Det känns som jag levt otroligt många liv.

Det känns som jag levt otroligt många liv.

Mycket av det känns som ett svagt minne, ett minne som driftar iväg som ett skepp på ett hav.
Det driver iväg i horisonten, vissa av mina minnen är fortfarande otroligt smärtsamma när de “rivs upp”.
Ibland när jag sitter och filosoferar känns de som jag sett allt i en film, de kanske är nästa steg?
Jag har hört det från olika håll att det skulle bli en bra film, ”del 1  av  Tomas Öberg” .
Precis som ondskan från bok till film så kan min också bli det.
Så om ni känner någon eller har kontakter med någon som är inom film världen tveka inte att skriva en rad till mig.
Jag har en livhistoria som kommer få en publik att gråta, skratta, känna otrolig smärta, tycka att jag är en totalt idiot, hata mig, älska mig.
Det skulle vara otroligt mycket toppar och dalar i filmen blandat med äventyr och ”stupid shit” jag gjort och blivit utsatt för.
Ni kan ju läsa lite av min självbiografi här 


Jag har inte varit ute på Värmdö på över 1 månad och det känns konstigt.

Att jag känner så starka känslor där ute är inte så konstigt.
Värmdö har gett mig några av mina absolut lyckligaste stunder även så sorgliga att jag övervägde många gånger att ta mitt liv.
Det var verkligen en berg och dal bana där ute.
När jag bodde där ute var jag tvungen att leva i sorgen dagligen, alla minnen på alla platser vi varit.
Det spelades upp som en film var jag än gick och smärtan i bröstet var omöjlig att fly.

”Du fick mig att känna mig älskad för den jag var.
Du gav mig den kärlek jag skulle gett mig själv. Det blev konstgjord andning på min “lilla pojke”. ”

Det var därför det gjorde extra ont att “förlora” dig just för att du såg mig för den jag var.
Du såg igenom de flesta av mina masker jag hade skapat under alla mina liv.

 

Masker jag hade för att skydda mig själv och mitt hjärta.   

 

Jag vill tacka dig för allt, du kommer alltid finnas i mitt hjärta på både gott och ont.


Det goda är alla fina minnen, läxor jag fått och att du visade mig “vägen” tillbaka.
Det onda är att jag saknar dig som person och ibland gråter jag extremt mycket över detta.
Du var speciell, den första tjejen jag mött som hade både en hjärna, såg bra ut och en jävligt skön attityd.