it it! vilket jag gjorde.

Vill du få tillgång till mer texter från boken samtidigt ta del av fler av mina tankar och insikter?